Inatt sov jag förvånansvärt bra. Satt på Chatroulette igår och träffade på en kille från Belgien, som var sjukt trevlig och hade ungefär samma musiksmak som jag själv och liknande intressen så det blev sent innan jag tog mig i säng.
Den hemsidan är för övrigt bland det värsta och bland det bästa som någonsin har hänt.

Så fruktansvärt mycket gubbkuk har jag nog aldrig sett på samma ställe innan, inte ens 4chan har så mycket kukar. Men någon gång ibland så hittar man på en trevlig, påklädd individ som bara är där för att hitta någon rolig person att fördriva några timmar med, genom att snacka helt meningslöst om allt och ingenting.

Men ja, nu måste jag skynda mig iväg. Ska grilla med en vän, och bara allmänt fira att jag är så bra! Så jag kommer hem senare ikväll, förhoppningsvis med lite foton om jag kommer ihåg att använda kameran.

Ta hand om varandra, bara en tanke.

Jag blev ful på alkohol, jag blev korkad på alkohol. Jag hamnade i slagsmål utan någon direkt anledning, jag krossade mina tår mot trösklar och visst hade jag mycket roligt stundvis också. Jag har inte bara negativa upplevelser från alkohol, tvärt om har jag mest bra minnen. Men i slutändan har det aldrig varit värt det. Järngänget var uppbyggt på dunkar, fylla och fest. Men nu när jag tänker tillbaks, och är nykter, så frågar jag mig själv.

Skulle vi skallat varandra, för att det var kul, om vi varit nyktra?
Hade vi tagit med oss järnrör och vandaliserat soptunnor och brevlådor som nyktra?
osvosv.

Svar: Nej, det hade vi inte.

Det var kul då, men nu skäms jag mest bara för alla dumheter jag hittade på. Jag skäms för att det finns vissa personer jag bara har suddiga alkoholminnen utav, som jag aldrig träffat och pratat med nykter. Jag skäms när jag tänker på hur många misstag jag gjort, som aldrig skulle gjorts nykter.


Nu när jag varit nykter såpass länge som jag har kanske jag borde gå med i IOGT-NTO eller liknande? Hah.
Nej, fler halvår ska det bli utan att fördärva helger med sprit.

Paranoid.
Hypokondrisk, men vägrar åka till akuten.

Min andning, något fel är det. Har gått dagar nu, kanske en vecka. Eller mer. Äh, fan jag minns inte! Men något är fel på mina lungor och jag hostar alltid så fort klockan passerat 23.

Om jag dör av det här så ska Pink Floyd - The great gig in the sky spelas på min begravning.

Har jag svårt att andas för att jag tror att döden är här, eller tror jag att döden är här för att jag inte kan andas?
Idag har jag funderat på en sak. Tänk om Ödet gjort en miss? Tänk om jag inte är där jag ska vara just nu? Just denna stund. Jag kanske skulle varit född en dag senare, och därför är allt i obalans. Eller är obalansen en del av Ödets plan?

En sak vet jag nu klart. Den fråga jag ställt mig i många år, svaret på frågan är "Bagage."
Det är anledningen till allt, det är svaret på frågan angående meningen med mitt liv.

Jag ökar dosen på Tryptizol och hoppas på det bästa, annars får jag ta till Zopiklon ikväll trots att jag egentligen inte vill.

Majbrasan igår var fruktansvärt platt och tråkig. Elden doftade fel, som om någon kastat in en gammal och bortglömd möbel av plast. Röken var gultonad, felfelfel. Det var fullt med människor, men ingen kändes riktigt intensiv individuellt. Men i grupp blev det fruktansvärt starkt, jag kunde inte stanna. Det var obehagligt, vilket är tråkigt då jag älskar eld och doften utav den, och ljudet av knäppande trä. På vägen hem hörde jag en gammal vän skratta på håll, och jag frågade mig själv hur jag inte kunde höra det falska i skrattet när vi fortfarande talades vid. Jag borde fattat så mycket tidigare att människan skulle komma att gå mig bakom ryggen, tala om saker hon aldrig skulle talat om. Och hur korkat det är, att gå till min syster med informationen jag ber henne vara tyst om. Nåjo, det har gått både veckor och månader sedan sist och det känns inte ens lite tomt.

