God jävla morgon.. Bah, vem försöker jag lura? God? Helvetesmorgon är vad fan det är. Och heldag i skolan också, fy fan. Vill inte träffa folk, vill inte se en levande själ i ögonen om det inte är när jag stryper denne tills livet slocknar framför min blick. Då först, vill jag se någon i ögonen.

Dåligt morgonhumör? Inte nödvändigtvis.
Bara lagom mordisk.
Kan bero på drömmen jag hade inatt. Kan bero på hur helgen tett sig. Kan bero på tamigfan vad som helst!

Hoppas jag får skoldatorn idag, och jag hoppas det är XP på skiten så jag kan spela alla gamla lir. Som Star Wars: Knights of The Old Republic. Trots allt, så ska jag slutföra mina planer.

Fuck this!

Ny bakgrund och header igen.
Skola imorgon. Tre timmar idrott, tre timmar svenska. Jag som med nöd och näppe lyckades följa min vän till hållplatsen precis utanför lägenheten idag. Jag ville bara springa tillbaks, upp och in till det trygga igen.

Nä, nu går jag fan och lägger mig.
Tänker inte dela med mig av mer, börjar bli paranoid för storebrorssamhället igen. Riktigt paranoid.
Foliehatt på!

Nu är jag tillbaks på den där punkten igen, där jag inte kan andas. Då jag konstant suckar för att få nog med luft i lungorna. Nu är jag tillbaks på den här punkten igen, när jag mår illa av allt jag äter. När jag lägger mig i sängen fullt påklädd, med dubbla täcken och ändå fryser.
Jag har huvudvärk. Vätskebrist skulle jag tro. Filmerna jag försöker titta på, de fladdrar bara förbi medan min blick fastnar på texturen i min egen tapet. Kan inte koncentrera mig, kan inte tänka på annat.

Ord sagda, inte alla var rättvisa och jag önskar jag kunde ta tillbaks några. Bakfull som jag förtjänar också, gick ner på Dalwinnies och drack massvis. Betedde mig som ett jävla as, blev destruktiv och sket i alla konsekvenser, sket i allt. Verkligen allt!
Shot efter shot, flaska efter flaska. Klunk, klunk, klunk och sen var det kört. In i dimman, jag vinglade fram och jag sluddrade vid tal. Och det krävs en hel del för att få mig till den punkten, det märks inte så väl på mig om jag bara är normalt full. Ramlade t.o.m in i en buske, och ramlade på golvet när jag kom hem.

"We all recognise that I'm the problem here."

Nej, jag tänker inte gnälla mer. Det får fan vara nog, det är min egen shit som jag själv får hantera.

Seriemördare, det får rädda mig framöver.. Som vanligt

You can kill me now, if I'm dead in your world.

Min fascination för seriemördare har återvänt, har tankat hem 31 dokumentärer och tittat på några stycken senaste dygnen. Just nu kikar jag på en dokumentär från Biography Channel om Ted Bundy. Vilken människa alltså, hur han lyckas mörda så många utan att åka fast är.. jag vet inte om det är imponerande gjort av honom, eller om det är jättedåligt polisarbete.

Men min "favorit" kommer alltid vara Charles Manson. Jag rättfärdigar inte deras brott på något vis, jag tycker inte att en människa har rätt att ta en annan människas liv. Missförstå mig rätt!
Men ur en ren psykologisk synvinkel tycker jag att Charles Manson är helt underbar, hans sätt att tänka, hans förmåga att manipulera människor till den grad som han gjorde. Det är fantastiskt!

Nåväl, ikväll blir det krogen med min vän Cassandra. Sedan första året i högstadiet har vi hängt ihop, i perioder. Sju år tror jag det är nu, som den kvinnan varit medveten om mitt humör och fått rädda mig från att gå bärsärk flera gånger, som såg till att jag höll mig på banan, som fick mig att skratta och jaaa.. Det mesta, vi har fan haft massvis med skumheter för oss under alla år tillsammans.
Hon har fixat sommersby som ska drickas, och vi ska dansa runt och ha det kul heeela natten lång. Förhoppningsvis dyker Ronny också upp ute i dimman, med lite tur.

