Idag var jag först hos tandläkaren med fint sällskap. Eijve följde med och höll min hand när jag var livrädd, för jag har fortfarande tandläkarskräcken Helmer. Jag fick en bettskena och några hjärnblödningar. Ett riktigt jävla vårdslöst pucko, tänker inte på att det gör ont när han sliter och drar i min mun.. Alla jag har kontakt med inom sjukvården verkar ju vara totalt tappade, vad gör jag för fel?

Efteråt, när jag var klar hos den där tomten tog jag med mig Eijve ned till min gamla skola som ligger i närheten, där jag gick IV. Det var en speciell skola, med bra folk och en liten klass. I ett rött litet hus nära storsjön och det är alltid lika drygt att ta sig dit, men det var så värt det. Pratade lite med min gamla lärare och fick höra lite av det jag behövde höra. Sen ner på stan, Eijve käkade lunch, köpte låsringstänger och lite annat smått och gott innan vi skiljdes åt, jag skulle ut till studion.
Planen att enbart sätta fast en kula i septumringen och töja tungan till 4mm. Det började så och sen gick det utför.

 

Mattias stack två skindivers under mina nyckelben och en dermal anchor på bröstbenet. Ganska spontant sådär, men lite impulsiv ska man väl vara en fredageftermiddag?

 

Sedan fick jag pierca Felix i örat, det är alltså min första piercing någonsin stucken. Hitills iaf.

Självklart hade jag världens bästa syster som övervakade mig och såg till så allt blev rätt och riktigt, vilket det blev! Förutom att jag var lite för långsam, jag kunde gjort det där lite snabbare men jag visste inte riktigt vad som väntade, om det skulle vara som att skära i smör eller som att försöka skära i stål.

Såhär blev det iaf! (Förlåt att jag skyndar, men jag ska åka till Piteå nu. Har en kvart på mig att packa ner datorn och göra mig klar.)

Sådärja, nu börjar man komma upp i storlekar även i öronen. Det är några dagar sedan jag töjde öronen och tog bilderna, men jag har inte haft ork att redigera. Hur som helst är det här efterlängtat, mycket efterlängtat.
Jag var ju tvungen att göra om och göra rätt sist, fick ta ut smyckena ur mina gamla hål och sticka nya några månader senare. Har för tillfället en 6mm spiral i mitt högra öra och en 7mm plugg i mitt vänstra öra.
Jag har varit sjukt tålmodig, vilket aldrig har varit min starka sida men jag vill ha fina öron så det har fått ta sin tid. Jag kommer nog inte orka uppdatera vid varje storleksskiftning, men lite spontant ibland så kanske jag orkar uppdatera.

Jag ber om ursäkt för mina jättedåliga bilder, men det är sjukt svårt att ta närbilder på sitt eget öra med en systemkamera. Jag ser ju inte sökaren så det är bara att chansa, haha.

Något som har irriterat mig mycket och länge är att många jag träffat tycks tro att jag piercar mig själv, och att jag piercar andra bara för att drömmen är att bli piercare och att jag har smycken i mitt ansikte.

Svar; Fuck no! Jag är inte så korkad att jag skulle utsätta mig för den risken, eller andra. För det första har jag ingen studio, med autoklav och inga sterilförpackade kanyler eller tänger. Jag har ingen som helst utbildning (Nu finns det inga piercingskolor direkt, men mina kunskaper eller förutsättningar är fortfarande inte tillräckligt bra för att jag ens skulle fundera på att att märka upp där en kanyl ska igenom.. inte ens rita med penna.. inte ens lite)

Jag erkänner, en gång när jag var 14 år försökte jag ta ett hål i örat på mig själv. Och jag lät också min vän pressa ett häftstift (Ja, ett såntdär platt och trubbigt) genom min läpp. Jag skäms för att hjärnan inte tänkte tillräckligt långt, jag skäms för att jag inte förstod hur fan det kunde slutat om jag inte hade tagit ut det där skitiga smycket och haft ett badrumsskåp med klorhexedin och jodopax till mitt förfogande. Jag är så lycklig för att ärrvävnaden inte blev värre, att jag inte fick en värre infektion än vad jag fick och att det i slutändan gick så bra som det gick.

