Jag försöker hitta min inspiration igen, jag har inte skrivit något på månader och inte heller tagit upp kameran på ett vettigt vis. Det har blivit ca 10 helkassa foton utan någon tanke bakom sedan hösten föll över staden.
Fick ett mail från Poeter.se, där det stod att dom saknar mig för att jag inte loggat in på några månader och jag måste säga att det är faktiskt ömsesidigt.

Nu kan jag inte ens hålla i en penna, i andra situationer än att skriva en inköpslista.
Min kamera samlar damm när jag har så mycket vackert runt mig som skulle göra sig så bra på bild. Jag vet det, för att jag har tänkt det förut. Men nu ser jag inte mönstret som fanns där då. It's gone, i've lost it for now.

Vad kan jag göra, för att kicka igång inspirationsflödet?

Det kanske löser sig till våren, när isen börjar spricka.

Jag önskar jag kunde fånga liv på bild igen.

I'm so happy that I'm finally free again.

Jag återtog all kontroll, nu är det jag som chefar över min situation igen.

"Cause I can't understand what you meant to me
Made me wild, but you tied my hands"

Första snön idag. Täckbyxorna åkte på, barnet i mig kom fram och jag sprang ut och dansade bland snöflingorna, jag åkte rumpkana ned för kullar. Jag var lycklig, eufori. Lillen fotade min lycka, mina barnsliga påhitt innan vi gick på macken för att köpa mjölk till kaffet.

Jag älskar vintern
Nu kanske jag kan andas.

På väg ut. Can't wait!

 

Haha, som jag sa.

Like a child!

 

Jag är så jävla kär i mina täckbyxor.

 

Att posera är bevisligen inte min starka sida.

Men jag var lycklig - det som räknas.

 

Herre på täppan!

 

Åka ned på rumpan, fnittrandes.

 

This is my happy face!

 

Nåväl, vem vill vara vuxen hela tiden?

 

Älskade lillebror, världens bästa!

Vad skulle jag göra utan familj?

<3

 

 

 

 

We were the shining suns.

And the stars in the universe with no end.

Once, the moon was ours to admire.

 

We were the whole galaxy.

And we burned to ashes.

So now, i pray for us to shine again.

 

In a different world.

As different people.

With new reasons.

 

I look up in the sky to search for answers.

And I can't help to beg for my survival.

But I know, I'll make it.

 

In another world, i can breathe without you.

You can kill me now, if I'm dead in your world.

 

Det enda som behövdes för att vända mina rysningar av obehag till rysningar av välbehag var ett speciellt leende. Ett tillfälle att få begrava min nästipp precis ovanför ett väldigt speciellt nyckelben. Att känna doften och värmen, sen var allting som bortblåst.

Det går över, innan det hinner märkas.

Jag älskar att jag omringas av så vackra människor, att all negativitet försvinner.

Gamla foton får nytt utseende i Lightoom 3 denna natt. Ångesten kryper i kroppen på mig, jag kan inte tala. Vill inte försöka, håller hårt i minnen. Väntar på någon form av förändring, att någonting skall trilla på plats eller trilla ur led. Vad som helst, bara någonting sker, för såhär kan jag inte fortsätta.

Två dygn av konstanta myrkryp längs ryggraden i rent obehag, tankar som gnager sönder kraniet inifrån och ut. Bara för att de kan, bara för att jävlas. Allt detta är helt taget ur tomma luften, jag har ingen som helst anledning till att må som ett vrak, men jag hatar mänskligheten.
Jag mår illa av blotta tanken på all form utav fysisk kontakt med verkligheten. Låt mig fly, låt mig flyta bort och aldrig någonsin mer stiga upp till ytan igen.

Om jag bara kunde andas riktigt.
But I can't question God's plan, I'm just a small part of something much bigger.

Har fotat helstiliga karlar i helgen och har nu redigerat så jag tror ögonen går i kors. Steg upp klockan nio i morse och har suttit fram tills nyss, då jag insåg att en rök- och tepaus var på sin plats. Ni får några smakprov på helgens bravader, bara för att jag är så oerhört jävla snäll.

Och som sagt, fler modeller och idéer efterlyses så har du en idé eller bara känner att du har lust så är det bara dra iväg ett mail till:

[email protected]

med kontaktuppgifter så styr vi upp något!

 

 

 

 

Jag vill resa någonstans.

Hand i hand.

Uppleva någonting.

Vad som helst.

Se städer passera tågfönstret.

Med dig.

Har tänkt på sommaren 2006 mycket inatt. Inte för minnena i sig, utan mer på känslan som fanns där, under de få månaderna. Då allt doftade nyklippt gräs och folköl, då jag satt på min balkong i min dåvarande lägenhet och vrålade sånger om dagarna och var ute och sprang på stan om nätterna.