Men jag ska inte klaga, det regnade och jag kunde andas i några minuter.
Nu ska jag ta hand om saker, och dricka mer te.

Jag vill ha fara. Adrenalin som pumpar runt, det där suget i maggropen när de skarpa blå ögonen riktas mot en och säger "Ta om det där, om du vill dö." innan jag ler och säger "Ta det lugnt, du vet att jag inte menar illa" och med de orden lyfter upp mig i sin famn och låter mig sitta där. För att det är farligt. För att jag vet att han älskar mig, så vet jag också att han aldrig skulle skada mig. Men han är farlig, så det är perfekt.

Jag har inte hört något från honom på år, på flera år. Men idag fick jag ett sms. Välkommen tillbaks i mitt liv, jag har saknat mina grabbar. Även om det bara är en som är vid liv idag. Två omkom under åren vi inte talats vid. Jag tar det inte så hårt som jag kanske borde göra. Mina karlar, jag hade väntat mig detta.

Men tack M, för att du överlevde och hörde av dig. Jag lovar att hälsa på, i framtiden. En stund.

Och som en liten hyllning ska jag länka er låtar, våra låtar. Järngängets låtar, som vi sjöng och skrek efter slagsmål, efter fester och på fester. Vi vrålade dessa tre vart vi än var, och vad vi än gjorde.

Jag sitter och lyssnar på Korn, dricker lite te och röker en john silver framför datorn. Jag har inte längre några direkta problem med min andning.

Igår hade jag som sagt ett läkarbesök. Ny läkare, ny avdelning, allt nytt. Men dra mig baklänges vad fruktansvärt bra det gick. Min läkare listade ut, på 45 minuter, vad Barn och Ungdomspsyk misslyckats med i typ 12 år.
Tre preliminära "diagnoser", så här långt.

Jag fick en remiss till enheten för ångest-trauma, och väntar på tid där. Och först då kommer det väl svart på vitt, men det känns skönt att äntligen vara i händerna på människor som inte är knölar.

Hur som helst fick jag nya mediciner, något som jag ska testa i några månader. Den nya heter Tryptizol och har fler biverkningar än vad jag tidigare sett. Men jag kanske har tur och slipper allt, hur som helst är det värt att testa.

Det här känns riktigt dåligt och riktigt jävla bra. Jag är kluven, men jag är lättad att det äntligen är på väg åt det bättre.

Mitt silverkors är äntligen hos mig igen. Jag trodde det försvunnit för evigt, men jag hade glömt det i Piteå och världens vackraste Nille skickade det till mig. Hade jag tappat bort en släktklenod från den delen av familjen ingen vet något om, så hade jag blivit förstörd. Det är tradition att äldsta barnet får korset vid konfirmation, och jag har haft mitt runt halsen nästan varje dag ända sedan dess.

Hur som helst, det är hemma nu, jag får äntligen hjälp och mediciner. Så idag tänker jag våga mig ut på stan och fika med Petra. För jag känner att jag kommer fixa det, för idag kan inget göra mig illa.

Lamslagen. Panikslagen. Vibrerande. Strypt.
Den där förbannade panikångesten.

Aldrig har den varit så dödlig, så intensiv.

Men jo sis', du och dina händer nådde precis lagom långt. Lugnande viskningar i mitt öra, hennes lockar som vilade mot min panna. Jag var hemma, jag var omhändertagen och Mattias hjälpte mig att rasa muren. Mellan de två, hemma. Familj.

Trots paniken var jag lugn, trots att hjärtat rusade och svetten rann i samma hastighet längs ryggraden som tårarna på kinden. Trots att jag tappade tron på mänskligheten, då jag insåg att även gudarna har glömt bort vad kärlek mellan människor är så var jag älskad, jag var trygg och jag kunde öppna upp min strupe och andas igen.

