Jag råkade sova utan bettskenan inatt, det var fruktansvärt korkat. Jag har så ont i tänderna idag, förstår inte att jag kunde leva med det här varje morgon i flera års tid innan.

Jag börjar bli lite nervöspirrig inför veckan som kommer nu, ny läkare på en helt ny avdelning av psykvården. Min styvmor jobbar på vuxenpsyk här i staden och när jag fått min kallelse sprang jag hem till far och styvmor och frågade direkt om det var en bra läkare, om han var snäll och trevligt. Livrädd för gamla surgubbar som jag måste bråka med, det har jag inte ork eller energi till. Men hon försäkrade att han var en fantastisk läkare, och jag blev lite lugnare efter det.

Men ja, i början av veckan så smäller det. Jag är så nervös, så rädd. Önska mig lycka till? Tänk om han är farlig?


Snart kanske jag får slippa min maniska period, då jag bara städar, städar, städar och fyller mitt liv med ansträngande saker som att gå på krogen (Det kör slut på MIG, det är nog inte lika ansträngande för andra.. bara tro mig) eller att gå och shoppa på stan en hel dag. Sådant som jag vanligtvis undviker.

Hur som, bussen går snart. Hej!