Jag är lycklig

 

Det enda som behövdes för att vända mina rysningar av obehag till rysningar av välbehag var ett speciellt leende. Ett tillfälle att få begrava min nästipp precis ovanför ett väldigt speciellt nyckelben. Att känna doften och värmen, sen var allting som bortblåst.

Det går över, innan det hinner märkas.

Jag älskar att jag omringas av så vackra människor, att all negativitet försvinner.

Gamla foton får nytt utseende i Lightoom 3 denna natt. Ångesten kryper i kroppen på mig, jag kan inte tala. Vill inte försöka, håller hårt i minnen. Väntar på någon form av förändring, att någonting skall trilla på plats eller trilla ur led. Vad som helst, bara någonting sker, för såhär kan jag inte fortsätta.

Två dygn av konstanta myrkryp längs ryggraden i rent obehag, tankar som gnager sönder kraniet inifrån och ut. Bara för att de kan, bara för att jävlas. Allt detta är helt taget ur tomma luften, jag har ingen som helst anledning till att må som ett vrak, men jag hatar mänskligheten.
Jag mår illa av blotta tanken på all form utav fysisk kontakt med verkligheten. Låt mig fly, låt mig flyta bort och aldrig någonsin mer stiga upp till ytan igen.

Om jag bara kunde andas riktigt.
But I can't question God's plan, I'm just a small part of something much bigger.

Har fotat helstiliga karlar i helgen och har nu redigerat så jag tror ögonen går i kors. Steg upp klockan nio i morse och har suttit fram tills nyss, då jag insåg att en rök- och tepaus var på sin plats. Ni får några smakprov på helgens bravader, bara för att jag är så oerhört jävla snäll.

Och som sagt, fler modeller och idéer efterlyses så har du en idé eller bara känner att du har lust så är det bara dra iväg ett mail till:

[email protected]

med kontaktuppgifter så styr vi upp något!

 

 

 

 

Börjar väl dra på mig en förkylning nu också. Det känns ju inte bra, då jag har två veckor nästan helt uppbokade med olika möten, skolstart, gym och umgås med vänner och annat kärt folk.

Borde lagt mig för länge, länge sedan egentligen då jag ska upp tidigt imorgon för att packa iordning fotoväskan och möta upp Grön nere i badhusparken för fotografering där mitt på dagen och försöka ta några grymma bilder som han blir nöjd med. Är jättenervös, första gången jag faktiskt ska till att fotografera någon som poserar, riktiga fotografier.
Men det är väl på tiden misstänker jag, har haft kameran så länge men aldrig riktigt fått tummen ur och faktiskt leta upp en fotogenisk människa och be denne posera framför mitt objektiv.
Men imorgon blir det fan av, och jag har höga krav på mig själv inför detta.

Har letat miljöer och bakgrunder i en vecka nu och tror jag faktiskt funnit två som kan bli helt okej. En tredje om jag har riktig tur, får springa förbi det stället imorgon och hoppas på det bästa.

Nåväl, jag har tittat i kors av ren trötthet sedan 22:00 ungefär, det är dags att borsta tänderna och blåsa ut ljusen nu. Ska drömma vackra drömmar, om den absolut finaste jag haft turen att lära känna.

God natt mina älskade läsare.

Mihip, idag blir det till att träna, träna och träna lite till. Sitter här och har precis ätit ungefär 250G kvarg, så jag är mätt därefter. Börjar väl bli dags att röra sig ned mot gymmet snart, ska försöka hinna med lite tvätt innan jag går bara för sakens skull.

Idag är det en månad utan mediciner och det går hur bra som helst, jag är nöjd som fan. Trivs verkligen utan biverkningar och jag kan lära mig leva med symptomen. Kompis det går bra nu, väligt bra nu.

Om nio dagar är det UFC 118 som jag sett fram emot hur länge som helst. BJ Penn, min favorit, ska upp i buren då så det kommer bli en fet match och jag kommer stå framför skärmen på helspänn när jag sitter där framför HD-releasen. Åh, vad jag längtar!