Sen somnade jag, syster höll om mig och jag fick vila i timmar.

Dagen efter gick allting sönder. Bultar på cykelstryret, knivar släppte från sitt skaft, dressingburken ramlade i golvet, kylskåpsdörren trillade i golvet då gångärnet gick av. Låtar utav vikt slumpades fram, och samtalsämnen hittades igen minuter senare i serier.

Vi talade om Tor, vi talade om Ganesh, vi talade om Shiva och några ögonblick senare är alla gudar vi talat om, samlade i samma rum, i senaste avsnittet supernatural.

Jag har aldrig varit känd för att ta det lugnt, mina lungor krampade ihop igen. Jag hostade, kunde inte andas, prydde min hals med radband och kurade ihop i fåtöljen. Ungefär lika panikslagen som alltid. Paranoia, konspriationsteorier och jag är helt övertygad om att världen håller på att gå under.

Jag är inte redo för armageddon, jag är inte redo ännu. Jag vill hinna dansa i rosenblad, gifta mig lyckligt, vända på mitt liv, vara lycklig och tusen saker till. Jag är verkligen inte redo för en domedag. Låt mig leva klart först?
Det spelar ingen roll vad som sägs, jag är övertygad om att slutet är på väg. Inte nära, men det närmar sig i rasande fart. Men allt är relativt, och jag vet inte vad jag jämför med och tid går inte i en rak linje så jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allt. Men tro min rädsla.

Det är tur att jag har tid hos ny läkare idag. Och att Eddie sitter bakom mig och spelar Guitar Hero, håller mig sällskap och håller mig på mattan, då jag tror att jag mister förståndet helt och har blivit komplett galen av anledningar jag inte tänker nämna här.

Han är fin min vän Eddie, jag ringde när jag låg lamslagen på golvet i min hall och inte kunde röra på mig. Förklarade situationen och bad honom komma hit, då jag fortfarande är rädd för att dö för tidigt och kände hur andningen började jävlas igen. Och en kvart senare kastades det grus på mitt köksfönster och jag tog mig på ostadiga ben ut och öppnade dörren. Jag har fortfarande svårt att andas och jag VET att det inte är någon fara med mig, det sitter bara mentalt. Men min kropp får panik, min kropp kan inte tyda logik och det mentala lyckas inte övertyga. Så det är skönt, att inte vara ensam.

Jag ska kidnappa hem mina katter nu, jag behöver pälsklädda mysmonster som spinner lugnande mot min axel när jag ska somna. Fast nu ska jag bara klara mig igenom dagen. Dusch, smink, kläder och radband. Sen kaffe och sen leta reda på läkaren. Om det går bra och jag mår helt okej efteråt ska jag äta på stan och kanske läsa över en kopp te på något fik. Om inte, åker jag hem och kastar mig i säng.

Håll tummarna för mig? Jag är livrädd och nervös.

Jag råkade sova utan bettskenan inatt, det var fruktansvärt korkat. Jag har så ont i tänderna idag, förstår inte att jag kunde leva med det här varje morgon i flera års tid innan.

Jag börjar bli lite nervöspirrig inför veckan som kommer nu, ny läkare på en helt ny avdelning av psykvården. Min styvmor jobbar på vuxenpsyk här i staden och när jag fått min kallelse sprang jag hem till far och styvmor och frågade direkt om det var en bra läkare, om han var snäll och trevligt. Livrädd för gamla surgubbar som jag måste bråka med, det har jag inte ork eller energi till. Men hon försäkrade att han var en fantastisk läkare, och jag blev lite lugnare efter det.

Men ja, i början av veckan så smäller det. Jag är så nervös, så rädd. Önska mig lycka till? Tänk om han är farlig?


Snart kanske jag får slippa min maniska period, då jag bara städar, städar, städar och fyller mitt liv med ansträngande saker som att gå på krogen (Det kör slut på MIG, det är nog inte lika ansträngande för andra.. bara tro mig) eller att gå och shoppa på stan en hel dag. Sådant som jag vanligtvis undviker.

