Jag tänker tillbaks en stund, på början av sommaren. När jag bävande för värmeböljan som skulle skölja in över Sverige, och en kort period utan någon hand att hålla. Det var mina största bekymmer, vardagsproblematik. När jag vandrade gågatan fram i nyrakad skalle och barfotafötter, hur jag fnittrade åt att folk vred nacken ur led för att kolla på den skumma hippieungen som gick där. Hur jag och min väldigt käre vän Eijve sjöng "Somliga går, på stan utan skor, säg vad fan glor ni på?"

Då jag åt glass på stortorget med glada individer, tillbringade min tid på gräsmattor i solen och fick tanlines i sömnen. När jag skovägrade i nästan två veckor, nere i Linköping. Hur jag sedan brast i gråt när min hand återvände till mig efter den alldeles för långa semestern. Hur jag mobbade djurgårdare på tåget hem från Stockholm.

När jag och lillen badade i lillsjön, helt spontant en kväll. När jag och Frida tog en sjukt lång biltur till någon liten byhåla och blev myggbitna på hela kroppen. När jag åkte hem till far och åt grillad lax och somnade i hammocken, tills jag vaknade av en blöt hundnos i ansiktet.

Hur kunde jag gå runt och oroa mig, över värmen? Hur fan kunde det vara så livsavgörande, som det kändes just då? Inte ens pengarna var ett problem i början av sommaren. Min ekonomi gick ihop, mitt boende var kanske inte stabilt men jag fick åtminstone ha en lägenhet för mig själv. Jag kunde somna tryggt så många nätter.

Jag förstår inte, hur det kunde gå från det där.. till det här?
Nu, funderar jag på en kort semester - så jag kanske slipper tänka vidare på den längre.
I'm tired, so tired. And they did teenage angst better in the 90's.
Inte ens det får jag göra väl.

The cards were on the table from the start, I told the tale of me. No one listen, and now I have to pay for mistakes I'm not even responsible for.
How is that fair? Please god, make this go away.
And the question is - for how long can I keep on fighting a war I don't even want to fight?