Jag vaknade upp efter en timmes sömn, hann aldrig hämta ut medicinerna idag så det får vänta tills imorgon. Rycktes ut ur dvalan av något på utsidan, kände panik och att något var fruktansvärt fel någonstans. Det fanns en liten detalj långt bak som inte stämde in i bilden av.. ja, det vet jag inte riktigt! Jag hann aldrig känna hela känslan ut, fastnade någonstans i mitten och kokade te istället för det brukar oftast bara vara mitt huvud som leker med mig.

Sen sätter jag mig vid datorn och snubblar över den här länken:
http://svtplay.se/v/1939668/uppdrag_granskning/del_9_av_22

och för er som inte orkar titta på ett helt program uppdrag granskning så finns det en kortare artikel här:
http://svt.se/2.2232/uppdrag_granskning?lid=puff_1361012

Hur som helst kan jag inte förstå, över min döda kropp, hur ett samhälle kan vända sig emot traumatiserade flickor på ett sådant vis? Hur rektorer, fritidsgården, lärare, vänner, främlingar, en hel jävla stad.. EN PRÄST?!
Jag tänker inte säga att han är skyldig, eller oskyldig, för jag var inte där och det är inte min sak att lägga mig i heller och det hör inte till det jag tänkte poängtera.

För i helvete? Vart har medmänskligheten försvunnit? Empatin? När blev medelsvensson så förbannat inskränkta att de på fullaste allvar säger att det "bara är att bita till" om någon tvingar någon till oralsex. När gick det så fel att ungdomar skriver på facebook och bilddagboken att flickan borde brännas på bål, få en påle uppstucken i fittan, att hon förtjänar att få alla ben i kroppen brutna och önskar att någon våldtar så "de lär sig och förstår". Han blev dömd, han erkände i polisförhör och ingen har någon rätt alls att bete sig såhär omänskligt oavsett.

Prästen, som ska finnas för alla i krissituationer som denna, låter en dömd våldtäktsman, som enligt dom förgripit sig på en 14-årig flicka på skoltoaletten, få komma in i kyrkan under skolavslutningen när det finns ett besöksförbud och han dessutom blivit förflyttad till en annan skola? Hur kan prästen sitta och svara på frågan "vad tänker du?" med "Stackars kille!" innan han kommer på vad han har sagt och lägger till att det självklart också är synd om flickan.. flickan, han glömde den andra, som enligt DNA, vittnesmål och dom blev våldtagen av pojken samma kväll som skolavslutningen. Det här är nog första gången jag blir tvingad att tappa tro om mänskligheten av en präst.

Det övergår mitt förstånd hur människorna i den här historien tänker, jag ser inte logiken och jag ser inte ens ett mönster bland allt kaos när en hel stad går på vad den där killen i hörnet, hans brorsas bästa polares ex sa att han hört från sin bekanta, som känner offret istället för det erkännande som han gav i polisförhören, hennes vittnesmål, dommarens beslut och sitt eget sunda förnuft? Är det okej att en fjortonårig flicka ska bli såpass utstött och mobbad av en hel stad efter en sån här resa, att hon tvingas flytta för att få slippa undan? Är det ens lite okej?

Misstolka mig rätt nu, jag tar inte parti för rättssaken, för det är inte mitt bord. Det jag däremot tar parti för är hur fan flickorna blev behandlade utanför rättegången. Hur fan VI tillåter VÅRA medmänniskor att behandla SINA medmänniskor. Förstår ni inte att vi alla hänger ihop? Jag kan inte garantera att du blir behandlad på samma sätt som du behandlar andra, men jag kan garantera att du gör någon lite gladare, får någon att skratta, får någon att känna sig LITE bättre och som sedan förhoppningsvis sprider det vidare istället för alla fördomar och hårda ord som vi sprider omkring oss som gödsel. Dominoeffekten, och jag tänker putta mina brickor åt rätt håll.

Vad tänker Du göra?

Om pappa bara kunde vakna snart, vara lika morgonpigg som han brukar vara.. Så han kan se mitt sms, mitt rop på hjälp, mitt rop på pappa.

Jag behöver mer honung, jag behöver cola, glass, blåbärssoppa och ipren men jag orkar inte gå på coop och förhoppningsvis kan pappa köra förbi någon affär och komma hit med en påse nödvändigheter. Jag orkar ingenting idag, är stolt att jag lyckades ta en dusch nyss. Sen behöver jag lite pappaord, sådant som alltid får mig att ta mig i kragen.

"Ingen har sagt att livet ska vara lätt att leva!"
"Det är bara bryta ihop och komma igen!"
"Ta det som en man, sätt dig på muggen och böla!"

Pappa, världens bästa pappa.

Jag orkar inte hosta mer.. jag orkar inte.
Halsen är så trasig, min röst är helt borta. Väldigt lätt feber vissa timmar, ingen nästäppa, inte ovanligt ont i kroppen. Ingenting, förutom den här jävla hostan.

Inga mediciner har jag heller, så jag får inte sova. Grattis Saivo, såhär trasig har du nog aldrig känt dig.

Till råga på allt så finns det Någon, som omedvetet kastar min egen ensamhet i ansiktet på mig. Som gnuggar in det, verkligen gnuggar. Med hela handflatan, och det är strävt mot min hy. Det gör ondare än jag hade förväntat mig.
Inte för att jag på något vis saknar människan i fråga. Jag saknar bara det där hoppet som fanns, som jag förlorat och återvunnit så många gånger om.