Det finns inget värre än hemmapulare i mina ögon. Jag tänker på riskerna som "piercaren" utsätter sina "kunder" för, jag tänker på hemska infektioner, bristande skötselråd, jag tänker på bristen på A-N-S-V-A-R hos båda parter och jag skulle aldrig någonsin sätta mig själv eller någon i den situationen. Jag blir kränkt, när folk tror att jag skulle överväga det.
Att gå till en människa utan någon form utav kunskaper för att göra hål i sin kropp, i en miljö som förmodligen inte är direkt hygienisk är bara korkat när det finns riktiga piercare som har kunskaperna och förutsättningarna för att din piercing ska bli bra, och må bra. Resten är upp till dig, pillar du med skitiga fingrar och får en infektion så har du inte lyssnat på skötselråden och får således skylla dig själv.

Men får jag frågan "Kan du pierca mig?" en gång till så kommer jag förmodligen hugga en fyrtumsspik genom örat på personen för jag är less på att behöva förklara det här gång på gång på gång och hänvisa till en riktig studio, när blev folk så ansvarslösa gentemot sina kroppar? Skulle folket, som frågar mig detta, göra en operation hos en människa med rostig morakniv i ett smutsigt kök? Skulle människorna laga sina tänder hos den tonåriga pojken som extraknäcker på ICA? För mig är det precis samma princip, rätt folk till rätt uppgift. Och argumentet "Men det är så dyrt med studio, <insert random hemmapulare here> tar ju bara 150:-" är bland det mest korkade argumentet jag har hört, och jag får höra det för ofta. Man får, det man betalar för.

De gånger jag får frågan om jag har gjort mina själv, så tar jag det nästan som en komplimang, för ingen har finare piercingar än jag har, ingen har mer välplacerade och välstuckna hål, för Mattias äger och om folk tror att jag är så pass grym så tackar jag för det men det är inte jag som ska ha creds för det. Jag är enbart intresserad och har mina mål, jag skulle aldrig göra en piercing på mig själv eller någon annan så länge jag inte är rätt man (kvinna!) för yrket.

Återkom när jag fått min dröm att gå i uppfyllelse, återkom när jag kallar mig för piercare eller lärling.
Men tro inte att jag kommer sticka dig med en säkerhetsnål i mitt sovrum. Aldrig.

Jag upprepar mig, men det här verkar aldrig gå in så jag kan lika gärna säga det femton gånger till..

Sådärja, töjde nyss läppen till 6mm. Sjukt awesome, nu börjar det ta sig sa pyromanen osvosv.

Skämt åsido, det känns skönt att äntligen komma upp i storlekar värda att tala om. Och det roliga är, när man tar ut pluggen och tittar på hålet ser det ut som ett anus. Haha!

Jag passade också på att töja mina öron till 5mm, snart kan jag ha mina fina pluggar med kretskortsmönster, det ser jag fram emot. Sakta men säkert börjar jag komma fram mot mitt mål.

Dagen började skitbra, jag var pepp som en demon och rädd som en liten flicka, precis som jag tycker att det borde vara innan en så stor dag, som väntade oss. Robin väckte Felix genom att slita tag i hans huvud, dra det mot sig och skrika "I WILL END YOUUU!!" vilket refererar till en skitrolig video, och jag fnittrade galet mycket. Vi käkade havregrynsgröt och gjorde oss klara, fick reda på att han som skulle köra oss till Ås hade blivit sjuk så vi stod där helt utan skjuts, vilket gjorde mig så orolig. Tänk om, fan det var ju det här som inte fick hända, helvete osvosv. Men jag fick tag på morfar, som gick med på att köra oss så då var det bara att sitta ner, vänta och försöka samla nerverna, packade ihop väskan med lite saker som skulle komma att behövas under dagen och lite att äta, ett stativ osv.

Tiden gick, nervositeten steg och nerverna började poppa i huvudet på mig. Så kom morfar, vi gick ut till parkeringen och satte oss i bilen, började prata lite lätt om allt möjligt, pojkarna satt i baksätet och diskuterade träning och morfar kommer med frågan "Vad ska ni göra i Ås då?"
Hah, vad ska man säga till morfar då? Det finns ju inte med på kartan att jag kan säga till min fördomsfulla svenssonmorfar att jag ska ut och sätta krokar i ryggfläsket och sen hängas upp i luften, så jag blir tyst och iskall i två sekunder och försöker komma på något att rädda situationen med och klämmer ur ett "eh.. Vi ska ut och hänga med lite polare. Hehe.." och sen blev det rätt tyst i bilen, vi alla försökte hålla oss för garv (Iaf jag!)
Men jag slapp ju ljuga, jag skulle ju ut och hänga med lite polare, sen vilken typ utav hänga fick han vänta med att veta tills måndagens tidning trillade ner i brevlådan, det är dumt att uppröra morfar i onödan!

