Kom just från doktorn. Jag hade tur, han var ung, snäll och väldigt trevlig. Måste varit ny också, för trots att jag kommer in med så vaga symptom, utan någon självklar anledning så går han igenom alla möjliga alternativ och trots att han inte luskar ut svaret på plats så har det bestämts att jag ska in imorgon på blodprover, sedan ska jag in för lungröntgen så fort remissen kommer till sjukhuset och sedan ska vi göra lite andra tester som går ut på att kolla min lungkapacitet egentligen.

Skönt, äntligen en bra läkare!

Sedan blev det standardgrejen. Ner på stan, till tings och ett stort glas kaffe. Och här är jag kvar! Jag vill verkligen inte hem känns det som.
Tillbaks till samma gamla mönster, som jag önskar jag kunde bryta ibland. Nåväl, det är inte lätt att vara så inrotad i ett okonstruktivt beteende. Men det löser sig, det också.
Precis som allt annat.
Som alltid annars.

Självövertygan, det är fin skit!

Jag fick sådan lust att köpa en flaska vitt vin, och sätta mig i en fönsterkarm och blicka ut över någonting och bara filosofera i min ensamhet. Men så insåg jag att jag inte ens tycker om vin. Mitt stora behov av att vara en kliché, känns som att det kan bli ett problem i framtiden.
Men tills dess tänker jag som sagt begrava mig i finkultur och läsa om romantik som enbart kan existera i gamla poeters böcker.

Jag ska hem nu, göra Flygande Jakob, klä mina vader i benvärmare. Mhm, sedan sätta mig i fåtöljen och drömma om snöiga nätter och täckbyxor. För nu väntar jag med glädje på vintern, så jag kan ta mina kvällspromenader runt Östersund när kylan biter kinderna vita. För precis då, trivs jag som bäst.
På snöyriga, folktomma gator.
Underbart.

Komkom, snö. Jag väntar på dig, med ett leende och stjärnor i ögonvrån.