Jag tänker tillbaks en stund, på början av sommaren. När jag bävande för värmeböljan som skulle skölja in över Sverige, och en kort period utan någon hand att hålla. Det var mina största bekymmer, vardagsproblematik. När jag vandrade gågatan fram i nyrakad skalle och barfotafötter, hur jag fnittrade åt att folk vred nacken ur led för att kolla på den skumma hippieungen som gick där. Hur jag och min väldigt käre vän Eijve sjöng "Somliga går, på stan utan skor, säg vad fan glor ni på?"

Då jag åt glass på stortorget med glada individer, tillbringade min tid på gräsmattor i solen och fick tanlines i sömnen. När jag skovägrade i nästan två veckor, nere i Linköping. Hur jag sedan brast i gråt när min hand återvände till mig efter den alldeles för långa semestern. Hur jag mobbade djurgårdare på tåget hem från Stockholm.

När jag och lillen badade i lillsjön, helt spontant en kväll. När jag och Frida tog en sjukt lång biltur till någon liten byhåla och blev myggbitna på hela kroppen. När jag åkte hem till far och åt grillad lax och somnade i hammocken, tills jag vaknade av en blöt hundnos i ansiktet.

Hur kunde jag gå runt och oroa mig, över värmen? Hur fan kunde det vara så livsavgörande, som det kändes just då? Inte ens pengarna var ett problem i början av sommaren. Min ekonomi gick ihop, mitt boende var kanske inte stabilt men jag fick åtminstone ha en lägenhet för mig själv. Jag kunde somna tryggt så många nätter.

Jag förstår inte, hur det kunde gå från det där.. till det här?
Nu, funderar jag på en kort semester - så jag kanske slipper tänka vidare på den längre.
I'm tired, so tired. And they did teenage angst better in the 90's.
Inte ens det får jag göra väl.

The cards were on the table from the start, I told the tale of me. No one listen, and now I have to pay for mistakes I'm not even responsible for.
How is that fair? Please god, make this go away.
And the question is - for how long can I keep on fighting a war I don't even want to fight?

 

 

Jag har hittat rätt. Årstiden som råder, styr mig i rätt riktning. Jag blickar uppåt, ler och känner mig kompletterad. Sällan jag skrattat så innerligt, som jag gjort idag. Tackar gud för det innerliga, tackar gud för vännen kär som metaforiskt kysser min kind och målar kors i mina handflator dagligen, som håller mitt huvud ovan ytan och lugnar med bokstäver. Jag är så tacksam, för i allt jag förlorat vann jag något som inte hittas överallt.

En stjärna, en innerlig själsfrände. En vän.
Med dennes peppande ord vågar jag fortsätta framåt, och gå mot det som är menat. Att aldrig växa fast, att aldrig stanna upp. Även om jag blickar tillbaks i saknad stundvis, så vet jag att nu är det nog. När stödet är det rätta, kan jag ignorera det faktum att jag blev underskattad och spottad på.

Höstens löv virvlar runt fötterna snart och jag vill bara virvla med i vinden. Med stjärnorna, runt om. Jag väntar på dessa mörka kvällar, och snart är mitt hår långt nog att klippas till en söt frisyr.
Jag kommer bli mysighet personifierad, denna höst, som varje höst.

Bloggdesignen skall ändras, så fort jag orkat ta ett nytt självporträtt som får duga.
Jag känner hopp, jag kan laga skadan som någon annan orsakade mig.
För jag, tror på mig själv och under de stunder jag tillfälligt tappar hoppet vet jag med mig - min stjärna tror på mig.

Kom just från doktorn. Jag hade tur, han var ung, snäll och väldigt trevlig. Måste varit ny också, för trots att jag kommer in med så vaga symptom, utan någon självklar anledning så går han igenom alla möjliga alternativ och trots att han inte luskar ut svaret på plats så har det bestämts att jag ska in imorgon på blodprover, sedan ska jag in för lungröntgen så fort remissen kommer till sjukhuset och sedan ska vi göra lite andra tester som går ut på att kolla min lungkapacitet egentligen.