Har fullt schema nu för tiden också. Idag är det gymmet med bror, och sedan ska jag träffa en vän och hennes karl innan jag åker hem och äter upp allt i kylen och sover. Sen imorgon ska jag träffa en gammal vän, fika med honom och uppdatera varandra om vad som hänt senaste året ungefär och sen kommer vackraste, vackraste och rödhårigaste (Nytt ord, lev med det!) Dreas hit och hälsar på innan han flyttar.

Och helgen kommer bestå av fotograferande, lycka och kärlek. Sen till veckan är det skolstart, tandläkare, psyk och massa vänner. Jag trivs, fullt ös medvetslös men jag måste bli bättre på att planera för det här håller inte. Har dubbelbokat saker och ting för länge, trots min almanacka.

Så om det blir fattigt med uppdateringar vet ni varför, jag har ett liv nu. Ett fullt och rikt liv, och jag fnittrar runt och är lycklig!

Kärlek och glädje, massor utav det.
Mina mål nås fort, fucking perfect.

Att sluta vara så paranoid i onödan, är mitt nästa mål.
Inga mediciner på snart en månad, en snus på en vecka.. Det går bra nu, kompis det går bra.

Ett steg i taget, men en boll i luften at all times.

Jag är väldigt liten och trasslig inatt.
Stum är mitt soundtrack, kaffe är min dryck och snart ska jag krypa ned i pyjamasbyxor och raggsockor. Har tittat på The heart is deceitful above all things inatt och grät som ett litet barn, bara för att det var det absolut dummaste jag kunde gjort när jag haft lite repor på ytan ett par dagar. Men det är faktiskt en utav de mest hjärtskärande filmerna jag någonsin har sett och jag tycker ni alla som inte har sett den redan, borde se den så fort ni kan.


Här är trailern:

Men ja, det får mig iaf in på frågan. Vilka filmer brukar ni sitta och snyfta till?

Jag är inte intressant. Har aldrig påstått det, eller motsatsen.
Sätt inte ord i min mun, tolka inte in saker mellan mina rader.
För du, jag bara Är.

En Saivo. Det är, precis vad jag är.

Inte intressant, inte viktig, inte speciell.
Bara en Jag.

Som rubriken lyder. Deadly tired, har sovit i snitt två-tre timmar åt gången hela veckan och haft mardrömar som jag inte ens vill försöka beskriva. Nu börjar jag påminnas om varför jag petade i mig narkotikaklassade läkemedel varje natt i så många års tid. Men tro inte att jag är ens i närheten av att börja igen, jag tar hellre det här.

Har nästan svimmat några gånger idag, kombinerad vätske- och näringsbrist med extremt stor sömnbrist är kanske inte den bästa kombinationen. Men jag är hos pappa och här är det alltid en jävla semester.

Inga bekymmer, inga direkt stora ansvar, ingenting alls. Bara lugn och ro, mat som inte ens jag behöver laga och ingen oro för morgondagens ekonomi. Så fruktansvärt skönt, jag tror inte ni anar vilken lycka det är för mig att få komma till ett hem där saker och ting har rätt plats. Där relationerna är precis som de ska, allt är naturligt och normalt.

Jag har precis varit ut och tagit sista smoken för natten med far, och har diskuterat hurvida det är möjligt att kombinera olika nätverk etc. Han gav mig också ett Pink Floyd-album som jag inte hade. Eller, en version av ett album som jag inte hade rättare sagt.
I FLAC-format dessutom, det är porr för en ljudbögs öron vill jag lova. Jag blev så glad att jag hoppade upp och ned samtidigt som jag fnittrade som den lilla flickan jag är.

Helt perfekt kväll. Och jag har blivit mobbad av Jimmy, och mobbat honom också.
Nä, så bortom underbart har jag haft det. Nu ska jag dra på någon halvdålig film som jag sett för många gånger och somna. Och sova heeeela natten lång, och gott ska jag sova också.

God natt.

Nu sitter jag hemma hos pappalainen i Torvalla och är lika förvånad som alltid över den mannens enorma nördighet. Finns ingen, förutom min pappa, som verkligen kan ALLT. Och jag ljuger inte, han är verkligen helt tokgrym på allt han ger sig in på.

Renovera hus, bygga saker, koppla el, lägga klinkers, laga bilar, laga mat, laga kläder.. Jag har växt upp med den händigaste mannen alive, så mina förväntningar på karlar är kanske lite för höga. Haha!