Hur som, bussen går snart. Hej!

Mitt goda humör försvann jävligt snabbt. Ett telefonsamtal med nyheter som inte var så goda. Folk är otroliga, och inte alltid på ett bra sätt. Jag skriver något och alla uppfattar det som negativt istället för att faktiskt läsa HELA meningen och se att jag faktiskt klappar personen på axeln och säger "bra jobbat".

Nu var det här bara exempel, men principen är densamma. Jag kommer aldrig skriva på ett forum igen, jag kommer aldrig svara på fler frågor, jag kommer hänvisa till vem som helst och bara hålla käften, för det här håller inte längre. Jag vet inte om jag är så pass dum i huvudet att jag inte kan använda tillräckligt bra svenska så folk förstår, eller om folk generellt är totalt tappade och inte förstår vad jag menar. Jag mot alla andra, som vanligt.

HELVETE, jag började ju må bra igen. Jag började ju skratta och dansa hemma, jag gick ju ut.. jag hade ju ork.. fanfanfan, nu har jag halkat ner i skiten igen.

Hoppas du är nöjd, det var inte jag som missförstod dig.

Aldrig mer ett forum, kommer aldrig mer svara på en fråga, aldrig någon information what so fucking ever. Jag är så less på att ständigt bli missförstådd, jag menade väl. Har alltid menat väl.

Sådär, nu har jag haft världens bästa morgon och dag här hemma. Så nu är det dags att leta sig ut till en buss och åka till Folkets hus så tyvärr har jag inte så mycket tid till att uppdatera igen. Och jag har inte så mycket att skriva heller för att vara helt ärlig, men det gör ingenting för jag är skitglad.

 

Krogen ikväll igen, och nyktert som vanligt. Men med fint sällskap hoppas jag på att få dansa och fnittra ikväll också. Men jag tror det blir en kort kväll, jag känner mig lite trött efter gårdagens äventyr ändå. Men det är skönt att få komma ut, att orka göra saker utan att bryta ihop och skaka. Jag vet inte vart min energi kommer ifrån, men jag tänker njuta av det här så länge det varar, bara för att jag kan.

 

Nej, jag har saker att göra. Här blir inga barn gjorda, jag måste hoppa ut nu.

 

When the drugs don't work no more you get high on life.

Idag har det varit en sjukt bra morgon. Jag vaknade relativt utvilad trots bristen på mediciner, fyllde lägenheten med kaffedoft och ljudet av Placebo och Pink Floyd. Jag log, flamsade runt och hoppade in i duschen, stod där lite för länge så kroppen blev hur torr som helst. Donade med den jumboinfekterade läppen och satte en retainer i näsan.

Jag har inte en synlig piercing i ansiktet. För pluggen gjorde jag mig av med igår, har downsizeat ganska bra senaste dagarna och målet är att komma ner till 1,6mm igen.
Lugn folket, jag har inte ångrat mig! Men i framtiden när jag ska plugga till undersköterska kommer det innebära praktik på sjukhus, vilket betyder inga smycken. Så jag får helt enkelt ha tålamod och vänta, om jag vill utbilda mig. Vilket på sina sätt verkligen suger, men på andra sätt är det så sjukt logiskt. Jag förstår så väl varför det inte är tillåtet med smycken inom sjukvården, det säger sig själv. Så tålamod. Fan

Hur som helst, ikväll ska jag på Folkets hus och lyssna på poesi, jag ska suga åt mig inspiration i mängder så jag kanske äntligen får skriva något. Kanske, med lite tur, får damma av kameran och göra något kreativt. Jag känner att jag är på väg upp från min långa svacka igen, jag har hopp om framtiden och jag ler i smyg.

Skönt, så jävla skönt.

