Jag återgår. Min ångest är mitt hem, mina mediciner är min trygghet, min snus är mitt lugn, mina cigaretter är mitt sätt att få andas.

Det var ett meningslöst och onödigt försök att imitera ett normalt tonårsliv once again.
You killed me, I killed you.

Och jag lärde mig en viktig läxa, som jag lärt mig en gång tidigare men som jag glömde bort med åren. Människor är inte att lita på, det finns enbart en levande människa vars händer jag skulle lägga mitt liv i och det är min far.

Jag har slutat hoppas, jag ber inte längre för denna sakens skull. Jag insåg inatt varför jag en gång i tiden slutade bry mig. Det var aldrig värt det. Om man inte bryr sig, så finns det inget negativt att känna. Om jag skiter i vart jag hamnar, kommer jag aldrig ömka över det.

Om jag inte litar på människor, kan jag aldrig få en kniv i ryggen. Om jag inte är glad, kan jag inte bli ledsen.

Det ena kan inte existera utan det andra, det andra kan inte existera utan det ena. A two way street utan dess like. Att stå i mitten och skita i vart det lutar, låta saker och ting ske som det gör är så snuskigt enkelt med rätt finess, det krävs bara att man är tillräckligt avstängd för att skita i saker när det går riktigt djupt och brett åt helvete. Hoppas man aldrig, så blir man inte besviken.

Hat är det enda som aldrig kan bli uttjatat. Det enda som inte går att förstöra, det är konstant och med mina erfarenheter kan jag aldrig börja älska någon jag en gång hatat. Däremot kan jag hata någon jag en gång älskat, det hände några år tillbaks och jag låter det inte ske igen genom att bara trycka på av-knappen jag har.

This is it, fuck this shit and fuck it up real good.
Someone has to pay och det kommer bli snart. Återigen dagdrömmer jag och ler åt andras lidande. Det känns skönt, att hamna på ett ställe jag faktiskt känner igen varje vrå utav.

Av någon anledning trodde jag att det här skulle kännas tyngre än vad det gör, det är faktiskt bara en lättnad. Inget mer krångel, inga komplicerade situationer där jag måste tänka efter hur jag ska förhålla mig. Jag orkar inte tänka "Hur skulle en normal unge gjort?" en gång till. Att imitera är vad jag är bäst på, men det blir tröttsamt i längden. Det är mycket, mycket lättare att bara vara precis så som hjärtat och samvetet säger, och då jag inte har mycket utav någon av de två varorna blir det jävligt enkelt.

Ser ni? I'm home, again.
Saivo är ju ett dödsrike trots allt. Ett slut, det absolut sista och därmed det mest äkta. Det enda att någonsin lita på. För så är det ju, det enda jag kan vara säker på är att slutet kommer när botten nås. När, vart och hur kvittar, så länge jag kan vara säker på att det sker.