Nej men hur som helst, han har nu uppgraderat nätverket här hemmavid, så nu har jag gigabitnätverk att tanka film och musik från, som han också har.. Såklart.

Nördpappa, han äger mig i allt varje dag. Man tycker att det kanske är jag som går en IT-baserad linje som kanske borde vara den nördigare i familjen. Men inte då. När pappa börjar prata datorer kan han snacka mig till månen, finns inte en suck att jag hänger med. Och då är jag ändå inte dålig på det, är relativt teknisk och har skruvat dator i många år. Men ändå, varje gång.. Jag vet inte om jag ska bli chockad, stolt eller bara jävligt frustrerad över att jag aldrig fått chansen att sucka över teknikhandikappade fäder och behövt lära honom starta datorn.

Ohwell, jag kan åtminstone äga honom i kaffedrickande!

Morgonen nalkas, klockan är halv åtta och jag har inte sovit en blund. Klockan kommer ringa nio, och då ska jag vara vaken och redo för hemfärd.

Det var fredag den 13e igår, och det märktes mycket väl vill jag påstå. Natten var ett helvete, ångestfylld och mardrömar och minnen som förföljde mig långt in på morgonen. Fick inte sova många timmar, tror det blev tre eller fyra innan jag gav upp projektet och startade dagen.
Insåg att jag bara hade mjölk till två små koppar kaffe, och jag som brukar dricka minst fyra för att vakna på morgonen och sedan fortsätter jag i samma takt under hela dagen. Mitt koffeinberoende är helt sanslöst, något jag måste jobba på i framtiden men än så länge får det bero.
Och jag hade inte råd att gå ner på coop och köpa mer heller, utan fick hålla ut hela dagen. Sen blev jag gankad på WoW säkert sju gånger, var på tok för trött för att lira egentligen och med bristen på kaffe höll jag på att tappa humöret.

Allt jag försökte mig på gick åt skogen, och jag som ändå brukar ha ganska lång stubin i vanliga fall var och balanserade på gränsen ända fram till 16-tiden. Duschade, klädde mig och packade väskan redo att påbörja min promenad till Lugnvik men fick höra oroande saker innan så jag gick på autopilot hela vägen in till stan.
Jag vet inte vad jag ska göra av allt ibland och min spontana reaktion är "... Jag vill kräkas!"



Fan vilken karl jag är.
... Not



Men sen blev det köttfärsås och en remake på Friday the 13th, och filmen var så pinsam att jag somnade direkt efter maten istället. Råkade bli en hel del mat, haha!
Och sen fortsatte natten precis som alltid här i Lugnvik, te och musik och massa prat. Och nu sitter jag här, halv åtta på morgonen och funderar på vad pappa ska laga för middag idag. För jag har inte råd att fylla mitt eget kylskåp, jag hatar den aspekten ur mitt liv.

Det löser sig, det gör det alltid.

Jag har alltid haft en väldigt bred musiksmak, har lyssnat på allt från hiphop, till metal, till psykadelisk rock, till dubstep och Oi!. Jag har nog funnit minst en bra låt i varje genre genom tiderna, men just nu är jag väldigt mycket inne på hiphop igen faktiskt.. Kollade igenom senaste inläggen nyss och kände att det var dags för lite musiktips. Och om ni klickar på låtens namn så skickas ni automatiskt till texten i ett nytt fönster.

Så här har ni Saivos top tre just nu.

Jag börjar ta mig ur fotosvackan. Hittade massa gamla fotografier som jag tagit och inser att jag inte är så dålig som jag fått för mig och jag har idag fått frågan om jag vill fota en bekant nästa helg. Så det ska bli spännande, jag har aldrig fotat någon som modellat.

Enda porträtten har väl egentligen varit antingen för skoluppgifter eller rent spontana fotografier vid en fika eller liknande. Så det här ser jag fram emot, jag har några idéer som jag ska jobba lite på, för jag har fått helt fria händer ang. miljö och tema.

Om det finns fler där ute som vill stå offer för mitt objektiv, så är det bara att skriva en kommentar och lämna någon form av kontaktuppgifter så styr vi upp något. För jag vill verkligen träna upp mina skills, så jag kan påstå att jag är något inom foto snart.