Då jag och Sara levde snabbt och flyktigt, då vi drack öl i badhusparken för att sedan hoppa i storsjön med kläderna på för att sedan vandra blöta, fulla och glada hela långa vägen hem, och ta ett till dopp på vägen. Sedan in i mitt kök och laga mat, kasta i oss allt och sedan lägga oss i min oxröda hörnsoffa och kolla på Grodan Boll och Kalle Stropp i VHS-kvalité. Och sedan somna så, inlindade i filtar i varsin ände.

Det var kanske inte världens mest händelsefattiga sommar, det var mycket polisnoja, mycket bråk, mycket stök och en hel del annat tjorv. Men jag var lycklig, för känslan genom hela sommaren var precis så som den borde vara. Och just denna morgon, just nu, just idag, så känner jag samma hopp, samma tro och samma kärlek till livet som jag gjorde då.

När The Kristet Utseende spelade på Storsjöyran och jag stod med en rosa och glittrig toaborste i badhusparken och sjöng med, då jag blev så full på slagsmålsklubben att jag tappade bort min t-shirt och mina vänner i ZigZag-tältet och fick gå hem utan, och morsan stod som en fågelholk när hennes fulla, halvnakna dotter trillade in genom dörren och fnittrade med okända autografer fulla ryggen. (Vilka som klottrade är fortfarande en stor gåta!)

Det var en enkel sommar, det var inte så komplicerat att vara jag. Mitt största bekymmer var ölpengar, och allt gick att ordna.
För precis så, känns det nu. Och jag älskar känslan, jag älskar doften av minnesskärvorna som slingrar sig som rök runt mig just nu. Och jag fnittrar, jag ler och mår som en liten prinsessa.

Jag skulle inte vilja göra om den sommaren, jag skulle däremot vilja ha en höst som genomsyras av samma simpla känsla. Lindas in i trygghet i soffan och somna till en film som går att spela om och om och om igen, utan att förstöras.

Första bilden är på en väldigt väldigt trött Saivo, som satt på balkongen och drack eftermiddagskaffet i solen. Och den andra bilden är på mig och Simone en kväll på Österäng. Minns den inte riktigt sådär jättebra, vill minnas att det var en hel del Kir inblandat men det här är nog de enda bilderna jag har från den sommaren så ni får leva med dem. Heh

Jag ska återvända till mitt tedrickande och nostalgiflinande nu, och vänta på att WoW patchat klart och hoppas på att jag har speltid nog att fördriva tid. Lite kaffe och en portion gröt kanske är på sin plats, nu när jag tänker efter. Det börjar bli dags för frukost

Idag är en såndär helt perfekt morgon som jag önskar att jag hade sju dagar i veckan. Jag somnade ganska tidigt igår, för att vara jag dvs och slog upp de bruna stora klockan 05:30 med världens flin på läpparna, sträckte ut kroppen och kände mig pigg, utvilad och hade inte ens huvudvärk som kunde förstöra för mig.

Så inser jag att jag är hungrig som en liten varg, går ut i köket och kokar mig en kopp kaffe och havregrynsgröt med lite hallonsylt och mjölk. Och morgonens glas juice, såklart!

Jag önskar jag fick leva såhär varje morgon, vakna utvilad och tidigt som sedan äta en bra frukost. Men med mina sovvanor, min normala dygnsrytm och förmåga att sova igenom alla väckarklockor i hela världen samtidigt så kommer mina chanser inte vara stora om jag försöker.

Så därför tänker jag försöka!

Here it is, det där välkända och mytomspunna tjuret!

Nu ska jag ta och hoppa in i duschen, sen vet jag inte riktigt vad dagen har att bjuda på. Kanske en promenad till pappa, eller så stannar jag bara inne och kollar på film.
Eller så tar jag en längre promenad till Mirlinda och Mattias. Nä, så många möjligheter och sån stor beslutsångest. Jag tror jag låter vädret bestämma åt mig idag faktiskt. Några avsnitt bones och lite mer kaffe först och främst, jag är trots allt bara mänsklig fortfarande och behöver vakna lite med koffein och nikotin innan jag orkar ta mig an något större projekt.

Mystisk musik och drömmar om en färgglad höst.
Lyft blicken och inse att det finns, bakom planeterna, ett helt universum.
Jag försöker fortfarande förstå innebörden av "oändlig"

Som en liten hund kryper jag ihop som en boll i sängen och ler.
Lycka eller olycka, det kvittar. För vi delar både och.
Jag är som en stjärna, här för att skina.

Hang on.