Skönt, äntligen en bra läkare!

Sedan blev det standardgrejen. Ner på stan, till tings och ett stort glas kaffe. Och här är jag kvar! Jag vill verkligen inte hem känns det som.
Tillbaks till samma gamla mönster, som jag önskar jag kunde bryta ibland. Nåväl, det är inte lätt att vara så inrotad i ett okonstruktivt beteende. Men det löser sig, det också.
Precis som allt annat.
Som alltid annars.

Självövertygan, det är fin skit!

Jag fick sådan lust att köpa en flaska vitt vin, och sätta mig i en fönsterkarm och blicka ut över någonting och bara filosofera i min ensamhet. Men så insåg jag att jag inte ens tycker om vin. Mitt stora behov av att vara en kliché, känns som att det kan bli ett problem i framtiden.
Men tills dess tänker jag som sagt begrava mig i finkultur och läsa om romantik som enbart kan existera i gamla poeters böcker.

Jag ska hem nu, göra Flygande Jakob, klä mina vader i benvärmare. Mhm, sedan sätta mig i fåtöljen och drömma om snöiga nätter och täckbyxor. För nu väntar jag med glädje på vintern, så jag kan ta mina kvällspromenader runt Östersund när kylan biter kinderna vita. För precis då, trivs jag som bäst.
På snöyriga, folktomma gator.
Underbart.

Komkom, snö. Jag väntar på dig, med ett leende och stjärnor i ögonvrån.

Nu åker jag till den nya läkaren.. om tjugo minuter går bussen.
Inget sällskap, mer än rädslorna som håller mig underhållen. Bevisligen.

Jag kan inte andas. Iofs, det är därför jag ska in från första början.
Andningen, ett stort problem. Mitt konstanta suckande, ett år av känslan "Jag får verkligen inte nog med syre!" varje dag.

Eller, det var bra ett tag. Hittade en mirakelmedicin som tog bort allt som gjorde ont.



Ända tills det vände, och slog mig i ansiktet och alla symptom jag har haft innan blev tio gånger värre. Bra jobbat, och tack för den televerket!

Funderar på vad jag ska göra sen. En kaffe kanske, det vore ganska gott. Om nom!
Om jag hittar sällskap dvs, då ska jag nog fan ta mig ut i världen och se mig om en sväng. Tar med kameran, ifall att.

Med lite tur, hittar jag vackra ting.
Jag känner lite hopp, om hösten. Och för första gången sedan barnsben längtar jag till jul. Det ni!

Längtan har bosatt sig i bröstet, slagit näste där, och det är ett gott tecken på långsikt skulle jag vilja säga.
Nu måste jag kuta, önska mig lycka till.
Och om jag inte återvänder om någon timma, då har läkaren lyckats ha ihjäl mig!

Nu vet jag, vad som retade mig mest hela tiden. Det äcklar mig, när jag inser att det var en stor fet lögn all along, att jag fick lögnen kastad i ansiktet vid flertal tillfällen.

Nåväl, jag är nyvaken och därför jävligt bitter.

Funderar på att göra en "Into the wild" när jag är klar med skolan. Bara försvinna, ta på sig ett par shyssta skor och promenera norrut, för att bo som en plupp ute på fjället innan jag styr min kos till England och börjar om på nytt.
Jag vill verkligen.

Varför måste mänskligheten klösa mig i huvudet? Varför kan jag inte vara blind nog att inte märka det?
Som jag en gång var.

Oförstörd, då var allt mycket enklare. Nu är jag förkrossad, förbittrad och helt enkelt jävligt förstörd.
Men så blir det väl, när man krossas under en smutsig skosula.
Jävla as.

"Home is where the heart is!"

Nåväl, jag kan leva med tanken på att vara hemlös tills jag studerat klart och flyttat till England som drömmen varit i flera år. Mitt fysiska hem, kan omöjligt vara inom detta lands gränser. Det är något jag vet, med all säkerhet.