Dammar av kameran, nu är det dags att vara kreativ igen.

Jag vill resa någonstans.

Hand i hand.

Uppleva någonting.

Vad som helst.

Se städer passera tågfönstret.

Med dig.

Jag är sådär orättvist trött. Klev upp för en halvtimme sedan, och ska promenera mot psyket om en timme. Men tre koppar kaffe senare så lyckas jag åtminstone tänka någorlunda rakt.
Åh, vad jag egentligen inte orkar gå, och jag orkar egentligen inte prata med någon jävla terapeut, men det är för det bästa och även om jag tycker att det går skitbra nu, så behöver jag nog ändå en kontakt ett tag till.
Det känns bara så meningslöst.

Sitter och tittar på ett avsnitt av Simpor och Grodfötter, lyckades få tag i den underbara serien efter många års sökande. Har googlat mina fingrar blodiga, letat i forum, startat trådar, frågat människor och mailat SVT ang det barnprogramet. Så fick jag ett mail av en gammal vän på facebook, som säger att han fått tag i hela serien och jag dansade skrattande omkring i lägenheten i timmar.

Så lycklig. Min barndomskärlek Smorr.
Jag fnittrar och klappar händerna när jag ser avsnitten, det är så fantastiskt. Underbara SVT-produktion från 90-talet. Programet som satte en hel generation i skräck, och mig i kärlekstrans (såklart.)

Har tänkt på sommaren 2006 mycket inatt. Inte för minnena i sig, utan mer på känslan som fanns där, under de få månaderna. Då allt doftade nyklippt gräs och folköl, då jag satt på min balkong i min dåvarande lägenhet och vrålade sånger om dagarna och var ute och sprang på stan om nätterna.

Då jag och Sara levde snabbt och flyktigt, då vi drack öl i badhusparken för att sedan hoppa i storsjön med kläderna på för att sedan vandra blöta, fulla och glada hela långa vägen hem, och ta ett till dopp på vägen. Sedan in i mitt kök och laga mat, kasta i oss allt och sedan lägga oss i min oxröda hörnsoffa och kolla på Grodan Boll och Kalle Stropp i VHS-kvalité. Och sedan somna så, inlindade i filtar i varsin ände.

Det var kanske inte världens mest händelsefattiga sommar, det var mycket polisnoja, mycket bråk, mycket stök och en hel del annat tjorv. Men jag var lycklig, för känslan genom hela sommaren var precis så som den borde vara. Och just denna morgon, just nu, just idag, så känner jag samma hopp, samma tro och samma kärlek till livet som jag gjorde då.

När The Kristet Utseende spelade på Storsjöyran och jag stod med en rosa och glittrig toaborste i badhusparken och sjöng med, då jag blev så full på slagsmålsklubben att jag tappade bort min t-shirt och mina vänner i ZigZag-tältet och fick gå hem utan, och morsan stod som en fågelholk när hennes fulla, halvnakna dotter trillade in genom dörren och fnittrade med okända autografer fulla ryggen. (Vilka som klottrade är fortfarande en stor gåta!)

Det var en enkel sommar, det var inte så komplicerat att vara jag. Mitt största bekymmer var ölpengar, och allt gick att ordna.
För precis så, känns det nu. Och jag älskar känslan, jag älskar doften av minnesskärvorna som slingrar sig som rök runt mig just nu. Och jag fnittrar, jag ler och mår som en liten prinsessa.

Jag skulle inte vilja göra om den sommaren, jag skulle däremot vilja ha en höst som genomsyras av samma simpla känsla. Lindas in i trygghet i soffan och somna till en film som går att spela om och om och om igen, utan att förstöras.

Första bilden är på en väldigt väldigt trött Saivo, som satt på balkongen och drack eftermiddagskaffet i solen. Och den andra bilden är på mig och Simone en kväll på Österäng. Minns den inte riktigt sådär jättebra, vill minnas att det var en hel del Kir inblandat men det här är nog de enda bilderna jag har från den sommaren så ni får leva med dem. Heh

Jag ska återvända till mitt tedrickande och nostalgiflinande nu, och vänta på att WoW patchat klart och hoppas på att jag har speltid nog att fördriva tid. Lite kaffe och en portion gröt kanske är på sin plats, nu när jag tänker efter. Det börjar bli dags för frukost

Så vad vill ni se för inlägg?
Filmtips? Frågor och svar? Mer foton? Fler textalster?