Det där hoppet. Och det får mig bara att tänka på Honom..
Han som lovade mig mer, än vad han kunde hålla innan han lämnade mig.
Lämnade mig ensam, och sprang tillbaks med svansen mellan benen.
För jag blir alltid ett andrahandsval, en plan B.
Och jag förstår inte, vad jag någonsin gjort fel.
Vart, jag gjort fel.
och mot vem.

Jag ser det inte.

Näst sista maskinen med tvätt, skönt att äntligen få det gjort. Nu ska jag bara plocka undan allt, dammtorka, dammsuga, skura och redigera allt som jag inte hunnit med ännu. Men jag har fel version av Photoshop. Jag vill ha CS3 och jag råkade ta CS4 och skillnaden är för mig väldigt stor, nya saker och jag går inte ihop men jag löser det på något vis.

Jag håller på att förblöda, har hostat sönder halsen så illa att jag låter som ett tröskvärk och spottar blod efter varje attack. Riktigt inte kul, på en fläck. Det vore enklare om jag hade haft feber och halsfluss istället, men att bara hosta sig blodig och fördärvad är bland det värsta jag vet. Men men, jag är på fötterna snart igen.

Spidermanmaraton och hemmasysslor får duga ikväll, imorgon ska jag ha x-menmaraton och snart väntar också batman. Jag och mina hjältar, det är precis som det ska vara. För jag är, har alltid varit och kommer alltid vara en sucker för superhjältar.

Chad Kroeger - Hero

Bara för att det passar in så bra just nu.

 

Om det ändå vore så väl..

Liten Saivo är sjuk. Det är synd om mig, jag är döende osv.
Hostmedicin, te med mängder av honung, halstabletter och sjukt bra musik får duga tills vidare.

Alla mina serier tar så sjukt lång tid på sig, inga nya avsnitt än på länge. Igen.
Det är inte snällt, jag har inget att kolla på. Och jag som hade tankat hem alla avsnitt av Star Trek original series som självklart ligger på den krashade datorn. Jävligt tacksamt det här, jojo.

Nä, nu ska jag lägga mig i sängen, spela Naruto på Xbox och vältra mig i självömkan.
Pusspuss

Min dator har kraschat för sista gången. Jag gav upp och gick ner på Alina Systems och köpte mig en laptop (Asus) med lagom stor skärm, bra med ramminne, en 500GB hdd och ett relativt bra grafikkort. Jag spelar inget längre så jag förstår inte varför jag envisats med att skruva i datorer som ändå bara jävlas mot mig. Jag måste ha kopplat något fel, kortslutit något litet för igår när jag skulle installera ritplattan från helvetet, så krashade först Windows och när jag stoppade i skivan för att formatera om C: så dog grafikkortet. Allt är snett.. Och jag orkar inte en gång till, tredje gången den verkligen dör, och jag har knappt haft datorn i ett år.

Laptop var det..

Jag kommer för övrigt att hoppa av skolan så fort min remiss till vuxenpsyk har gått igenom och jag har fått en läkare där, och han/hon börjar dra i trådarna för att ta reda på varför jag är som jag är, vart felet sitter. Jag pluggar IT-Media och jag vet inte varför, drömmen är att bli piercare så jag sitter i en båt som jag aldrig behövde sätta mig i.
Om det är, som jag har hört (Jag ska få lite mer kött på benen ang just det här innan jag vågar uttrycka mig mer) så finns det en undersköterskautbildning som jag kan plugga på distans när jag fyllt tjugo, eller om jag kan söka samma år som jag fyller tjugo, hur som helst så verkar det väldigt bra. Skolan ligger i Östersund men jag får sköta allt hemifrån mig, från min dator och jag behöver bara gå på vissa föreläsningar och jag slipper det där jävla kravet om att kliva upp varje morgon, trots att jag inte sovit som folk.

I will fix this, i will..

Gårdkvällen bjöd på trasig dator, riktigt, riktigt dåliga nyheter som jag inte kan yttra mig om varken här eller någon annanstans. Fan, jag förstår inte varför jag hamnar i sådana här situationer hela tiden.

Nu ska jag försöka lära mig windows 7 och installera en jävla massa program, försöka komma på en lösning på mitt hårddiskproblem, jag har två stycken interna som jag vill stjäla filer ifrån innan jag kastar ut burkjäveln genom fönstret (Utan att öppna det först..)

Du var Verkligen inte vad jag trodde.

Devinia utmanade mig att berätta sju saker om mig själv och sedan utmana sju personer som också ska göra det här i sina bloggar. Det här var sjukt svårt, verkligen.. Jag höll på i flera dagar, så Deviniafina, jag hoppas det blev som du tänkt dig.

1. Jag tycker inte om smaken på alkohol, jag tycker inte om att vara full och tappa kontrollen över mig själv och mina val, jag tycker inte heller om att vara i samma rum som fulla främlingar som kliver mig på tårna, puttar in mig i saker och är allmänt yviga i rörelserna.