Mitt helvete, blev skapat för mig. Inte av mig, men någon spottade på min spegelbild åt mig. Genom min mun, med någon annans avsky.

Och nu doftar luften som friktionsvarmt trä.

Och jag vill också klä i randiga, mönstrade, stickade, mysiga tröjor denna höst. Finna nya blommiga tekoppar att sitta framför datorn med. Mina gick sönder - mot skåpluckorna, i ren sorg. Och maskorna i mina tröjor gick up, revorna bara växte och blev stora fåror innan de ramlade ihop som högar av bortglömd textil på mitt golv.
Jag förstörde allt förrförra vintern, när dödsbeskedet föll mig i händerna och jag svor på att aldrig någonsin igen andas samma luft som en kärlekskrank igen, rev jag sönder allt som varit fluffigt, mysigt, höstvarmt och mänskligt. Jag blev vinter.

Men det blev jag som föll på min egen ed, jag föll på mina oknutna skosnören. Som jag svor att aldrig igen göra - Jag föll, och jag föll så hårt och smällen tog hårdare än så.

Jag kommer göra samma misstag igen, när jag glömt bort anledningen till varför jag slutade. Det gav mig en ny anledning, till att hålla mig hemma i min rostrosa fåtölj med mina hörlurar på sned, i några år till.

Och den dag, jag återigen litar på någon - till den grad, igen så ber jag vem som helst att bara rikta slag mot mitt bakhuvud tills jag tagit mig ur illusionen om att jag inte kommer bli lämnad igen.

The self - The enemy. I believe in god, not in humanity.

Kunde som vanligt inte sova inatt, men jag tog mig ändå i kragen och tvingade mig iväg på skolan trots att jag höll på att kvävas av mig själv i vanlig ordning. En helt vanlig tisdag, en helt vanlig jävla morgon..

Så jag hinkade i mig kaffe, tvingade i mig min äckliga frukost och satte mig på en buss som var full med idioter för att sedan stå och bli blöt mitt i centrum bland ännu fler idioter, bytte buss och situationen med mongon upprepade sig som varje kollektiv resa.. Gick upp för trapporna, med en baktanke om multimedia denna morgon.

Men tji fick jag, och en spark i skrevet också.

Skattjakt.. Lek, fram till halv två då jag får gå hem.
Perfekt, jag som älskar att leka med småkids. Jag känner mig för gammal för gymnasiet, så gissa hur uråldrig jag känner mig för dagiset jag går på.

Nej, jag funderar på att hoppa av igen och ta upp studierna på distans genom en riktig skola. För det här orkar jag fan inte med längre, mitt blodtryck och mina nerver klarar fan inte av en till dag av patetiska lekar, fika med en klass jag inte vill kännas vid och allt annat som John Bauer tycker att vi borde hållas med.

Ett jävla fjaskeri. Joll.. Dalt.. Allt jag hatar så mycket att det faktiskt fysiskt kryper i kroppen av obehag och illamående när jag tvingas in i en sådan situation.

John Bauergymnasiet - Upplev, uppnå
.... Jojo, uppnå ett MVG i kurserna fjanteri A och B

När jag kommit hem, lugnat ner humöret och sovit en kort stund ska jag kolla upp det här med folkhögskolor och distansutbildningar, hur det fungerar med studielån och sådär.
Jag har ledsnat, det här var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag är för själsligt trött för att bita ihop två år till, på skolan också. Det enda stället där jag trodde jag skulle få vara en vanlig artonåring, utan komplicerade situationer som behövde lösas och styras, bara lugn och ro, och få kunskaper på köpet.

Jo man tackar, John Bauer som stal min livslust.
Helvete!

We were the shining suns.

And the stars in the universe with no end.

Once, the moon was ours to admire.

 

We were the whole galaxy.

And we burned to ashes.