Vi blir avsläppta i Ås, jag upptäcker att jag glömde kameran hemma innanför dörren och dog lite inombords. Fan då, det var inte alls planen. Men jag lät mig inte förstöras för det lilla och bad istället syster ta foton åt mig, och det gjorde hon galant. Den kvinnans bilder är fantastiska och också de fotona som kommer ligga i det här inlägget, all cred till henne! Jag hoppar ganska omgående på Mattias, våldskramar och viskar att jag är nervös, det fixas med musik och alla är förväntansfulla på att riggen ska dyka upp och att resten av gänget också ska komma dit.

Sen sker det på riktigt, Lukas dyker upp med Mirlinda och Eden, riggen kommer och vi börjar smått plocka ihop den, men jag som är så nervös fipplar bara in några saker från släpvagnen och sen sätter jag mig ned, mina fingrar lyssnade inte alls på vad jag sa och vem som hängde i vilken ordning minns jag faktiskt inte riktigt. Men Felix, en riktig hjälte det där.. Woah, vad den grabben visade mig att man inte ska underskatta människor, gav mig lite extra mod och lugnade mina nerver. Det han har gjort i bodymodväg tidigare är ett hål i örat, som han har töjt till ca 6mm, och det är allt. Han tar krokarna utan större bekymmer, han fick ett blodsockerfall vilket inte alls är konstigt när man trycker kanyler och krokar genom ryggen, kroppen reagerar. Och sen så fick han ett till, av ren nervositet, när han skulle hissas upp, men efter det så fixade han det helt galant, han är grym min vapendragare. Och Mirlinda tog ett så fantastiskt foto på oss när han precis hade hissats ned och var så hög på sig själv, sitt adrenalin och sina endorfiner.

Jag avgudar fotot, jag avgudar Felix och jag avgudar min vackra syster Mir. (Och ja, jag avgudar Lukas också. Fantastiska karl)

Tack för allt, jag kan inte säga det nog många gånger.

Sen åt vi, eller om vi åt innan. Minnen flyter ihop lite, det var mycket som hände, mycket att ta in och nu är det nästan en vecka sedan det hände, men det gör inget. Jag är lika lycklig för det, och ni får leva med det. Lite detaljer, är bättre än inga alls.

Sen hängde Robin och han chockerar mig, hans reaktion var fantastisk, precis som han själv är. Att se honom hänga uppochned, sjungandes, vrålandes av rent behag.. Det var en ära, och jag kunde inte hålla mig när han skrek "fuck me!" rakt ut. Så jag frågade "Är det ett löfte, eller ett erbjudande?"
Men något svar fick jag tyvärr inte, haha.
Han har även skapat en perfekt video från helgen, som ni finner HÄR och ÖP var på plats för att vara murvlar (Tack syster för ordet, det uppskattas och används flitigt) och fota Robin, fråga en massa och kläcka ur sig småkorkade kommentarer, men jag förväntar mig inte så mycket ifrån journalister längre, det är ett folk för sig men artikeln blev till min förvåning en positiv överraskning faktiskt. Jag var övertygad om att hela grejen skulle sågas, men det var en väldigt neutral arikel vilket i mina ögon bara framstår som positivt när det kommer till en liten och trångsynt stad med en handfull "extrema" människor. Och den artikeln hittar ni HÄR. Men jag är glad. SVT och ÖP vinklade saker rätt, och SR klantade sig lite men jag fick en förklaring och orden som den ena kvinnan använde sig utav var inte menade som jag uppfattade det. Så efter allt, så var medias syn på det här förvånansvärt bra.