 

2. Stora städer, betonkomplex och tegelhus har aldrig och kommer aldrig att kännas som hemma, jag trivs ute på fjället, mitt ute i en skog, i en liten trästuga någonstans dit ingen skulle råka gå av misstag, där det inte finns en granne på flera kilometer, gärna mils avstånd. Där man måste ta bilen och åka i en halvtimme för att köpa mjölk. Där ute, vill jag bo.

 

3. Om jag fick ändra en sak i mitt liv så vore det min skitjobbiga allergi mot gluten. Jag skulle döda för att någon gång få äta pizzakanter med bea, en tallrik med riktig spaghetti och mängder av ketchup, en kanelbulle och vanligt nybakt bröd några gånger innan jag dör, utan att få så ont i magen att jag inte kan stå upp längre. Varje dag, jag skulle verkligen..

 

4. Jag drömde mardrömmar nästan varje natt i nästan 10 års tid, sen hängde jag i krokar för första gången och har bara haft några stycken sedan dess. Det psyket misslyckades med på tio år, lyckades Mattias och Mirlinda ordna för mig på en eftermiddag.

 

5. Pink Floyd är min stora passion, mina musikaliska hjältar och jag samlar på Pink Floyd-prylar. Än så länge har jag en limited edition LP replica CD-box med alla album, jag har en väckarklocka, ett cigarettetui, tre tröjor (och två på väg), jag har en Syd Barrett-kalender, jag har en plånbok, jag har en skärmmössa, jag har två live-dvd’er, jag har shotglas.. Jag har allt som jag har kommit över, och mer kommer det bli.

 

6. Jag orkar inte ens med hälften av det jag borde orka, det jag borde göra. Jag tittar ständigt på allt som ska göras i skolan, här hemma, överallt och känner mig helt värdelös för att det bara blir mer och mer, men jag tar aldrig tag i det. Lägger mig i sängen så fort det blir för mycket och hoppas på att det ska vara borta när jag masar mig upp.

 

7. Jag faller alltid tillbaks i gamla mönster, har skitsvårt att ändra mina rutiner (Inte för att jag har några i min vardag, men känslomässigt och beteendemässigt). Ibland försöker jag tänka på nya sätt, lösa problem annorlunda, hantera and so on, men det slutar alltid med att jag snabbt gör precis som alltid, och det är oftast inte det bästa.

De jag utmanar blir

Bella, Petra, Saru och Orb

Och fler än så kan jag inte komma på just nu, på rak arm, då de flesta redan gjort den här utmaningen. Men är det någon som känner att de vill göra den, känn er utmanade!

 

Nu sitter jag i soffan hemma hos systeryster och andas ut efter gårdagen. Vi var på Alice i underlandet och hade det jättetrevligt (Ska berätta mer om filmen, och biobesöket när jag kommer hem igen) och sen åkte vi hem. Mitt andra Hem, i soffan hos syster. Amöban Saivo, sovandes..

För det var precis vad jag gjorde, sov. Hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Något i mig gick totalt sönder, jag hade ont i bröstkorgen, jag fällde några tårar utan att veta varför, jag höll på att brinna upp, huvudet dunkade och sen kom det där högfrekventa pipet i båda öronen, det vibrerade i huvudet och sen släppte allt, jag somnade.. och sov.. tryggt, vaknade i morse och allt var precis som det ska vara.

Funny that is. Jag känner mig lite som fågel fenix, när jag kraschar utan förvarning och reser mig upp direkt, och inte en skråma kvar. Som om mitt mående på något vis är som en av- och påknapp.

Idag ska jag hem och städa undan, tvätta kläder, diska och bara få bort allt jävla rat. Jag har varit sjukt orkeslös senaste veckorna, har bara kommit hem, kastat jackan på golvet och satt mig vid datorn, pratat med folk på flashback, läst trådar.. dövat min hjärna, av någon anledning. Så ska jag fundera lite mer, på om jag ska hoppa av skolan, försöka bli sjukskriven tills jag har fått reda på vad som är fel i mitt huvud och fått rätt hjälp eller om jag bara ska ta ett år ledigt, för det här fixar jag inte längre. Jag är så utmattad, jag har tonvis med saker att göra och jag orkar verkligen inte ta tag i något längre, vilket gör att jag bara hatar mig själv mer. Jag vill ju orka, jag vill fixa, jag vill funka och när det inte går, då blir saker bara tio gånger värre.

Och nu mummlar jag bara, igen. Helt i onödan.
Förlåt


Devinia, jag håller på med min utmaning, den var svårare än jag trott. Men 5/7 är avklarade, håll ut! <3
och tack för länken, jag ska kolla upp när jag kommit hem, och förmodligen bli fattig!

Saivo är numera mitt förnamn. Sandra existerar inte längre, äntligen är allt som sig bör.
Skaffade även ny msn-adress, för att lämna gammalt bakom och starta om på nytt igen. [email protected] är den nya, om någon har missat att adda mig där ännu. Och ja, även en ny bilddagbok skapades, SaivoBlomdal.

Jag blir lite ledsen på människor som säger att jag "alltid kommer vara Sandra" i deras ögon. Det är respektlöst, jag blir faktiskt upprörd. Sandra passade mig aldrig, det kändes inte rätt att bli kallad för det och jag tyckte inte att det var fint till min personlighet. Så snälla, respektera mig och mitt val. Det finns en person som får kalla mig för Sandra, och det är min far.