So now, i pray for us to shine again.

 

In a different world.

As different people.

With new reasons.

 

I look up in the sky to search for answers.

And I can't help to beg for my survival.

But I know, I'll make it.

 

In another world, i can breathe without you.

Can't breathe, and I'm insane. Men det är enbart mitt problem.

Överväger förslaget, om en semester. Men kanske av en annan anledning, jag vill fly en stund. Fast helst till England, byta bort allt det gråa mot färger av alla nyanser.

Lillebror är här, vi dricker te och kollar på Supernatural.
Har svullat nachos, med mer ost än chips.
Riskakor och cola, för det är the shit. Livin' the dream, doin' fuckin' fine.

För vad skulle jag göra, utan min familj by my side all of the time? De enda som jag orkar se i ögonen just nu, de enda jag vet att jag till hundra procent kan lita på.. vill, lita på.

Mänskligheten, den äckliga och vidriga samlingen av människor. Jag mår illa.

Anmäl mig eller håll käften.
Puss!

Nästan femton timmars konstant wowspelande. Massvis med kaffe, extrem medicinabstinens. Ångesten slog fan extra hårt idag, så tacka gudarna för tillflyktsorten.

Tydligen uppvisar jag sociopattendenser, vilket jag finner otroligt roande. Människors idioti bevisas dagligen. Kanske dags för den personen att skaffa en lite högre utbildning? Sociopat - det sista jag är men inte något jag skulle tacka nej till. Så enkelt det hade varit då. Att inte förstå, alls.

Nåväl, jag är road utav det hela så mig stör det faktiskt inte. Dags att damma av kameran, stämbanden och hitta nya mål och drömmar. Dags att dämpa rastlösheten, att hitta nya anledningar.
I have to, but i don't want to.

Mina serier börjar nästa vecka, jag är glad. Imorgon ska jag rösta också. Men jag vet inte på vad, vi får se. Och jag ska ner på kyrkogården och hälsa på också, tända lite ljus och sen hem och fortsätta spela.

Jag har kravlat länge nog, dags att ställa sig upp igen.
Godnatt

Igår tränade jag Brazilian Jiu-Jitsu i en timme, och idag kan jag fan knappt röra mig. Fick ett litet sår på armbågen och ovansidan handleden efter friktionen från mattan plus två små blåmärken på axeln.

Och jag älskart!

Men jag kommer nog inte fortsätta med den kampstilen, utan jag siktar fortfarande på thaiboxningen då det var mitt mål från första början. Men i framtiden lär jag nog försöka pyssla med lite andra stilar också, men en plan och ett mål i taget.

Jag måste vara en konstig människa, men får jag ett blåmärke kan jag inte sluta peta på det, är jag öm i en muskel kan jag inte sluta röra på den. Jag ÄLSKAR att vara öm i kroppen.

Efter mina suspensions har jag alltid suttit och petat på området runt krokhålen, bara för att det ömmar så jävla gött.

Så har jag insett att jag måste börja gymma, jag tappade min motivation där ett tag men nu är det back on track igen, jag känner mig riktigt god till mods ang det mesta. Still hatin, but feeling happy doin' it!

Det enda problemet jag behöver lösa är sällskapet, 169:- i månaden för studerande och 199:- för icke-studerande. Jag är jävligt pepp faktiskt, men det känns som att jag skulle behöva lite sällskap ändå. Så om det är någon som känner sig sugen är det bara att höra av sig.

Jag siktar på att sätta igång den 27e!
Gött mos!

Jag är bitter - på alla idioter som sitter och har sina förhållanden på facebook. Ni vet, de där som sitter och gosigullar i varandras loggar istället för att sitta med varandra och göra det. Som känner behovet av att uppdatera sina statusar sjuhundra gånger om dagen med "ÅÅÅÅH, ÄLSKLING VAD JAG ÄLSKAR DIG MIN ÄLSKADE GOSRUMPA! <3<333333"

Jag vet att ni har en sån vän också. Jag har flera stycken, och alla är dolda.