Var till och med ut på krogen igår med lite vänner, träffade jättemycket folk och dansade till skitdåliga klassiker. Det gjorde inget att en skitfull kille bjöd upp mig till att dansa bugg av alla danser, så har jag inte rört kroppen sedan jag var 13 år och blev tvingad till danspatrullen av mor. Men jag hade kul, jag skrattade och var nyktrast på hela stan. Jag njöt av varje skratt, träffade ett gammalt spöke som gjort mig illa och jag fick hämnas där också. Jag äger, jag är glad.

 

Perfektion..

 

Jag är lite glad, lite ledsen, lite nöjd och lite missnöjd. För mig är det en bra situation, men det är tråkigt för andra. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna inför det, då det betyder en hel del för mig. Jag vill ha det, och någon annan som jag älskar har förlorat det. Med mitt samvete kan jag inte riktigt glädja mig, men jag är också självisk nog att inte vara helt ledsen över allt.

Lite bökigt, men det löser sig.

Jag ber om ursäkt för min jättelånga paus. Saker och ting har blivit väldigt obehagliga här i krokarna för min del. Eller, det är inte riktigt obehagligt heller, det är bara lite olustigt. Jag känner mig lite paranoid, fast ändå inte riktigt helt. Mer bara på min vakt, väldigt mycket på min vakt.

För ett tag sedan var det någon rolig jävel som var väldigt anti-krokar som hackade min facebook och ändrade min status till detta

och själva meddelandet var bara skrattretande, som att jag skulle sluta för att jag var tvungen att ta ut min tungpiercing? Som att jag ens för en sekund skulle blinka och bli ledsen för att någon kallar mig för emo? Nej, själva budskapet som den här personen försökte skicka hade ingen inverkan på mig alls. Det var bara själva grejen som gjorde mig brydd, vem fan har orkat lägga ner tid och energi på att hacka min facebook och skriva något som är så personligt riktat mot mig och min hobby?

Vem är den här personen? Varför mot mig? Vem har jag retat upp till den milda grad att det ska bli något så personligt av det hela?

Mirlinda och Mattias bad mig att inte bry mig, och jag försökte vifta bort det under kvällen och tänkte väl bara på det en sväng på dagen och sen hade jag lagt hela händelsen bakom mig. Så jag återvände till min lägenhet och lagade lite mat och tvättade förmodligen, bara skötte min vardag ungefär om jag alltid gör och sen skulle jag åka tillbaks till Mirlinda och Mattias, så jag hoppar på sista bussen utanför mig och snett framför mig sitter det två unga människor, ungefär i min ålder, kanske något år äldre men inte nödvändigtvis, jag är helt värdelös på att gissa.

Bussen börjar åka och jag, som vanligt, lyssnar på min musik och försvinner in i mina egna tankar för en stund. Så märker jag hur de här två individerna framför mig börjar viska lite och pojken i sällskapet sneglar mot mig och flickan börjar rota i sin handväska. Jag anar fortfarande inte vad som komma skall, utan förmodar att de viskar om mitt korta hår eller mina piercingar, något är det oftast varje bussresa. Men när hon tar fram en kamera och fotar mig där jag sitter, precis innan de båda hoppar av bussen.

Helt ärligt, vem fan tar kort på en helt främmande människa på bussen?! Får jag inte ens åka till min syster utan att bli trampad på nu? Åt helvete med människor säger jag bara. Vem hackar någon annans facebookkonto utan någon direkt anledning? (Så vitt jag vet..)

Fy fan, det är så respektlöst mot mig att jag inte vet åt vilket håll jag ska vända kroppen för att skrika och vara förbannad. Varför kan jag inte få vara ifred? Jag skiter fullständigt i om jag är "extrem" eller om jag är på något vis "uppseendeväckande". Det här är ingenting jag har valt, det här är något jag inte kan undvika om jag ska klara av att leva med mig själv. Förstår ingen att jag inte kan låtsas vara någon annan?

 

Eller, fel av mig. Jag KAN, men jag vill inte. Stor skillnad, jag vill klara av att möta min egen spegelbild, nu när jag faktiskt inte viker undan blicken längre. Låt mig bara vara ifred, det här kommer inte plåga mig mer. Men stackars individ som inte kan respektera mig, mitt liv. Som har inkräktat på marker, som ingen någonsin borde sätta foten på, utan inbjudan. Stackars individ, jag har tagit till åtgärder och jag är glad att det inte är mitt arsle som det kommer lukta bacon om.