Jag kommer bli så fruktansvärt ledsen, om ni vägrar kalla mig vid mitt namn. Saivo, Saivo, Saivo.
Börja plugga!

Små och stora lyckopirr i magen hos mig nu och igår.
Alice in chains, till Peace and love i sommar.. Och jag skall dit. Fuck me sideways, vad bra det här kommer bli! Peppar redan inför det, kanske lätt gladaste flickan i norra sverige just nu.

Alice in Chains - Your decision

(Från nya skivan Black gives way to blue med nya sångaren, William DuVall)

Idag åker jag och Felix till Leksand, så jag kommer vara off från världen i några dagar. Skönt som fan kommer det bli.

Nu är ugnen varm och mat skall värmas. Måste kila, hejpa!

När nya vägar inte funkar, då söker jag mig tillbaks till gamla spår jag redan vandrat. Men denna gång med facit redan i hand, jag vet nu hur jag ska hantera situationen för att inte brännas. Det är bra, det går bra.

Min nya läkare klantade sig ganska markant, gud vilken värdelös kärring till inkompetent satmara. Jag kommer in, med Felix (Som hon trodde var min pojkvän, av någon anledning..) och jag sitter i stolen, livrädd för att inte få den hjälpen jag behöver, och vi börjar prata om mediciner. Och sedan hösten har jag fått ett antidepp utskrivet, trots att jag inte är deprimerad för fem öre, men någon biverkning är att man ska bli trött, vilket jag redan är (Men som ingen läkare verkar förstå..) men jag slutade äta den medicinen efter en vecka, för biverkningarna är förjävliga och jag sover på tok för länge, upp mot 18-20 timmar kan jag sova, och det går inte att väcka mig. Jag är helt borta, och det är inte heller bra. Men iaf, den nya läkaren ville ÖKA dosen på den medicinen som förstör mig totalt, till 30mg per dygn istället för 15, vilket är helt absurt och hon lyssnade inte på mig när jag gråter och krystar fram ett väldigt ynkligt "Men.. Jag ÄR utmattad, jag behöver inte bli MER trött.." och hon vägrar ge mig den enda medicinen som faktiskt fungerat, för den är "vanebildande".. Men, min hjärna kommer inte ramla ut ur örat för att jag får sova gott om nätterna, orka upp till skolan och fixa allt fram till studenten. Jag har bara 1½ år på mig att fixa skolan, jag har ett helt liv att laga mig själv. Är det bara jag som ser det?

Ohwell, hon skickade en remiss till vuxenpsyk och pratade om sjukgymnast (Vad det nu än har med min sömn att göra, det vet jag inte) så förhoppningsvis ringer någon från vuxen ganska omgående och säger att det finns en tid för mig där. Kanske att jag får rätt hjälp, äntligen. Jag hoppas, håll tummarna för mig?

"Jag hoppas att du känner att du har fått all hjälp du behöver här" Var något hon sa till mig innan mötet avslutades och jag gick därifrån med tårar i ögonen. Nej, det kan jag inte påstå att jag känner faktiskt. När jag blir fråntagen den enda tryggheten jag har just nu, det kallar jag inte hjälp. Det enda som får mig att sova, det enda som hjälper min naturliga sömn är vetskapen om att jag har en karta i medicinskåpet som faktiskt kan rädda mig om jag skulle misslyckas, det är min livlina och bara det gör att jag sover bättre. Jävla miffon, tack för att ni förstör mig och allt jag försöker åstadkomma i skolan. Jag kommer inte orka fixa alla uppgifter nu, som planen var.. Tack, men nej jag ska äta dubbel dos av en skitmedicin så kan jag sova bort halva mitt jävla liv och vakna illamående, med huvudvärk och inte ha några hjärnceller alls (För hjärnan, funkar inte..) och dessutom bete mig helt annorlunda, hela min personlighet förvrängs. Tack, jävla hälsocentral, jag hoppas stället brinner till marken.

Hur som helst, det här har vi gjort idag.

Det var meningen att jag och Felix skulle åka till min far ikväll, men det blev ändrade planer då jag såklart blandat ihop allting. Jag har länge vetat att pappa skulle ut ikväll, och kolla på Betnér och umgås med sina vänner, men av någon anledning fick jag för mig att det skulle äga rum igår. Ibland, går inte saker riktigt in hos mig. Det fastnar någonstans på vägen och vänder sig lite, lägger sig på fel ställe och sen förstår jag likförbannat ingenting.

När vi ändå var på stan tänkte vi att vi skulle göra det bästa av situationen och ta en fika på Wedemarks, en macka och te för mig och en stor kopp riktigt kaffe med någon macka, för Felix. Expediten blev helt ställd när Felix frågade "vad har ni för kaffe?" och hon förstod inte riktigt vad Felix var ute efter så hon drog upp olika typer av kaffe, som latte och vanligt brygg osv, men det Felix ville veta var vilka bönor kaffet var av. Ja, efter det drog vi på Carlings och fyndade lite rea-kläder. Tre par byxor till Felix för 200:- och en ny hoodie till mig för samma pris, billigt är bra.