Jag blev vän med personen, inte deras förhållande. För att vara ärlig är jag inte ett dugg intresserad om ni varit tillsammans i 4 månader, två veckor och tre dagar. Blanda inte in mig i erat förhållande!

Sedan när blev mänskligheten så sjukt offentlig med sitt kärleksliv? Jag säger inte att det borde hållas hemligt på något vis, men hur det nu verkar gå ut på att visa upp sin respektive på olika internetforum istället för att faktiskt ha ett vanligt jävla förhållande mellan två personer i det verkliga livet.

För hundan, slit er från facebook - ta en fika tillsammans. Det kommer betyda mer, jag kommer slippa bli irriterad och behöva dölja personer jag från början tyckte var respektabla människor. För det är så, jag tappar respekten för människor som är offentligt fjantiga som fjortonåringar. Det enda som saknas är bubbelgumdoften och hästsvansen!

Ja, jag vet att det här är en jättetöntig sak för mig att bry mig om - men det är överallt och har varit det länge nu.. Vuxna människor!

Pussprofilbilder, månadsdagar som måste gratuleras av hela umgängeskretsen, taggade på varandras profiler stup i kvarten osvosvosv i all evighet. För det tar aldrig slut, internetförhållandena.

Sedan när blev kärlek ett utställningsobjekt? För det känns lite som att gå på en vernissage att logga in på facebook idag.

Jag förespråkar hat, våld och allmänt lidande.

För det var ju så jävla nödvändigt att få mig till den här punkten..
Delade t.o.m med mig av mina känslor, erhm.. Ja, jag betedde mig som en såndär individ som äger massvis med sympati, empati och ja, allt annat som jag stängt av. Och jag bölade faktiskt en hel skvätt!

Men till vilken nytta? Nä, jag måste faktiskt säga att Marilyn Manson har så rätt.
"Use your fist, and not your mouth!"

För vill ni veta en sak? Det där som alla andra verkar klara av helt galant, går åt helvete för mig. Så jag återgår till det jag vet funkar.

Och jag spenderar inte en till sekund med att sitta här och slösa bort min tid.
Jag slösade bort flera månader, helt i onödan. Det var det fan inte värt.

Fucking twat.  I am a golden goddess.
Jag är förmer, och jag vet om det!

"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här"

Jag lovade att jag inte skulle sätta mitt liv på standby igen. Men nu sitter jag här, och fyller mina dagar med skola och WoW för att inte mista förståndet. Klämmer in en kopp kaffe och några cigg mellan det här också. Samma dagar, det enda som skiljer dem åt är drömmarna jag vaknar ur.

Jag har fastnat.

Om jag tar ett steg framåt, så kommer jag springa ifrån. Om jag tar ett steg bakåt, så är jag före min tid. Hur jag än gör, vart jag än står så kommer framtiden aldrig ha samma betydelse igen. Och det om något är en jobbig tanke.

Jag är ett hav.

Två repliker, utbyttes inatt. I sömndimma, och det vägrar lämna mig ifred. Mitt huvud vibrerar och jag är för utmattad, egentligen.


- Do you trust me?
- Yes!


Jag kan verkligen inte släppa den.. Drömmen.
Och ja, jag drömmer på engelska många gånger. Nästan alltid faktiskt! Fråga mig inte vad det beror på, men så är det bara.



När jag vaknar trasig och ber om att få tillbaks mina gamla mardrömar.. Det är då jag vet, att något är riktigt fel. Dygnet runt är det med mig, vaken stund som sovande stund. Konstant, överallt.

Vissa säger att WoW förstör liv. Jag skulle faktiskt vilja påstå att WoW har räddat mitt! När jag har loggat in på servern och börjat döda mobs slutar allt annat att existera.

Och efter sex timmars konstant nötande kan jag gå och lägga mig, trött i hela huvudet och i hela kroppen och faktiskt sova relativt stabilt i fyra timmar.