Sen var det iaf dags för mig, jag var sist ut då jag skulle arbeta under dagen. När vi åt vart jag så nervös att jag inte fick i mig många tuggor, jag hade PMS och min bindväv sitter fortfarande lite för hårt även om jag fått en behandling av världens bästa Arne och trots att min syster drog och masserade min rygg innan mannen, myten, legenden, världens bästa Lukas började rita upp. Men jag är fruktansvärt jätterädd för kanyler, och även fast jag inte såg någon så kände jag paniken sprida sig, greppa tag i ryggraden och lamslå mig lite smått. Efter två krokar och massa svordomar sa jag att jag inte skulle fixa det, att jag hade för ont och att jag skulle kräkas. Men sen tog jag mig i kragen, skällde ut mig själv mentalt och lyssnade på vad Lukas sa, att skrika skulle bara göra smärtan mer intensiv, om jag bara andades ut det som han sa åt mig att göra, så skulle det inte smärta på samma sätt. Och hör och häpna, världens bästa visste vad han snackade om. Hah!

Okej, då ska jag försöka ta det här i rätt ordning, i rätt takt. Och försöka minnas alla detaljer och i vilken ordning, men det mesta flyter ihop lite även om jag inte vill det. Jag skulle skrivit det här inlägget på en gång då minnet fortfarande var purfärskt men av någon anledning har jag inte haft ro ännu. Så vi börjar på rätt dag, Fredagen.

Jag sov ingenting natten mellan torsdag till fredag av ren nervositet, "klev" dock "upp" runt 06-snåret på morgonen, började duscha, dammsög en sista gång, sminkade mig och trixade iordning. Jag minns att nervositeten satt i halsen, jag försökte verkligen trycka bort den, men det var helt omöjligt. Så när en stroke har jag nog aldrig varit. Finaste Robin skulle ju komma till mig, bo här i helgen, hänga med mig och hänga med mig (phun intended.. Dåliga ordvitsar, jag borde sluta med det snart. Speciellt den där) så varför jag var nervös förklarade sig själv.
Runt 11-tiden någon gång skulle jag befinna mig inne på Tings för att sitta i bakgrunden på en intervju som SVT skulle ha med Lukas och Mattias, så jag var lite nervös över det också då jag hatar att vara med på film. Även om jag kliar mig i det håret som inte finns och ser ut att ha löss på klippet så tycker jag att det är en bra intervju, och syster är fin i bakgrunden även om hon inte gillar det faktumet, att hon suger av en sked. Haha, skämt åsido så var det ett sjukt bra inslag och jag är glad att SVT var sakliga och inte sågade suspensions och body modifications vid knäna som det brukar framställas i småstadsmedia. Men jag vet inte riktigt när Mattias blev tatuerare, om någon hade sagt det till mig tidigare kanske han hade fått gadda en shysst ryggtavla. Vill ni se klippet så trycker ni HÄR

Klockan 12-ish så var intervjun över och jag stod utanför tings och väntade på Emma, som skulle komma och hämta mig med sin bil och köra mig en sväng på Lidl så jag kunde köpa kvarg och deras riktigt grymma städservetter, ungefär som vanliga våtservetter fast det blir rent på samma gång. Finns bara där. Var in på G.P en sväng och letade O-ringar också men det fanns ingen såndär härlig fiskelåda med blandade storlekar så där blev vi inte långvariga alls. Efter detta åkte vi tillbaks till min lägenhet och dumpade alla prylar, insåg att jag hade fått min efterlängtade Pink Floyd DVD från tradera-auktionen jag vann och en avi från posten, så innan vi åkte ut på frösön och hämtade Felix och ner på tågstationen för att hämta Robin så fick jag hämta ut paketet. Först visste jag inte vad det var eller vad jag hade beställt, om jag hade beställt något eller om det var något jag vunnit på tradera, men när jag fått paketet och ser att frimärkena och stämplarna är ifrån Irland så förstod jag precis vilken fin man som skickat mig underbara skivor. Mick Flannerys två album, tack Fredrik. Jag lyssnar ofta.

Sen ut på Frösön som sagt, för att hämta min underbara vapendragare Felix som också skulle bo hos mig under helgen, sen vart det snabba ryck ner till tågstationen för att hämta Robin. Tåget hann anlända innan vi hunnit hela vägen fram, så han stod på framsidan när vi dök upp, och pulsen slog så hårt att det kändes i hela kroppen. Nervositet.

"Tänk om helgen skulle gå åt helvete? Tänk om inte allting var rätt? Tänk om.. Åh nej, tänk om om inte fanns!! Herregud kvinna, sluta jaga upp dig, du har städat i tre veckor, du har tvättat bort varje trasa, du har handlat hem mat som alla äter.. Fan, du har tänkt på allt" snurrade i mitt huvud. Jag jagar lätt upp mig, och blir lätt nervös. Så att få sånt finbesök en helg, det kan ge strokes. Men det gick bra, jag fick en kram och nervositeten släppte nästan när vi satte oss i bilen, och blev hemskjutsade. Tack Emma, för allt! Utan dig hade vi aldrig hunnit
med allt den morgonen.