Sen, impulshandlingarna helmer! Sprang förbi game och köpte Assassins creed och Oblivion till Xbox, som vi har roat oss med sedan vi kom hem. Och inne på Game blev jag igenkänd av expediten, hon frågade "Är det inte du som var på den där suspensionsaken?" och jag blev så ställd.. Visste knappt hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga och hur jag skulle röra ansiktet för att få fram ett svar, så jag tror jag grymtade fram ett "Eh.. Öh.. Jo, det var jag!" och så sa hon något, som jag inte fick in i min tjocka skalle. Jag hatar, att vara jag. Att inte förstå, att tappa saker och att bli ställd för minsta lilla. Men ja, vi tog våra spel och gick därifrån. För vi hade fått en till impuls, vi skulle gå på bio!

Så in på filmstaden, köpa popcorn, in i salongen och så kikade vi på Percy Jackson och kampen om åskviggen, som förövrigt var en helt shysst rulle! Inte det bästa jag sett, men inte heller det värsta. Helt klart sevärd, och jag älskar att gå på bio så jag satt i mörkret och mös till det underbara ljudet som bara går att få i en biosalong, och vi satt så perfekt. Rad fyra, i mitten. Tillräckligt långt fram, men ändå inte så man får nackspärr tjugo minuter in i filmen och ja, jag mådde gott.

När filmen var slut mådde jag illa av någon anledning, jag gissar att det är något i popcornen som jag inte borde äta (så inga popcorn för mig nästa film) så jag tog med mig Felix hem till Syster Mir och Mattias, där vi drack kaffe, låg i soffan och kikade på Supernatural och bara var, i några timmar. Skönt, oj så skönt. Sen började mitt illamående krypa sig på igen, så vi ringde efter en taxi och åkte raka vägen hem till mig, spelade en massa Xbox och snart är det väl dags att tänka på refrängen och hoppa i säng. För imorgon, då ska vi till pappsen, fina pappa. Jag har saknat den mannen.. Han är världsbäst, min far.

"my hands searches for your hand, in a dark room. I can't find you. Help me, are you looking for me?"

Ingen stress Saivo. Allt i sinom tid, låt allt bara få blåsa över. Låt människor växa upp och finna det du redan funnit. Du kommer inte, någonsin, bli av med minnet, doften och känslan av det. Det är inpräntat och försvinner inte, håll det inte krampaktigt hårt, det.. Försvinner.. Aldrig. Hur du än gör.

Rösten i mitt huvud, mig själv, jag har rätt.
Allt har sin tid, den har bara inte kommit ännu, det kommer. Du kommer bli sedd, för den du är och det du alltid kommer vara.

Noir Desir säger det så bra "I'm lost but I'm not stranded, yet." och jag borde försöka se det också.

Imorgon är det skola, klockan är snart två och jag har inte somnat ännu, vi ska upp klockan sex och börja härja. Och sen ska jag till min nya läkare på hälsocentralen 14:30 också. Jag är nervös men hoppas på att hon faktiskt ser behovet, och att jag inte bara försöker få mediciner för att knarka på kvällarna. Jag behöver min sömn, jag måste ha mina mediciner, då det inte finns någon annan lösning på problemet (Trust me, vi har testat allt..)

Men då människor är fördomsfulla as, och jag har snaggad skalle och piercingar i hela ansiktet vet jag inte riktigt hur jag kommer bli bemött, det är antingen det ena, eller det andra. Kommer hon se mig som ett knarkande freak of nature, eller kommer hon se mig som den jag är? Nervös, stress, nervös och.. ja, det lär bli utebliven sömn inatt också. Nedrans bananer!

Jag ska lägga mig nu, tänka på alla fina komplimanger jag fick igår. Jag ska tänka på det.. Försöka se det.

Nu sitter jag här hemma och väntar på min vapendragare och bästa vän, Felix. Han äger, jag äger och du ska bara veta hur jävla pwnage det blir när vi är i samma rum. Men dra mig, så bäst vi är! Han ska bo hos mig ett tag framöver, då jag hatar att vara ensam i en tom och kall lägenhet som jag inte känner mig hemma i, och vi måste få lite skolarbeten gjorda. Nu medans jag skrivit det här har han kommit och härjar loss i bakgrunden. Han har tagit med sig sin gitarr, vi kommer ha en väldigt trevlig tid. Musik, foto, plugg och bara vara. Bästa vänner, always.

Jag lyssnar på Noir Desir och klockan närmar sig tre och sömnen har uteblivit, trots att kroppen är så utmattad att varje rörelse för att bokstavera ord på skärmen strålar upp i axlarna, då huvudet är så efter att jag tappar ord och formuleringar på vägen, då ögonen svider och sticker.

Men enligt mina läkare behöver jag inte mer mediciner än det jag fick sist, så jag klarade mig.. Januari ut(tror jag?) Tur jag är flickan med resurser, som hamstrar på sig och snålar på det lilla jag har. Men nu är allt slut, och min kropp protesterar sakta, även om hälften förmodligen sitter psykiskt så är det fortfarande inte mindre verkligt.

Sista koppen te, sen ska jag försöka sova igen. Tredje gången gillt, hoppas jag på. Dvalade bara förra natten, några timmar i orörlighet, kroppen var lamslagen och sinnet inte fungerande, några minuter lyckades jag somna till, drömde om Devinia och sen var jag klarvaken och fylld med energi, den sinade fort men jag hade morgonen. Det lilla, det lilla. Man lär sig uppskatta sådant, vid tillfällen som dessa.

