Jag var nyss illa tvungen att ta tag i saker som jag aldrig någonsin vill ta tag i igen. Läsa igenom så mycket jobbiga papper om saker som gör mig så ynklig, så liten och så fruktansvärt trasig. Men nu har jag hittat de tre häften i den 10cm tjocka högen papper som jag behöver för morgondagens jobbiga möte.

Jag kaskadkräktes.. Jag skakar fortfarande, och mår inte alls som jag vill. Det är svårt att erkänna, men jag jobbar på att visa mina svagheter. För det var ju det som förstörde det finaste jag haft. Om jag bara ska lägga skulden på mig själv, för den saken.

När jag läser igenom alla papper, så känner jag hur mycket jag suktar efter famnen. Att bara få krypa upp, och låtsas som att ingenting någonsin har hänt. Låta allting bara rinna av, för att försvinna bort i universum och aldrig någonsin komma åt mig igen. För det är så jag tänker minnas allt, faktiskt.

The moon and the stars. Yes, perhaps the moon killed the sun, but the sun made the moon shine too. Icke att förglömma, det viktiga. Inte jag, inte nu.
Bara envis fokusering på de fina minnesbilderna får mig att ta mig upp på knä från ryggläge, precis såhär innan läggdags.

Klump i halsen. Jag sväljer luft och tuggar på insidan av min egen kind, omedvetet. Och jag kan inte sluta.
Det här är vad jag fruktade, men det är vad jag måste göra för att ta mig från punkten jag står på nu. Jag är övertygad om att det blir lättare, men det hade redan varit enkelt om vissa andra saker inte hade gått käpprätt åt helvete.

Och jag skriver i tungor.
"Tala ur skägget kvinna!"

Om jag ändå hade haft ett skägg att skylla på..