 

Fool me once..  Jag accepterar inte det här längre, jag har låtit "människor" trampa på mig under så många år. Det är min tur att få spotta tillbaks i någons ansikte nu.

Jag har funderat lite på hur ofta man behöver klippa topparna för att hålla håret i bra kvalité egentligen? Förut så blev det väl kanske max en gång per år, med lite tur. Men när jag ska spara långt igen vill jag verkligen göra det rätt. En gång i halvåret, var tredje månad? Jag vet inte alls, känner mig helt lost på ämnet.
Om någon har några bra tips som håller risbusken fin och inte sliter på håret, lämna en kommentar tack?

Idag åker jag hem till Östersund igen! Övernattade i Sundsvall en natt, så jag fick chansen att kramas lite på kissekatterna.

Fan vad skönt det ska bli att få komma hem. Visst, det har varit skönt att vara borta också, det har varit sjukt skönt med semester och bara få slippa den staden som ger mig så mycket ångest att jag knappt kan stå rakt, det har varit helt underbart uppe i Piteå. Visst såg det ut på vissa gubbar som om de aldrig sett en korthårig flicka förut, men när det ligger fascination i blickarna är det okej med mig. Inga hemska ord, inga negativa blickar, fina Nille, en jävla massa WoW och så har jag glott igenom 4 säsonger av Bones.
Men det är dags nu, att åka hem. Jag har saknat finaste syster Mir, världens bästa Mattias, jag måste få kramas lite på Eijve, jag måste få fika med Alvina. Fan.. Felix, Lars, Eddie. Jag kan fortsätta i evigheter, ingen är glömd och alla är saknade. Jag kommer hem snart, ring mig så träffas vi?

Puss på er, allihop. Nu ska jag samla ihop mina väskor och springa ut till bilen. Det är en bra dag, jag är på bra humör och mina ögon glittrar som på barnen.

Jag kan inte göra mer än att sakna ihjäl mig.. Jag har tagit mig mod och lyssnat på Hallelujah idag. Och även The war is not over. Låtar som jag själv fyllt med saknad, ångest och skuldkänslor.
Fan, det här skulle aldrig behövt hända.

Fyra år, utan dig och ditt skratt.
Världens finaste vän, jag tänker på dig.

Först och främst, tack för alla jättefina kommentarer på mitt förra inlägg. Fick mig faktiskt att känna mig mycket finare, gav mig en boost till att aldrig ge upp det jag är, den jag är. Allt det som gör mig till den jag är ska jag fortsätta göra. Alla ord satt så perfekt, att jag igen känner mig säker på mig själv. Och jag fick även hopp om att det finns fler människor där ute som respekterar mig för precis den jag är, tack.

Tack, tack och åter tack. (Jag tackar mer, men vill inte fylla ett helt inlägg med samma ord. Tråkig läsning.)

Sen vill jag berätta att jag spelat alldeles för mycket WoW senaste dygnen, har spelat i ett dygn och femton timmar och lite mer. Det är sjukt, det har blivit för mycket och jag måste ta en paus på minst ett dygn.
Det här slog mig när jag fick mina vanliga nattliga vanföreställningar och de formar sig som när något finns att loota i WoW. För första gången tackar jag mina vanföreställningar, de fick mig att inse att enough is enough.

Nu ska jag alldeles snart sova, jag och Nille ska åka till hans mor imorgon och äta påskmiddag. Sedan ska jag tillbaks till lägenheten och börja kolla tidtabeller, jag måste åka hem snart känner jag. Saknar min syster Mir och Mattias så sjukt mycket. Jag har hemlängtan.

Eftersom jag suttit och spelat senaste dagarna så har jag inte haft så mycket vettigt att blogga eller twittra om, så jag ber om ursäkt för att jag varit frånvarande och inte uppdaterat.