Kanske något ni vill att jag berättar, några knep ni vill att jag delar med mig av?

Lämna en kommentar med önskemål vettja!
Lite riktlinjer vill jag bannemig ha.

Puss!

Jag känner mig liten just nu.
Men det går över, med lite mer vila. Och förhoppningsvis en tupplur till.

Gick och la mig tidigt idag, för jag var så trött att ögonen tårades av gäspningarna. Sedan, tre timmar senare slår jag upp ögonen och är helt klarvaken.. Runt midnatt. Fun times, jag hatar det här!

Ohwell, jag slog igång Futurama - The Beast With A Billion Backs och kokade en kopp örtte, så jag ska försöka sova igen när jag tittat klart. Jag hade ju en plan om att kliva upp tidigt imorgon och ta en promenad runt körfältet direkt på morgonen, innan frukosten och sedan tvätta köksfönstrena, dammsuga igen och stryka gardiner.

Jag vill inte att min fina, hurtiga och hemmafruiga plan ska förstöras av något. Men på ett sätt var det bra att jag vaknade till, hade totalt glömt att ta fram kycklingen ur frysen innan jag gick och la mig. Men nu är det åtgärdat, så jag får middag imorgon också. Och sen blir det såklart UFC 117, om det kommit ut någon bra release, annars får jag vänta en dag till. Jag är fortfarande lite kluven, vet inte vem jag ska heja på riktigt. Men det märker jag i första ronden, haha!

Det är en jobbig saknad som bosatt sig i bröstkorgen på mig. Och en frustration som inte är utav denna värld.
If you only knew.

En till kopp te, och slutet på futurama. Så jag säger godnatt!

Med paranoida blickar som kartlägger varje liten rörelse runt om.

Registrerar varje människa och letar efter hotbilder.

Men finner bara orosmoment,

som egentligen bara är en del av en sjukligt misstänksam personlighet.

"They will scream for air, but their lungs will fill with blood"

Titta över axeln, det finns ingen fara där.

Det är rädslorna som styr hjärtats hårda slag och den häftiga andhämtningen.

Men skräcken tillåts härska, därför gör den det.

Tvinga blicken åt annat håll.

"It's mental baby, the deamons never existed."

Jag vet raring, jag vet. Det finns ingen logik i mina rädslor.

Men tänk om broarna går sönder under mina fötter.

Och vad gör jag om en beväpnad främling helt plötsligt börjar jaga mig?

Min paranoia och mani, existerar i allra högsta grad.

"But i won't let the fucking bastard control my life."

Idag är en såndär helt perfekt morgon som jag önskar att jag hade sju dagar i veckan. Jag somnade ganska tidigt igår, för att vara jag dvs och slog upp de bruna stora klockan 05:30 med världens flin på läpparna, sträckte ut kroppen och kände mig pigg, utvilad och hade inte ens huvudvärk som kunde förstöra för mig.

Så inser jag att jag är hungrig som en liten varg, går ut i köket och kokar mig en kopp kaffe och havregrynsgröt med lite hallonsylt och mjölk. Och morgonens glas juice, såklart!

Jag önskar jag fick leva såhär varje morgon, vakna utvilad och tidigt som sedan äta en bra frukost. Men med mina sovvanor, min normala dygnsrytm och förmåga att sova igenom alla väckarklockor i hela världen samtidigt så kommer mina chanser inte vara stora om jag försöker.

Så därför tänker jag försöka!

Here it is, det där välkända och mytomspunna tjuret!

Nu ska jag ta och hoppa in i duschen, sen vet jag inte riktigt vad dagen har att bjuda på. Kanske en promenad till pappa, eller så stannar jag bara inne och kollar på film.
Eller så tar jag en längre promenad till Mirlinda och Mattias. Nä, så många möjligheter och sån stor beslutsångest. Jag tror jag låter vädret bestämma åt mig idag faktiskt. Några avsnitt bones och lite mer kaffe först och främst, jag är trots allt bara mänsklig fortfarande och behöver vakna lite med koffein och nikotin innan jag orkar ta mig an något större projekt.