Fuck ångestdämpande och sömntabletter - jag har WoW och det funkar minst lika bra!

Qaphsiel och Ramirez, en blood elf hunter och sitt bear pet.
Oslagbar kombination, vi smiskar stjärt!

Hur fan ignorerar jag idioti? Hur stänger jag ute folk som försöker vara roliga, men som bara misslyckas och är jobbiga. Och som aldrig ger sig..

Jag sitter och tuggar sönder insidan av min underläpp, vilket jag alltid gör när jag vet att jag måste kontrollera humöret. Idag är det svårt att låta människors beteende bara vara en irritersam faktor, idag är det ett stort problem.

Och jag har idrott, i tre timmar.
Perfect.

Jag vill kolla på gore, se människor som snittas upp från naveln till halsen.
Vill lyssna på seriemördare som talar om sina anledningar.

Idag, vill jag mörda själv.

Seså, tugga lite till på underläppen så kanske det går över... As if, det här kommer inte sluta bra.

Jag vill ställa mig på bordet och skrika "HÅLL KÄFTEN!!!!" tills ansiktet är tokrött och min ven i pannan, precis ovanför mitt vänstra ögonbryn (Precis som pappa) håller på att explodera.. Snorungar!

Jag hörde något i bakgrunden igår som kändes som en fet spark i magen. Jag somnade upprörd.
Efter alla år med grav sömnstörning borde jag veta bättre, än att somna på dåligt humör. Självklart kom mardrömmarna som ett brev på posten. Så jag vaknade ännu mer förbannad än jag var innan.

Sätter mig vid datorn, och loggar in på facebook. Och även där, samma spark i magen. Att jag aldrig lär mig..

Idrott och Hälsa B idag. Och mina bröstkorgssmärtor blir fan inte bättre, men vem fan bryr sig.
Det är bara bryta ihop, och komma igen.
Det går över.

Coil - Love's secret domain

 

 

Jag var nyss illa tvungen att ta tag i saker som jag aldrig någonsin vill ta tag i igen. Läsa igenom så mycket jobbiga papper om saker som gör mig så ynklig, så liten och så fruktansvärt trasig. Men nu har jag hittat de tre häften i den 10cm tjocka högen papper som jag behöver för morgondagens jobbiga möte.

Jag kaskadkräktes.. Jag skakar fortfarande, och mår inte alls som jag vill. Det är svårt att erkänna, men jag jobbar på att visa mina svagheter. För det var ju det som förstörde det finaste jag haft. Om jag bara ska lägga skulden på mig själv, för den saken.

När jag läser igenom alla papper, så känner jag hur mycket jag suktar efter famnen. Att bara få krypa upp, och låtsas som att ingenting någonsin har hänt. Låta allting bara rinna av, för att försvinna bort i universum och aldrig någonsin komma åt mig igen. För det är så jag tänker minnas allt, faktiskt.

The moon and the stars. Yes, perhaps the moon killed the sun, but the sun made the moon shine too. Icke att förglömma, det viktiga. Inte jag, inte nu.
Bara envis fokusering på de fina minnesbilderna får mig att ta mig upp på knä från ryggläge, precis såhär innan läggdags.

Klump i halsen. Jag sväljer luft och tuggar på insidan av min egen kind, omedvetet. Och jag kan inte sluta.
Det här är vad jag fruktade, men det är vad jag måste göra för att ta mig från punkten jag står på nu. Jag är övertygad om att det blir lättare, men det hade redan varit enkelt om vissa andra saker inte hade gått käpprätt åt helvete.

Och jag skriver i tungor.
"Tala ur skägget kvinna!"

Om jag ändå hade haft ett skägg att skylla på..

Med en jävla blåtur går det här vägen! Mitt största mål, som är så beroende av vad myndigheter beslutar sig om. Som jag tidigare sagt hatar jag att vara beroende av hur andra handlar. Men nu håller jag tummarna igen, jag kommer be tills knogarna vitnar för den här sakens skull.