Sen kom vi hem, vi slappnade av, snackade skit, drack kaffe och bara.. andades en stund. Jag minns inte allt vi pratade om, jag minns inte hur många koppar kaffe det gick, jag minns bara hur trött jag var och hur fin Robin var, och hur pepp Felix var.
Vi tittade på vackra moddade människor, med fina piercingar, vackra töjningar och pratade väl om suspensions, såklart. Allt kändes, precis som om det skulle varit så. Vi åt lite också, lätt lunch. För Robins och Felix del blev det Kvarg och för min blev det vindruvor och en cigg, så snackade vi lite till och så skulle vi klippa hår. Men min trimmer, den är ett odjur i sig. Lever om som fan, verkligen brölar och låter som att jag plågar den. (Note to self; köp ny).

Robin ville ha tillbaks sin tuppkam, även om jag personligen finner honom het i allt så tycker jag ändå att helsnagg passar honom bäst, och det har ingenting med min rakade-skallar-fetish, jag lovar! Först var det meningen att jag skulle få äran, men då jag inte kan rita ett halvrakt streck på ett papper, då mitt ögonmått är helt sanslöst jättekasst och att jag är livrädd för att göra fel, så överlät jag äran till Felix som är en grym frisör(ska!) vilket ni som har känt mig ett tag borde veta, det var han som rakade min modifierade chelsea. Så resultatet tyckte jag blev jättebra, men med Felix snaggarskills vart jag inte direkt förvånad.
Sen var det nästa man till rakning, och då var det jag som hade äran, för då skulle allt bort och sådant har jag inga problem med, så felix skalle blev kortklippt och felix nöjd, sen hoppade karlarna in i duschen (inte samtidigt.) medans jag dammsög bort allt hår från golvet och sen tror jag vi gjorde oss klara för att åka ner på Shanghai Wok och äta lite mat, vi gick gågatan fram och hoppade in på Shanghai och där visste servitören redan vad jag ville ha, jag är där för ofta och äter alltid Biff med bambuskott, jag måste nog byta maträtt eller restaurang ganska omgående misstänker jag. Men det smakade gott, Robin var nöjd för han fick sin öl, Felix sin bläckfisk och sen tog vi en promenad ner till badhusparken som var finare nu än den någonsin varit, med frosten som låg över träden och brasan som brann vid skridskobanan när vi kom ned. Vi stod där ett tag, la lite vedträn på elden och pratade om sommaren, om hur Robin skulle komma tillbaks och hängas av Old Ways. Det var mysigt att stå där, i värmen av elden, luften vibrerade av förväntan för morgondagen och jag var en väldigt, väldigt lycklig flicka. Jag och Felix kom på att vi var sjukt sockersugna, så vi gick till hemköp och handlade godis, cola och kaffe innan vi återvände hem för att ta det lugnt för kvällen, och sova. Kikade på x-men gjorde vi också, och jag tror jag somnade först. En av mina bästa fredagar, någonsin.

Idag fick jag en glad överraskning i posten. Eller så mycket överraskning var det väl kanske inte, jag hade ju beställt det själv. Men glatt vart det iaf, studsade runt i lägenheten en sväng och fnittrade. Fint paket, fina saker. Jag är lycklig, om några dagar kan jag töja upp min läpp till 5mm, I'm on my way! Och vill ni veta det absolut bästa? Det finns absolut ingen i hela världen som har exakt likadana pluggar som mig, för dessa skönheter är gjorda för hand av Moz. <- klicka på hans namn för att kolla in hans bilddagbok

Så om ni någon gång behöver ett par skitsnygga custompluggar till öron, eller till läppen, eller nästan vad som helst, så prata med Moz, det är nog inte mycket i smyckesväg han inte kan göra. Och jag är jättenöjd med mina. Han är jätteduktig, och riktigt billig. För mina pluggar betalade jag 150:- styck, och det är inte många kronor för ett par pluggar som är handgjorda och i valfritt material tycker jag! Värt varje krona! Nu ska jag fnittra vidare medans ni får titta med avund på mina pluggar, hiho.