Felix sover stilla i mitt rum, han är så fin. Så lugn, hans andetag räcker för att hindra paniken från att sprida sig. Vi var och handlade idag, kvarg för en vecka och jag la upp en plan för ny diet. En bra sådan, balanserad och med rätt ämnen. Jag måste laga mig själv, min mage och allt som hör till. Jag kan inte fortsätta leva på kaffe, te och coca-cola. Jag äter sällan, dricker mest bara varma drycker och kolsyrade saker, vilket kommer bli min död känns det som, just nu.

Jag måste åka hem snart, till syster och vara amöba i deras soffa. Sova ut, vila upp mig och bara få vara. Glömma bort brustet hjärta, stress och panik.

God natt, önska mig lycka till.

Du såg mig inte.. Du har aldrig Sett mig. Då hade du inte gjort mig illa, då hade du aldrig brutit det där löftet som aldrig gavs, det där som bara känns. Sveket, den tillit som aldrig hann växa fram har nu ett minusvärde. Jag har aldrig krävt något, mer än att få synas, jag har aldrig sagt något. Jag har aldrig gjort något. Fan. Saker och ting bara ramlar isär i händerna på mig.

Fan.

Det som såg så bra ut på håll.

God morgon. Jag är lite glad idag, lyckades kliva upp halv sju för att vända rätt på dygnet, tills i helgen. Nu jävlar smäller det, på riktigt. Det spritter i kroppen, jag kan inte riktigt sitta still. Det är en blandning av skräck, fascination, adrenalin, rastlöshet, nervositet, galen lycka och oro. Men på något vis så känns det BARA bra ändå. På fredag kommer snyggrobin hit, och förhoppningsvis vågar jag säga mer än tre meningar den här gången. Sist blev jag så hänförd av människans energi, livsglädje.. Jag är inte riktigt van att människor är så pass vackra i själen att det nästan blir skönsång av utstrålningen, förstår ni?
Den här gången vet jag vad som väntar, det kommer bli en intensiv helg. Jag, Felix och Robin ska hänga tillsammans, i krokar. Lukas Zpira, mannen, myten och legenden. Jag ska vara crew och flaxa omkring i en crew t-shirt, hah. Mirlinda och Mattias, vackra ni.. Åh, jag kan inte riktigt sitta still, eller formulera mig längre. Det här kommer bli så bra, oj så bra!

(Tack Eijve, som faktiskt visar att han ställer upp genom att inte bryta sitt löfte till mig, utan kommer dit trots att krokar kanske inte är hans största intresse. Tack, du är en riktig vän! )

Ptjaaa, vad har hänt sedan sist? Felix var här igår iaf, jag köpte hans Xbox 360 med tre spel, tre handkontroller och en GH-gitarr, och så fick jag Bioshok till PC, jag kommer inte gå ut mycket mer den här vintern, haha. Så igår spelade vi lite Dead or alive 4 och jag fick så mycket stryk. Har aldrig åkt på så mycket pisk någonsin förr tror jag. Och jag som är VÄRLDENS sämsta förlorare (som dessutom hade mensvärk deluxe) satt och muttrade frustrerat innan jag sa åt honom att byta till GH proto, haha. Så beställde vi hem lite käk från Daffys, Felix som inte har felande, trasiga, förjävliga och jobbiga tarmar beställde en pizza med kyckling och curry, som jag satt och doftade på och kände mig avundsjuk, och jag tog en tonfisksallad istället så slapp jag ont i magen resten av veckan. Jag önskar jag kunde äta gluten, eller att pizzeriorna i den här stan upptäcker hur vanligt det är, och att man kan tjäna mycket på att göra och sälja glutenfri pizza. Hur som helst så kikade vi på X-men Origins: Wolverine som han av någon anledning totalt hade missat. Klantfelix! Och sen kollade vi på Fear and loathing in las vegas, som han OCKSÅ hade missat. Jag måste så ha filmmaraton med den grabben så mycket som han bara.. missat! Klant, once again.. Klant!

Jag älskar mitt Xbox. Nu kan jag ligga i sängen och kolla på film utan att behöva kisa för att se vem som är i bild just för studen, jag kan spela spel, jag kan spela mina skivor och byta låt när jag ligger och läser, behöver inte ens kliva upp lite. Åh, vilken händig pryl! Jag ska ner på Game och kolla på begagnade spel efter praktiken idag tror jag. Åh, så bra det här är. Jag ska nog duscha nu och sen sätta mig och lira lite GH, bara för att jag kan nu! Någon som har tips på skitroliga Xbox-spel som är bra för n00bs? Jag har ju inte haft en konsoll sen NES, så det får gärna vara ett sånt spel, där man lär sig lite under tidens gång. Mkay? Spelat något skoj? Lämna svar i kommentarsrutan så är ni snälla. Puss!

Sen somnade vi rätt sent ändå, eller.. Felix somnade fortare än mig och jag låg kvar och tänkte på hur jag skulle hinna tvätta och torka mina sängkläder på ett taktiskt sätt, så det hinner torka innan jag går och lägger mig, men då jag har lila lakan och vita påslakan så var jag så orlolig för missfärgning, så det blir två maskiner.. och ungefär så rolig är jag, hemmafrusaivo och hennes vardagsproblem, och han klev upp i morse, väckte mig, kokade kaffe och försvann till sin praktik innan jag hann vakna till på riktigt och senare idag ska jag på min praktik. Hos Mattias och Mirlinda, på WiCK3D BodyMod, och ingen är förvånad. Det är jag som är Jerry, praktikantjerry! Idag ska jag enligt syster Mirlindas blogg få lära mig om korskontaminering och "lite sådant" (Vad lite sådant betyder, får jag nog veta idag) och när man bör byta handskar, basicprylar och sånt som jag kommer behöva och saker som jag förmodligen aldrig tänkt på. Newfag som jag faktiskt är, men det är ok för jag får vara det.

