Nu åker jag till den nya läkaren.. om tjugo minuter går bussen.
Inget sällskap, mer än rädslorna som håller mig underhållen. Bevisligen.

Jag kan inte andas. Iofs, det är därför jag ska in från första början.
Andningen, ett stort problem. Mitt konstanta suckande, ett år av känslan "Jag får verkligen inte nog med syre!" varje dag.

Eller, det var bra ett tag. Hittade en mirakelmedicin som tog bort allt som gjorde ont.



Ända tills det vände, och slog mig i ansiktet och alla symptom jag har haft innan blev tio gånger värre. Bra jobbat, och tack för den televerket!

Funderar på vad jag ska göra sen. En kaffe kanske, det vore ganska gott. Om nom!
Om jag hittar sällskap dvs, då ska jag nog fan ta mig ut i världen och se mig om en sväng. Tar med kameran, ifall att.

Med lite tur, hittar jag vackra ting.
Jag känner lite hopp, om hösten. Och för första gången sedan barnsben längtar jag till jul. Det ni!

Längtan har bosatt sig i bröstet, slagit näste där, och det är ett gott tecken på långsikt skulle jag vilja säga.
Nu måste jag kuta, önska mig lycka till.
Och om jag inte återvänder om någon timma, då har läkaren lyckats ha ihjäl mig!