Nu ska jag borsta tänderna och bråka med min bettskena.
Godnatt <3

Jag önskar jag kunde sjunga och spela instrument. Jag önskar att jag hade fått spelat hockey eller fotboll sedan barnsben. Jag önskar att jag också hade ett flickrum. Jag önskar att jag bara kunde få vara som vem som helst. Jag önskar att hela mitt liv var såpass svensson som det går att bli, med volvon och med vovven.
Nu glömde jag ju villan, klart jag önskar den också. Varför önskar jag nu att jag fick vara som vilken normal medelsvenssonunge som helst? Jo.. För att jag är omringad av idioter.

Det här är saker jag VET att folk tänkt om mig, även sagt till andra och i tredjeled kommit fram till mig. Hur kan ni vara så hemska mot mig? Det är på grund av sådant här folk jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv på grund av Er. Känns det bra?

"Undrar om hon är nazist? ingen tjej skulle ju raka skallen om hon inte var nazist.. Hon kanske har haft cancer?"

- Nej, jag är verkligen inte nazist. Mitt hår var sönderfärgat och jag orkade inte bråka med en risbuske längre, sen finner jag det vackert med rakade skallar. Räcker inte det som anledning? Jag har inte cancer heller för den delen.

"eller så kanske hon är flata? Hon har ju aldrig haft femton ytliga treveckorsförhållanden genom sina tidiga tonår"

- Nej, jag blev såpass jävla kär att jag inte kunde gå vidare på flera år, vi älskade varandra långt efter att vårat korta förhållande tyvärr tog slut på grund av psykiska sjukdomar som tärde på relationen, inte kärleken. Jag älskar honom ännu, även om jag inte längre är kär. Han gick bort för några år sedan. Klart fan jag inte flängde runt med allt jag såg i pojkväg när mitt hjärta tillhörde samma man i fem år. Var det något mer?

"Hon måste ju vara självdestruktiv, hon har ju så många piercingar och det där med krokarna ska vi inte ens tala om"
- Nej, jag hatar smärta. Men jag älskar lyckorus, endorfinkickar, adrenalin. Jag känner mig levande när jag hysteriskt skrattar av ingen anledning, bara för att kroppen pumpar ut sjuka mängder med lyckohormoner. Och jag älskar piercingar, det är vackert. Jag tycker det framhäver en människas ansikte på ett positivt sätt så länge det är rätt piercing på rätt person. Får jag bara tycka det, utan att ni ska tro att allting handlar om smärtan?

Klart som FAN att det gör ont att trycka en kanyl genom kroppen, det säger sig självt. Men är slutresultatet värt den obehagliga resan dig? Självklart!


Snälla sluta få mig att känna mig som ett circus freak. Jag är också en människa, precis som du. Jag har bevisligen bara annan smak. Men varför är det jag som ligger klockan halv sex på morgonen och har ångest för att jag inte är som ni? För att ni aldrig blir utsatt för fördomar, folk vänder sig inte om efter dig på stan och skriker onda ord.  Ingen önskar dig död och tortyr för ditt val i utseende. Ingen kallar dig psykopat på grund utav dina intressen.
Acceptera mig för den jag är, respektera mina val. Jag kräver inte att du ska älska mig, tycka om mig eller ens tala till mig, men låt mig bara få leva mitt liv här, så lever du ditt där.

För ja, jag tar åt mig av alla negativa kommentarer som kastas efter mig och jag funderar minst en gång i veckan att bara spara ut håret, ta ur piercingarna och låtsas vara någon jag inte är. Jag hatar mig själv, på grund av er. Glöm inte det.


(Och självklart är det här inlägget inte riktat till personer som accepterar och respekterar mig, inte till folk som älskar mig utan enbart till de som tänkt eller sagt, det jag skrivit inom paranteserna eller liknande tankar och meningar.)

