Jag ber om ursäkt för min jättelånga paus. Saker och ting har blivit väldigt obehagliga här i krokarna för min del. Eller, det är inte riktigt obehagligt heller, det är bara lite olustigt. Jag känner mig lite paranoid, fast ändå inte riktigt helt. Mer bara på min vakt, väldigt mycket på min vakt.

För ett tag sedan var det någon rolig jävel som var väldigt anti-krokar som hackade min facebook och ändrade min status till detta

och själva meddelandet var bara skrattretande, som att jag skulle sluta för att jag var tvungen att ta ut min tungpiercing? Som att jag ens för en sekund skulle blinka och bli ledsen för att någon kallar mig för emo? Nej, själva budskapet som den här personen försökte skicka hade ingen inverkan på mig alls. Det var bara själva grejen som gjorde mig brydd, vem fan har orkat lägga ner tid och energi på att hacka min facebook och skriva något som är så personligt riktat mot mig och min hobby?

Vem är den här personen? Varför mot mig? Vem har jag retat upp till den milda grad att det ska bli något så personligt av det hela?

Mirlinda och Mattias bad mig att inte bry mig, och jag försökte vifta bort det under kvällen och tänkte väl bara på det en sväng på dagen och sen hade jag lagt hela händelsen bakom mig. Så jag återvände till min lägenhet och lagade lite mat och tvättade förmodligen, bara skötte min vardag ungefär om jag alltid gör och sen skulle jag åka tillbaks till Mirlinda och Mattias, så jag hoppar på sista bussen utanför mig och snett framför mig sitter det två unga människor, ungefär i min ålder, kanske något år äldre men inte nödvändigtvis, jag är helt värdelös på att gissa.

Bussen börjar åka och jag, som vanligt, lyssnar på min musik och försvinner in i mina egna tankar för en stund. Så märker jag hur de här två individerna framför mig börjar viska lite och pojken i sällskapet sneglar mot mig och flickan börjar rota i sin handväska. Jag anar fortfarande inte vad som komma skall, utan förmodar att de viskar om mitt korta hår eller mina piercingar, något är det oftast varje bussresa. Men när hon tar fram en kamera och fotar mig där jag sitter, precis innan de båda hoppar av bussen.

Helt ärligt, vem fan tar kort på en helt främmande människa på bussen?! Får jag inte ens åka till min syster utan att bli trampad på nu? Åt helvete med människor säger jag bara. Vem hackar någon annans facebookkonto utan någon direkt anledning? (Så vitt jag vet..)

Fy fan, det är så respektlöst mot mig att jag inte vet åt vilket håll jag ska vända kroppen för att skrika och vara förbannad. Varför kan jag inte få vara ifred? Jag skiter fullständigt i om jag är "extrem" eller om jag är på något vis "uppseendeväckande". Det här är ingenting jag har valt, det här är något jag inte kan undvika om jag ska klara av att leva med mig själv. Förstår ingen att jag inte kan låtsas vara någon annan?

 

Eller, fel av mig. Jag KAN, men jag vill inte. Stor skillnad, jag vill klara av att möta min egen spegelbild, nu när jag faktiskt inte viker undan blicken längre. Låt mig bara vara ifred, det här kommer inte plåga mig mer. Men stackars individ som inte kan respektera mig, mitt liv. Som har inkräktat på marker, som ingen någonsin borde sätta foten på, utan inbjudan. Stackars individ, jag har tagit till åtgärder och jag är glad att det inte är mitt arsle som det kommer lukta bacon om.

 

Fool me once..  Jag accepterar inte det här längre, jag har låtit "människor" trampa på mig under så många år. Det är min tur att få spotta tillbaks i någons ansikte nu.