Åh, glömmer jag inte bort att dricka mitt te medan det är varmt så glömmer jag bort att röra upp sockret, så sista klunken får ju tårna att krulla sig. Fler vardagsbekymmer, när ska jag lära mig? Nej, nu dusch och sen GH. Hörs sen älsklingar och jag ber om ursäkt, har inte riktigt haft ro att blogga senaste veckorna, jag har känt mig så stressad över allting och ingenting. Förlåt för det. Men ibland kommer jag ta små pauser, don't hate me.

Dra ballen i gruset, nu är det fan NOG. N-O-G!! Sedan barnsben har vi lärt oss att ställa upp på vänner, att behandla andra som vi vill bli behandlade osvosv. Jag kastar ut enorma mängder av tid, energi, pengar, kraft, kärlek, respekt, you name it, på ER. Varje dag. Du kanske inte tänker på det, men det gör jag. Tro inte att jag är så jävla intresserad av att höra dig sjunga, se dina foton, bry mig om dina målningar, se dig och dina polare springa efter en läderboll, tro inte att ni är så jävla intressanta att jag åker mil för att faktiskt se något som jag inte är det minsta intresserad av EGENTLILGEN. Jag åker, jag tittar, jag lyssnar och bryr mig för att jag älskar (Älskade?) er, för att jag kände att det är så man ska behandla sina vänner.. ställa upp, finnas där.. ni vet?

I flera månader har jag pratat om det enda jag har sett fram emot, MITT intresse. Jag har bett er komma, jag har fått lovord, ni har skrattat och sagt att det kommer bli skitkul.  I flera månader, har ni haft tid på er, att spara ihop 1000:- (som för er betyder.. två krogenrundor mindre, vilket jag inte anser vara så jävla mycket begärt på så lång tid!)

Ni kan dra så långt åt helvete det går att komma, jag tar inte det här. Trampa fan inte på mig, jag är inte ens lite intresserad av att höra något ifrån människor som inte kan vara rakryggade från början. Jag tänker inte tala med en människa, som inte kan se mig som en individ med ryggrad, hjärta, hjärna och som faktiskt funkar precis som er. Jag skiter fullständigt i vad ni tycker och tänker ang mitt intresse, min hobby, mitt liv. Kunde ni inte säga från början att det inte var något ni ville se, så stackars er vad jag inte tänker gråta på er begravning.

Sluta sup, sluta knarka, sluta lägg ut pengar på horor eller vad ni nu än lägger era jävla kronor och ören på, om ni har lovat att dyka upp på det enda jag har bett er om, någonsin. Fråga dig själv, vad har jag gjort för dig? Och fråga dig sedan, vad har jag bett om i gengäld? Har jag någonsin ljugit er rätt upp i ansiktet? Har jag kommit 10 dagar innan och sagt att det inte går? Har jag någonsin lämnat dig ensam och besviken? Har jag inte stressat ihjäl mig för att hinna i tid och möta upp dig, på den plats och den tid som är avtalad?

Nejnej, jag har min familj. Jag har mina bröder, jag har mina systrar, jag har resten av gänget också. Vänner? Nej, inte så jävla många efter det här. Tro inte att jag förlåter ett snedsteg såhär jävla stort helt utan att faktiskt rynka på pannan. Ni vet att jag har för mycket självrespekt för att tollerera det här.. Far åt helvete.

Blir fan inget mer.

I helgen ska jag åka till min far, och slappa på hans soffa, kolla på Roger Waters - In the flesh (Live DVD som jag hittade på loppis för 35:- för några veckor sedan, mitt bästa köp. Någonsin!) och bara.. ja, få vara! Hos pappa behöver jag aldrig tänka på ekonomi, på räkningar, skulder och försäkringskassan, jag behöver aldrig tänka på vilken mat jag ska laga och hur jag ska ha råd med allt utan att ta från mina sparpengar, jag behöver inte ens ta mediciner för att få sova, jag behöver inte göra något mer än att bara vara 18 år gammal och dotter, och det är semester för mig.

Han ringde mig i onsdags när jag satt på Tings och frågade om vi inte skulle gå på Atena och äta middag på fredag (idag, alltså.) och det tyckte jag lät som en jättebra idé, så det blir lyxmiddag idag och soffslapp ikväll.

Jag kanske hinner läsa lite i helgen också, och jag ska stjäla hans badkar som ser ut som en hel rymdfarkost, hah. Det är ett bubbelbadkar med massageprylar och display med knappar på, så man kan ställa in värmen på vattnet och så är det någon pump som gör att det faktiskt håller sig på den grad man valt.

Pappa är min hjälte, vi bråkar ofta för vi har alldeles för lika personligheter och samma dåliga humör.. och vi är nog lika tjuriga, båda två!