Jag kände att det var dags för en ny, innan kameran hade dammat ihop totalt. Jättedålig kvalité p.g.a dåligt ljus, och jag ber om ursäkt för musiken i bakgrunden som gör att man inte hör så bra, jag tänkte mig inte för och orkade verkligen inte spela in allt igen. So take it as it is!

Nu har jag kollat igenom alla släppta avsnitt av Futurama, och jag är så kär i den serien att ni anar inte.
Haha, Bender är min idol!

"I guess if you want children beaten, you have to do it yourself!"

Och självklart klassikern..

"Bite my shiny metal ass!"

Nä, den roboten vill jag fan ha som åtminstone granne, men gärna vän. En fantastisk serie i tell you, kolla upp den genast om ni inte har sett den!

Men nu sitter jag lite i valet och kvalet ang. resten av natten. En promenad till havet kanske, eller möjligtvis klättra upp på mitt favorittak i hela världen och lyssna på musik? Eller kanske kolla ikapp på True Blood och Naruto? För jag är ju en jävla serienörd after all.

Hur som helst, såren efter mina skindivers har nog snart läkt klart helt, iaf min högra som bara var lite angripen. Den som var helt och fullt ut infekterad tar nog lite längre tid på sig, och jag lär nog få ett fulare ärr där men jag är nöjd ändå. Ska ta och plocka bort min dermal anchor också, den mår inte heller bra och jag tror den börjar krypa ut av sig självt.

Men det är så med skindivers och dermals, de är väldigt svåra att behålla om jag har förstått saken rätt. Jag har tvättat noga men det är omöjligt att komma åt och verkligen rengöra som med en vanlig piercing. Och dessutom värmen, och bröstkorgen. Jag hatar när mina piercingar blir infekterade, jag tänker alltid "Jag borde kunna bättre.. Jag borde veta.." så fort det blir något, då bodymoddande är en så stor del av mitt liv och ett så stort intresse blir det en extra stor smäll i magen när det går åt skogen.

Men ja, den sista ska ut när jag kommit hem till stan. Kanske tar tag i det till helgen, för nu börjar jag irritera mig på att den är där, när den inte blir bättre och nu känns den ivägen, när jag ska sova eller bara ligger på sidan och kollar på film.

Men ja, beslutsångest ang. resten av natten var det.. Jag tror jag tar en dusch och en cigg på saken, och förmodligen en kopp te!

Jag kände mig som en nidbild av något som samhället tuggat på och spottat ut.
Som en parodi av mänskligheten. Jag vaknade och såg i min spegelbild ett misstag.
Inte självömkande, bara övertygad om att sanningens ansikte faktiskt såg ut så.

Egentligen var jag nog bara en nidbild av vilken tonåring som helst, nu när jag tänker efter.

Sen kom vändpunkten, my wake up call. Då jag insåg hur komplicerat det var att leva med människor som sysslade med tvivelaktiga saker, som jag blev en del utav även om jag tog avstånd. Jag insåg hur jag själv blev min egen käpp i mitt eget hjul, hur jag blev min egen tyngd då jag inte tillät mig vara lycklig, då jag styrdes av mitt undermedvetna och lät rädslorna styra så jag klantade till allt gång på gång på gång.

Mitt senaste misstag var öderstigert, för några månader sedan men bristen på konsekvenser fick mig att tänka efter. Hör och häpna, bristen på konsekvenser.
För ja, det var verkligen brist på reaktioner. Jag klantade mig och jag visste så väl om det, så när de flesta påstod att "det är sådant som händer" och jag innerst inne visste själv att det inte alls är sådant som "bara händer" utan att det fortfarande finns ett aktivt val, då visste jag också att jag for med helt fel umgänge.

Så jag bröt, med många. Valde bort så många, som jag förmodligen bara talade med av gammal vana. Förvånansvärt nog tog det mig hit, ungefär två månader senare har jag nästan ett helt nytt umgänge med untantag några som hänger kvar från det forna och några gamla som jag fått tillbaks.