Nu har jag Engelska B och väntar på att resten av klassen ska bli klar med uppgiften så jag kan få nästa. Så jag har tjugo minuters slötid framför mig. Yippie, jag hatar att rulla tummarna. Och jag kan inte kolla på filmerna jag har på datorn heller, för skulle någon kika över axeln och se vad fan jag kollar på kommer jag bli skickad till kuratorn på en gång. Och fort som fan!
Måste ta och tanka hem lite skolsäkra filmer, så jag har att göra för jag känner att det kommer bli ett mönster av det här iår igen.

Efter skolan ska jag träffa världens bästa Eijve på stan och fira att jag varit utan mediciner i FEMTIO dagar, that's fucking amazing faktiskt. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig såhär långt, och för att vara helt ärlig känns det som att jag kommer ta mig mycket längre. Nu börjar abstinensen försvinna helt också. I can do this!

Ååååh, dryyyyg lektion!

Jag hatar att jag är beroende av andra, hela tiden. Att jag blir påverkad av mina medmänniskors beslut, och deras handlingar. För att vara helt ärlig, ungefär 90% av mina medmänniskor är idioter. Det blir en dominoeffekt från helvetet.

morgonhat, det är fint.
Och av någon anledning har jag vaknat med smärtor i bröstkorgen i några dagar och jag undrar vad fan det är. Nåväl, det går över.

Jag är så sjukt snussugen, och har sådan galen abstinens efter ett stort glas med kall cola att häva botten-upp-och-resten-på-skorna-style.
Men självklart är jag pank som en jävla kyrkråtta i två veckor framöver. Kanske inte skulle gått ut och dränkt mina sorger ändå, snacka om slöseri med pengar. Sorgen blev ju total apati på knappt en vecka ändå, så att kasta tusen spänn på alkohol var fan inte så jävla intelligent. Men är huvudet dumt, får... huvudet lida? Jag vet inte riktigt vad som lider i den här situationen, men det är förhoppningsvis något.
Jag gillar lidande, speciellt andras!

Ohwell, gjort är gjort och så var det med den saken.
Sitter här och lyssnar på dubstep i vanlig ordning, behöver lite tips på riktigt bra dj's om det är någon som vill dela med sig är det välkommet som fan.

Är hungrig som en varg också, ska ta och fräsa på lite ägg och pytt snart. Jag är sjuk och lat, då får jag faktiskt fuska med halvfabrikat. Sådetså! Jag tar mig den rätten, om den inte finns.

Imorgon SKA jag fan komma iväg till skolan, nu har jag varit sjuk på tok för länge och jag har faktiskt inte tid att sitta hemma och uggla hela gymnasiet. Jag tänkte bli något här i livet, ta mig någonstans.
Till skillnad från vissa andra jag lärt känna, som tror att allt ordnar sig automatiskt, så vet jag bättre. Ingenting ordnar sig någonsin per automatik, den enda som kan lösa uppgiften är jag själv. Fuck the rest, be the best!
Pepptalk!

I'm in complete control of my feelings now. Min naturliga reaktion är att inte stanna upp och kolla hur det står till, utan bara fortsätta mot mitt mål. För det är jag som spelar huvudrollen i mitt eget liv, allt annat får bero. Yes, i don't give a flying fuck about fucktards now. Jag har fullt upp med mitt, jag har skola som ska styras, jag har ett hem att ta hand om, relationer att vårda. Så vad som händer med din kompis skiter jag fullständigt i. Det är jag, min familj och de jag älskar. Get over it, det intresserar mig inte.

Väntar på riktigt bra skräckfilm nu, tydligen. Nicole tipsade om japans tortyr/gore (Om jag förstod allting rätt!) och tydligen ska den första filmen vara helt äkta. Alltså, inga specialeffekter utan tortyr in real life. Och jag som har återupptäckt mitt intresse för riktigt bra gore blev lycklig i hela magen så jag tankade hem en complete collection av Guinea Pig-filmerna. Så ska jag se sen om det är värt, eller om det är ovärt.