Så nu har jag 5mm, 6mm, 7mm och 8mm att använda mig utav. Frågan är om jag kommer stanna vid 8-10 som planen faktiskt är, eller om jag kommer fortsätta? Vad tror ni om den saken? Vad tror ni skulle passa mig bäst?

Bara för att Devinia bad mig lägga upp en bild på min rygg efter min hängning så var jag faktiskt så snäll att jag tog fram stativet och tog ett kort bara för hennes skull, så kan det gå när man ber snällt och är vacker som en sommardag. (Och vem kunde ana att det var så svårt att hitta fokus på en rygg, när man står framför objektivet istället för bakom, som man är van? Men det gick faktiskt bra, trots allt.)

Jag hängde den 19/12-2009, det är alltså inte ens en hel månad sedan och såhär ser jag ut på ryggen idag.



Och om man tänker på att ärr bleks med tiden, och att det inte ens är en månad sedan, så har jag fan fått värre ärr av gamla finnar. Hah, och myggbett på benen! Och sen kan man ju fråga sig, vilka ärr är mest värda att bära upp? Myggbett är inte så mycket att stå rakryggad för, speciellt inte om man bor i norrland. Dessa ärr däremot, finner jag vackra!

Och jag kan inte riktigt bestämma mig om jag är bredaxlad som en krogvakt, eller om jag har midja. Hah, får man välja hur man ser på den saken? :D

Nu är det ju såhär, att Lukas Zpira ska komma till lilla Östersund i februari för att gästa hos WiCK3D BodyMod, och han ska hänga upp mig och nära och kära vänner i luften. Och jag tycker faktiskt att alla som finner detta förståeligt och fascinerande faktiskt ska komma och kolla! Information finns att finna HÄR.

Jag kommer göra min andra 4pt. suicide suspension. Och min första var helt amazing, trots att jag hade PMS och att min bindväv på något vis har växt fast så den sitter lite hårdare än den ska, så jag ska få en bindvävsmassage innan nästa gång, så det inte gör lika ont och förhoppningsvis har jag inte hunnit få PMS igen, men man vet ju aldrig. Jävla hormoner, haha.

Så ja, det gjorde ont att hänga. Var det värt? Absolut! Varför vill jag göra det igen? Varför inte? Att hänga med fötterna i luften och veta, att det enda som håller mig fast vid den fysiska delen av världen är 8mm metall som sitter i min hud, på ryggen. Det enda som hindrar mig från att sväva HELT fritt i luften, samtidigt som adrenalin och endorfiner pumpas ut i kroppen. Jag har aldrig varit så hög på kroppens egna funktioner, någonsin. Det är helt otroligt att kroppen anpassar sig så bra, till något som kroppen inte är gjord för. Våra, vanliga, dödliga människokroppar känner sig helt odödliga för en stund och det känns som att det inte finns någonting i hela världen som jag aldrig, någonsin, inte skulle klara av. Det sätter perspektiv på hur mycket som helst, som vanliga läkarbesök till att kliva upp på morgonen trots att det tar emot. Och samtidigt var det för mig en helt otrolig upplevelse då jag såg det som en mognadsritual, att gå från flicka till ung kvinna mentalt. Det var sjukt mycket spärrar i huvudet som släppte och jag känner mig fri som en fågel fortfarande även om jag grät som en liten demon under tiden, och det är snart en månad sedan jag hängde för första gången och det var något jag längtat efter sedan jag var 12-13 år gammal och kom i kontakt med begreppet första gången. Om jag finner det skoj, så kom och titta. Ge det en chans. Vem vet, ni kanske också vill testa efteråt? Ni har inget att förlora på att titta på!

Jag är helt övertygad om att det här är något jag alltid kommer fortsätta med, kicken jag kommer söka hela mitt liv. Jag kommer testa så många olika sätt att hänga som jag möjligt kan, även om jag börjar med två stycken 4pt suicide suspensions, mest för att det känns enklast då jag fortfarande inte är så bra på att hantera kanyler, men det kommer med tiden. Det är en vanesak, och med tanke på vad som kommer efteråt. Fucking amazing!

Min far tyckte att det här verkade intressant, så varför ska inte ni? Uttrycket "skräckblandad fascination" vill jag minnas att han använde ett par gånger efter första samtalet ang. min suspension. Och när han hjälpte mig att tvätta mina sår på julafton så verkade han väldans fascinerad över hur mycket huden pallar, så jag tror jag vet precis vart jag fått det här ifrån även om han tjurar och vägrar kolla på.