Men inte bara umgänget är bättre, jag söker aktivt eget boende och som ni redan vet har jag också slutat totalt med medicinerna. Jag är kär, jag är glad, jag promenerar mer och har så mycket energi till saker som jag aldrig hade orkat för fyra månader sedan. För det finns inget som mäter upp till det här, där jag är just nu i livet.

Jag har fortfarande inte lyckats börja träna, för min bror hör ju aldrig av sig när han ska iväg. Haha, mongobror min. Men planen finns fortfarande där, jag ska iväg och jag ska börja thaiboxas. För att orka, för att jag faktiskt orkar nu också. Visst, mina knän knakar och klickar mer än vanligt nu när jag börjat röra på benen mer, men det kommer nog lösa sig med tiden också, det är jag övertygad om.

Jag är precis på den punkten, dit jag önskat mig själv så länge. Men innan trodde jag att det skulle gå hit per automatik, att jag skulle vakna en morgon och på något mystiskt vis ha förflyttats till en bättre tillvaro. Men tji fick jag, det är inte så enkelt. Ingenting är enkelt, det har varit en helvetesresa hit, jag har haft det tungt men tro på fan att jag kämpat vidare. Jag har hopp, jag har tro och mitt självförtroende blir bättre för varje dag som går. Resan är inte över, jag har ännu inte nått mitt mål och jag kommer nog aldrig känna mig färdig. Men jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta kämpa och sikta högre och högre ju längre jag kommer. För det är så jag gör det, jag powerlevlar i livet. Det är mitt nya sätt, och jag trivs med det.

För några timmar sedan vandrade jag förbi spegeln, såg mig själv och jag log. För tro på fan, jag är stolt över mig själv. Mitt sätt att leva är mitt eget, jag gör mina egna val. Jag är fan grym!

Jag är världens lyckligaste flicka. Finns inget som kan sänka mig nu, jag står på stadiga ben igen! Mina vänner är världens bästa, jag är kär som en tok och jag har styrt upp så mycket på relativt kort tid att jag är riktigt jävla stolt över mig själv. Insåg i morse att jag inte har en enda sak att klaga på, ingenting värt att gnälla på.

Det är så bra att jag inte riktigt vet hur fan jag ska bete mig. Mer än att skratta, dansa och försöka rycka med mig så mycket folk som möjligt i mitt lyckorus. För nu jävlar är det min tur att leva livets glada dagar, jag är här för att ta för mig av allt.

Jag siktar bortom stjärnorna, i'm going home.

Just nu ligger jag i Sundsvall på min säng med min laptop i knät och två katter i fotändan som tittar konstigt på mig när jag fnittrar spontant. Idag ska jag sova, sova och sova. Sen återvänder jag mot Östersund igen klockan 05:00 på torsdag morgon.. Och senare på torsdag ska jag äntligen få träffa världens bästa, världens vackraste igen.

Det spritter i kroppen på mig, hade jag haft kondition hade jag sprungit flera mil!

Nu; En riktigt lång tupplur och ikväll ska jag klättra upp på taket i skönsberg och dricka en cola.

Jag dricker cola, ska snart ta en dusch och laga mig ett mål mat. Sedan diska, städa lite och börja packa väskan.
För jag åker till Sundsvall imorgon runt 10 snåret och återvänder först på torsdag. En skön mini-semester mitt i allt. Jag tror det kan vara bra, att få andas ut ett par dagar.

Två veckor nu, fjorton dagar utan mediciner. Jag är stolt, nöjd och känner mig stor och stark igen. Maten smakar mer, jag har mer energi trots att jag sover mindre osv. No zombie no more, och fan vilka dörrar det här öppnar.
Utsättningssymptomen lättar mer och mer för varje dag och jag har inte ens börjat dagen med migränmedicinerna som jag gjort tidigare.

Jag äger!

Mystisk musik och drömmar om en färgglad höst.
Lyft blicken och inse att det finns, bakom planeterna, ett helt universum.
Jag försöker fortfarande förstå innebörden av "oändlig"

Som en liten hund kryper jag ihop som en boll i sängen och ler.
Lycka eller olycka, det kvittar. För vi delar både och.
Jag är som en stjärna, här för att skina.