Jag har suttit hela natten igen. Jag och Alvina satt och lirade WoW som de små nördarna vi är och precis när jag skulle till och dinga lvl 15 så stänger servern ner några timmar. Klockan 11:00 kommer den startas upp och jag orkar fan inte vänta så länge. Har suttit på flashback ett tag nu och väntat, men nu ger jag upp.

Det får vara tills jag vaknat upp. Jag behöver vila.

Krashade idag, jag gick från datorn för att röka och la mig i fosterställning i Nilles säng, började krampa lite smått och det kändes som att hela min existens flöt ut över madrassen. Tur han är så fin min vän, han höll mig fast i kroppen och lät mig bara vara trasig en stund, kramade om mig och strök mig över pannan tills jag samlat ihop alla delar och kunde sätta mig upp.

Jag väntar.. jag väntar. Har fortfarande inte pratat med min mentor om att hoppa av, har fortfarande inte tagit mod till mig att berätta för far. Hur berättar man en sån sak? Hur fan klämmer jag ur mig att det enda kött och blod han har inte ens klarar av att fixa tre år på stans mest slappa skola? Jag skäms för mycket för att säga åt honom att jag inte ens fixar kliva upp på morgonen för att sitta vid en dator några timmar. Jag skäms så, jag känner mig så patetisk och så fruktansvärt tragisk.

Hela mitt liv har varit en jakt på bekräftelse från pappa, att få höra "Jag är stolt över dig!"
Men som om att han kan vara stolt över mig när jag klantar mig om och om igen, inte konstigt att jag aldrig får höra det jag vill. Han ljuger inte. Jag känner mig som ett misslyckande, som en vandrande katastrof med "fail" präntat i pannan. Stora röda bokstäver dessutom.

Från en sak, till en annan. Det har snart gått fyra jobbiga år. Saknaden är värst runt vårkanten, skuldkänslorna också. Jag vet att jag kunde räddat honom. Det är tungt som fan att bära på, och jag är inte ensam. Hatet mot människan som tog honom ifrån oss. Jag skulle inte gråta en sekund om han ramlade och bröt lårbenshalsen, tänk för jag skulle hånflina och känna lycka över att karman äntligen börjar slå tillbaks lite.
Jämtlands mest saknade pojke. Jag kommer aldrig glömma bort, det här kommer jag leva med hela livet.
Ett helt liv utan Honom.
Älskade diamant.

Det här har ingen mening alls, det här är för många osammanhängande meningar men jag tänker publicera det ändå, så ni ser hälften av hur rörigt det är.

Jag har spelat WoW hela kvällen och hela natten. Har precis tagit mina mediciner och ska snart borsta tänderna, hitta den där förbannade bettskenan som gör att jag har ont i tänderna i timmar när jag vaknat.
Visst, jag biter inte sönder några tänder längre. Men jag ger den några månader, får jag inte mindre huvudvärk och smärtan håller i sig kommer jag förmodligen ge fan i den. Då är det inte värt det.

Hur som helst, jag har börjat lira WoW och det trodde jag aldrig skulle ske då jag i flera år varit så anti som det går att bli. Igår skickade Nille en 10-dagarsinvite till mig och i eftermiddags gav jag med mig, jag installerade spelet och tänkte att jag skulle testa så han höll truten sen, men jag älskade det. Jag kunde fly in i och gömma mig där, det var precis vad jag behövde just nu så jag lär nog bli helt fast. Fan!

Jag hatar att jag älskar det. Jag fick ett riktigt acc av en annan vän idag också, som jag tänker hålla anonym, som jag kan fylla på med speltid och inte bara har i tio dagar. Så nu har jag skapat en Night Elf (aliance, warrior) som heter Biejve och jag spelar på saurfang. Och nej, jag har inte den blekaste om vad jag gör eller pratar om, jag försöker hitta mönstret i spelet än så länge.

Sov gott, jag tänkte lyssna på Devendra och förälska mig på nytt i mannens röst innan jag somnar.

Jag tycker det är lite förjävligt att den enda som kommenterar med jämna mellanrum är Mir trots att jag har så många besökare som jag har.

C'mon, det skadar inte!