Men kom och häng med oss (phun intended, höhö!) i februari, det är lätt värt och jag lovar att även om ni "bara" kollar på så får ni en upplevelse för livet och dessutom får ni chansen att träffa en utav världens största och bästa artister! Det går inte av för hackor!

Idag har jag inventerat mina smycken lite. Kollat vad som finns och vad som ska köpas hem. 4mm hooks i horn till öronen, och en 4mm stav till tungan. Det får räcka, så länge.. Tills nästa vecka, ungefär! Och jag har beställt pluggar till läppen från Moz för ett tag sedan, så det lär också dyka upp inom kort, men jag ska ta det lite lugnt med töjningarna nu, låta allt vila och hämta sig så jag inte får massa hemska blowouts. Men jag tänkte att jag kunde inviga nya bloggen med lite bilder från min "samling"


Fiskelåda från Claes Olsson är the shizzle, speciellt med ett klistermärke från Wildcat ovanpå. Det fick jag av världens bästa syster, det passar så jävla bra på min lilla låda. Helt klart!


En liten översiktsbild på alla små fack, det ser lite tommare ut än vad det känns faktiskt. Och det fulaste är att jag inte kan använda alla smycken, iaf inte ännu. Jag har inte hål nog, och vissa saker vet jag inte ens varför jag har beställt eller varifrån jag fått.


Neonhooks som jag hade när jag var 15 och lite spiraler, hah. de två till vänster är 3mm och 4mm, som att jag någonsin kommer använda dessa sötnosar igen? (Och jag måste verkligen skaffa O-ringar snart.. PAPPA, kör mig till GP?)


Pluggar! 4, 5(kanske?) 6, 8 och 11mm tror jag. Fan, jag måste köpa mig ett skjutmått så jag inte höftar och spräcker mina öron, som jag har gjort tidigare. Hah, nej. Dålig idé Saivo! Skjutmått är nog värt att införskaffa sig, det gör ju så förbenat ont och blir så krångligt att rengöra, och hålla efter.. och få att läka!


Mina navelsmycken. Och jag kan egentligen inte använda något speciellt länge. Nedrans navel till att vara för kort, hah. Alla smycken skaver, förutom vanliga standardsmycken. Fast skölden till vänster använder jag vid speciella tillfällen iaf, bara för att den är så jävla söt! Och den i mitten är nyast, köpte den i mellandagsrean på Shamanen för typ 89:-, värt! Speciellt då de flesta smycken till naveln oftast innebär en jävla massa strass, som jag inte tycker om. Så när jag väl hittar något fint, då jävlar!


1,6mm och 3,2mm barbell till min tunga. Jag har en 2,4mm i as we speak, och jag borde faktiskt sätta i min 3,2mm-stav ganska snart, men som jag skrev där uppe så tror jag faktiskt att min kropp mår bäst utav att vänta en stund. Kanske att jag byter ut ringarna i öronen mot horn, så jag undviker frostskador. Men sen tror jag att det blir rätt lugnt tills efter min andra suicide suspension i februari.




Här har vi två av mina smycken som jag inte vet vad jag har till. 1,6mm vanliga CBR-ringar som jag hade i öronen förut, innan jag tog mina nyare.  I olika färger och material också, ftw! Hah, jag får helt enkelt ta några nya hål som jag kan använda dessa i. För det vore ju en synd att låta metall ligga och samla damm, eller hur?




HÄR har vi mina älsklingar. Mina labretstavar. 1,6mm, 2,4mm och 3mm! Det finaste i piercingväg jag vet förutom riktigt stora septumpiercingar är labretpluggar och äntligen är jag på väg med mina 4mm. Första målet är 8mm, och från det får vi se om jag går upp till 10 eller om jag stannar på 8. Beror helt på hur min läpp väljer att böja sig, och kanske om jag ska snitta upp med skalpell sen när jag ändå ska fixa mina öron. Det visar sig, plugg ska jag ha iaf!



Mina septumsmycken. Idag fyller min septum precis en månad, grattisgrattis!

Ja, det här var väl allt för mig den här gången. Antar jag!
Ska försöka hålla er uppdaterade på bild och textfronten i framtiden, jag vet att jag alltid säger så och att det aldrig blir bättre, men nu ska jag faktiskt försöka. Med ny blogg och allt.