Jag har suttit hela natten igen. Jag och Alvina satt och lirade WoW som de små nördarna vi är och precis när jag skulle till och dinga lvl 15 så stänger servern ner några timmar. Klockan 11:00 kommer den startas upp och jag orkar fan inte vänta så länge. Har suttit på flashback ett tag nu och väntat, men nu ger jag upp.

Det får vara tills jag vaknat upp. Jag behöver vila.

Krashade idag, jag gick från datorn för att röka och la mig i fosterställning i Nilles säng, började krampa lite smått och det kändes som att hela min existens flöt ut över madrassen. Tur han är så fin min vän, han höll mig fast i kroppen och lät mig bara vara trasig en stund, kramade om mig och strök mig över pannan tills jag samlat ihop alla delar och kunde sätta mig upp.

Jag väntar.. jag väntar. Har fortfarande inte pratat med min mentor om att hoppa av, har fortfarande inte tagit mod till mig att berätta för far. Hur berättar man en sån sak? Hur fan klämmer jag ur mig att det enda kött och blod han har inte ens klarar av att fixa tre år på stans mest slappa skola? Jag skäms för mycket för att säga åt honom att jag inte ens fixar kliva upp på morgonen för att sitta vid en dator några timmar. Jag skäms så, jag känner mig så patetisk och så fruktansvärt tragisk.

Hela mitt liv har varit en jakt på bekräftelse från pappa, att få höra "Jag är stolt över dig!"
Men som om att han kan vara stolt över mig när jag klantar mig om och om igen, inte konstigt att jag aldrig får höra det jag vill. Han ljuger inte. Jag känner mig som ett misslyckande, som en vandrande katastrof med "fail" präntat i pannan. Stora röda bokstäver dessutom.

Från en sak, till en annan. Det har snart gått fyra jobbiga år. Saknaden är värst runt vårkanten, skuldkänslorna också. Jag vet att jag kunde räddat honom. Det är tungt som fan att bära på, och jag är inte ensam. Hatet mot människan som tog honom ifrån oss. Jag skulle inte gråta en sekund om han ramlade och bröt lårbenshalsen, tänk för jag skulle hånflina och känna lycka över att karman äntligen börjar slå tillbaks lite.
Jämtlands mest saknade pojke. Jag kommer aldrig glömma bort, det här kommer jag leva med hela livet.
Ett helt liv utan Honom.
Älskade diamant.

Det här har ingen mening alls, det här är för många osammanhängande meningar men jag tänker publicera det ändå, så ni ser hälften av hur rörigt det är.