Han låter mig vara den jag är, han gillar inte att jag piercar min kropp, rakar skallen eller hänger i krokar, han tycker inte att subdermal implants låter som en bra idé, men han respekterar mig och mina val, han försöker förstå mitt syfte och om han misslyckas så rycker han på axlarna och låter det bara.. vara! Han är en fin far, min far. Sen att han är ett mongo, hah. Det hör inte hit! (Hah. Man ser vart jag fått allt ifrån va?)

Mamma påstår alltid att jag är så lik min far, hon tar varje chans hon får för att påpeka det, men jag kan inte påstå att det alltid är så negativt då jag aldrig träffat en människa med så mycket moral och principer, han är rakryggad och stolt. Visst är det svårt för mig att försöka argumentera emot honom när han är lite FÖR stolt, men hellre lite för stolt, än ingen stolthet alls. Och att han är överbeskyddande gör mig inte mindre pappas flicka, det är skönt att veta att jag alltid kan ringa till pappa om något går snett, så försöker vi lösa det på ett vettigt sätt..

Pappas flicka, var det.

Linkin Park - Leave out all the rest

Igår sov jag inte en blund, lyckades få lite sömn på kvällen men det var inte många timmar. Var väldigt nervös, hade huvudvärk och hemsk tandvärk, trots att jag alltid brukar vilja sova bort smärta så gick det verkligen inte inatt, tyvärr. Så inatt satt jag bara vid datorn och jävlades med drivrutiner till min nya ritplatta (Värdelös skitsak.. note to self; Köp en wacom, för din dator hatar annat.) och så skulle jag starta om den efter att drivrutinerna var installerade, som alltid.. Och den stänger av.. startar om.. startar om.. startar om.. startar om.. och blåskärmar.

Well, FUCK YOU TOO!! Fan så less jag är på att den där burken på ett eller annat sätt ska krångla hela tiden. Först var det grafikkortet, och nu var det windows som gett upp. Tur jag har sparat det mesta på externa, men en del loggar och en del mottagna filer kommer tyvärr försvinna. Jävla skit! Så jag ska fixa det här också, så fort jag hittat igen min windowsskiva. För jag hittar fodralet, med min key i, som det alltid har varit. Men skivan är puts väck. Kul jul. Men det slutar inte här.. Någon jävlas med mig nu, som fan.

Jag bet sönder en tand i lördags, så jag fick ringa till jourtandläkaren igår morse när jag satt på bussen till skolan. Och eftersom tanden fortfarande sitter på plats och inte har ramlat isär, utan det var bara en spricka från ena sidan till den andra och gjorde lite ont så trodde jag att tandläkaren skulle be mig komma någon gång senare i veckan, då det inte kändes så akut. Och jag har lite svårt för tvära kast när det kommer till sjukvård eller tandvård, jag vill veta några timmar i förväg så jag hinner förbereda mig mentalt då jag är barnsligt rädd och nervös. Och receptionisten frågar om jag inte kan komma på en gång, så det var bara att ringa till en klasskompis och säga "Hälsa min mentor att jag kommer så fort som möjligt, ska bara till käftis en sväng.. laga en tand osvosv, herrå!" och ha andan i halsen.

Panik, panik och åter igen panik.

Byter buss i stan och kommer fram, anmäler mig i luckan och sätter mig och väntar.. Så kommer det en gubbe och ropar mitt namn, ännu mer panik. Vart fan är min unga, blonda och kvinnliga tandläkare som jag har haft senaste åren? Vem fan är det där?... Vad vill han mig? HJÄLP MIG DÅ?! Nu är jag så rädd att jag faktiskt överväger att gråta en skvätt och springa hem, och ensam var jag också.. Fan, jag ska få stesolid när det är nya tandläkare, det står i mina papper att jag hatar nya läkare och sprutor, kan jag få ta hand om en rädsla i taget tack?! Jag kommer bli av med alla, någon gång, men stressa mig fan inte!

Som sagt, rädd tjej blir uppropad, får stroke (okej, inte riktigt men fan inte långt ifrån!) och går in i det där jävla undersökningsrummet, lägger mig i stolen och han börjar peta hårt som fan i munnen på mig, sliter mina käkar fram och tillbaks och drar mig i underläppen för att kolla hur pluggen sitter. Och han är jättestressad och jättestressig, så jag blir lika uppstressad och är redan nervös, så det blir bara pannkaka av allt när jag ska försöka förklara vart det gör ont och när det brukar göra mest ont. Så säger han att min spricka i tanden beror på att jag gnisslar tänder (sovandes som vaken..) och ska få bettskena att ha under nätterna nu framöver. Hah, jag kommer känna mig som jaws och springa runt och sjunga "Life in plastic, it's fantastic!" utan att skämmas. Nejdå, men.. haha, hemskt!

Och den där plastgeggan som jag fick intryckt i munnen när vi skulle kolla mina tandavtryck, fy vad konstigt och obehagligt det var när skiten rann ner i gommen, och så fastnade labretplattan under alltihop och det rann skit runt, gjorde ont och jag kunde som inte säga något på typ tre minuter, så nu är den lite angripen igen.. fan, den som började bli bättre!!

Sen bar det av till skolan, dagen gick lånsamt. Jag träffade folk på stan och fikade efteråt.. jobbig, tung och seg måndag. Idag är det tisdag, skola igen. Bättre lycka denna gång!