Men japanerna där verkar ju veta exakt vad som är riktigt äckligt och efter att jag såg Wrong Turn inatt så är jag spyless på amerikansk b-skräckfilm med dumma brudar i avslöjande kläder. Jag vill ha blod, splatter, hjärnsubstans, inälvor, tortyr, skrik osv, inte dålig mjukporr. Då hade jag faktiskt kollat på Sex and the city istället.

Hur som helst tänkte jag höra med er, den absolut äckligaste skräckfilmen som ni har sett? Jag har ett mission, jag ska hitta en skräckfilm som faktiskt får mig rädd och jag behöver er hjälp med att hitta en!

Jag återgår. Min ångest är mitt hem, mina mediciner är min trygghet, min snus är mitt lugn, mina cigaretter är mitt sätt att få andas.

Det var ett meningslöst och onödigt försök att imitera ett normalt tonårsliv once again.
You killed me, I killed you.

Och jag lärde mig en viktig läxa, som jag lärt mig en gång tidigare men som jag glömde bort med åren. Människor är inte att lita på, det finns enbart en levande människa vars händer jag skulle lägga mitt liv i och det är min far.

Jag har slutat hoppas, jag ber inte längre för denna sakens skull. Jag insåg inatt varför jag en gång i tiden slutade bry mig. Det var aldrig värt det. Om man inte bryr sig, så finns det inget negativt att känna. Om jag skiter i vart jag hamnar, kommer jag aldrig ömka över det.

Om jag inte litar på människor, kan jag aldrig få en kniv i ryggen. Om jag inte är glad, kan jag inte bli ledsen.

Det ena kan inte existera utan det andra, det andra kan inte existera utan det ena. A two way street utan dess like. Att stå i mitten och skita i vart det lutar, låta saker och ting ske som det gör är så snuskigt enkelt med rätt finess, det krävs bara att man är tillräckligt avstängd för att skita i saker när det går riktigt djupt och brett åt helvete. Hoppas man aldrig, så blir man inte besviken.

Hat är det enda som aldrig kan bli uttjatat. Det enda som inte går att förstöra, det är konstant och med mina erfarenheter kan jag aldrig börja älska någon jag en gång hatat. Däremot kan jag hata någon jag en gång älskat, det hände några år tillbaks och jag låter det inte ske igen genom att bara trycka på av-knappen jag har.

This is it, fuck this shit and fuck it up real good.
Someone has to pay och det kommer bli snart. Återigen dagdrömmer jag och ler åt andras lidande. Det känns skönt, att hamna på ett ställe jag faktiskt känner igen varje vrå utav.

Av någon anledning trodde jag att det här skulle kännas tyngre än vad det gör, det är faktiskt bara en lättnad. Inget mer krångel, inga komplicerade situationer där jag måste tänka efter hur jag ska förhålla mig. Jag orkar inte tänka "Hur skulle en normal unge gjort?" en gång till. Att imitera är vad jag är bäst på, men det blir tröttsamt i längden. Det är mycket, mycket lättare att bara vara precis så som hjärtat och samvetet säger, och då jag inte har mycket utav någon av de två varorna blir det jävligt enkelt.

Ser ni? I'm home, again.
Saivo är ju ett dödsrike trots allt. Ett slut, det absolut sista och därmed det mest äkta. Det enda att någonsin lita på. För så är det ju, det enda jag kan vara säker på är att slutet kommer när botten nås. När, vart och hur kvittar, så länge jag kan vara säker på att det sker.

Jag kan inte göra det här med stil. Jag kan fan inte..
Hur gör man?

Hur sörjer en människa, utan att förvridas av sig själv?
Jag tappar bort stora delar av min identitet, hela tiden.

Min värdighet har jag kastat ut genom fönstret.
Jag önskar jag kunde sluta tänka på det..