Nu har jag precis kommit hem.. Att vakna bredvid det vackraste i sitt liv är en så mäktig känsla, speciellt för mig som sällan sover bredvid någon och då sällan bra.

Att efter några få timmars sömn vakna upp utvilad och se den där ryggtavlan och känna värmen, det är så jävla jättestort för mig att knappt jag anar hur pass stort det är. Men att sedan inse att det är sista morgonen på obestämd framtid (Nåja, kanske inte riktigt så men några datum är ändå inte satta. Några små riktlinjer finns väl, men det är vagt nog för att jag ska få lite smått panik) som jag får vakna upp där, som jag fick somna inlindad och omhållen precis där jag känner att jag hör hemma.

Hos honom.

Att se honom åka var jobbigare än förväntat, jag blev tårögd en snabb sväng men vill gärna skylla mer på vinden än att erkänna vad som egentligen låg bakom. Den inte så långa promenaden till bussen efter kändes milslång, och nu har jag en lång väntan framför mig.

"Är han värd att vänta på?"
"- Ja."

För tänk, det är han. Och nej, inga detaljer kommer spillas. Det här får vara så mycket av allt ni får veta, jag har ingen direkt anledning till att hålla det hemligt men jag känner inte att jag har lust att haspla ur och dela med mig som det ser ut just denna morgon iaf.

Men ja, en lång tid framför mig som jag ska göra allt för att underlätta med att gå barfota med syster ute på Norderön, jag ska åka till Nille i Piteå och spela WoW och tvinga stackarn att köra mig till havet, jag ska försöka våldsgästa Felix nere i Dalarna om han hör av sig och säger att det är ok, ut till Dreas i skogen och massvis med äventyr med min Fridafin. En kort visit till Stockholm för att träffa Jesper så han får lära mig att fota tror jag också att jag har på schemat, och såklart alla nätter hemma hos syster och Mattias inlindad i filtar och pj's, med tekoppen i högsta hugg.
En lång väntan, men bara därför tänker jag inte låta den bli långtråkig.

Nu ska jag tillaga något varmt att äta innan jag packar ut och packar om väskan, hoppar in i en snabb dusch och rör mig mot systeryster och imorgon ska jag på SOC för att diskutera saker och ting som tar för lång tid att skriva ned för att jag ska ha energi, och sedan blir det en picknick med vääärldens bästa Dreas. För fina vänner har jag, det är en sak som är säkert! Ensam är jag aldrig, även om det stundvis kommer kännas så, men då är väl återseendet mer kärt?

"You take my breath away"

Jag är livrädd att vi ska skiljas såhär.. Inte såhär.. Snälla?

---

Ingen sömn, ingen matlust och jag vet att mina ätstörningar fortfarande ligger och pyr under ytan. Jag vet det, jag känner hur det river i skallen på mig. Hur jag stirrar på min egen spegelbild och vill kräkas, trots att jag kan vara en av sveriges största emetofober. För att jag är ett jävla klantarsle.

Jag kan leva med konsekvensen av mitt misstag.. Eller, jag kan lära mig leva med det, det kommer inte vara enkelt men jag förstår själv hur jag måste ta och bita i mitt eget sura äpple efter det här. Men för fan, låt mig åtminstone be om ursäkt, låt mig få säga adjö.

Låt mig försöka förklara utan att falla i gråt. Och jag som så sällan faktiskt gråter, sitter här med en tjock klump i halsen och inser hur förbannat trasig jag är.

Varje ord tar så lång tid att skriva, det känns som att jag suttit i en evighet och präntat bokstav efter bokstav. Jag kastar in handduken och går under som ett sjunkande skepp. Så stora ting som jag förstört av ren jävla rädsla, i ren idioti.. I rent hjärnsläpp.

Jag fastnade vid tanken på din silverkjedja.
Tänkte på min också ett kort ögonblick.

Klart jag blir besatt av glimmande silver, som den tjuvkorp jag är.
Sedan kanske det beror på att jag lyssnar på Corvus Corax i skrivande stund.

Väntar på att virussökningen ska vara klar, så jag kan lägga mig på rygg i sängen och sväva i dvala.
Idag kommer min vackraste Fridafin hem igen, saknade tösabit vad jag ska kramas.
Tänker inte ens koka kaffe ännu, några timmars vila behövs innan.

Jag byter till Placebo och tar en rök. Lagom bitter på livet.
Lagom förbannad på framtiden, lagom skamsen.

Allt är precis som det borde.

Tittar ned i skärmens högra hörn.
Klockan är 02:50.

Det är den 11/6.
Jag vill inte, tiden får inte gå så fort.

Och bara därför slumpar Spotify fram låten som smärtar mest att höra just nu.
Men som jag ändå inte kan sluta lyssna på.

"Cover my eyes
Cover my ears
Tell me these words are a lie
It cant be true
That I'm losing you
The sun cannot fall from the sky"

Och jag vet, att det är här skon klämmer.
Egentligen.

Innuti står jag på knä med tårfyllda ögon, med ett avgrundsvrål faller jag ihop lite till och går sönder.
Men det kan man ju inte visa utåt, såklart.
Oron för situation 1 lättade lite, men ersattes snabbt av oro för situation 2.

Och jag förmår mig inte ens att säga orden högt.
När någon som ser skillnaden i mina ögon påpekar det blir jag så ställd och får panik.
För om man säger det högt, då är det ju på riktigt.

Och det som är på riktigt kan ju försvinna. Kanske dags att damma av skillsen och börja lura sig själv igen?

Jag fick en fråga, som snurrat i huvudet sedan dess.
"Vad skulle person X tycka om det här?"

Jadu.. Jag är så korkad att jag inte ens tänkt ur den vinkeln.
Att jag inte tänker på hur folk reagerar på mina handlingar.
Jag skadar inte bara mig själv med korkade val. Mitt liv handlar inte bara om mig.

Att det skulle krävas något så brutalt som det här, för att jag skulle koppla.
Enklaste matten, och jag misslyckas med uträkningarna.

Vad tycker person X egentligen?
Inte ett ord har utväxlats, jag vet inte ens om person X är medveten om mitt snedsteg ännu.
Ingen kontakt, oro och paranoia.

Har jag stökat ned mer än vad jag kan plocka upp får jag skylla mig själv.
Dock kommer det suga musten ur mig, jag kommer tappa hoppet om mig själv.
För tron på mig själv är redan bortslarvad, efter händelserna.

Jag är så bortom värdelös, så bortom kass och klantig. För första gången i mitt liv ångrar jag faktiskt något innerligt.

Jag tar pris i dumhet. Korkade val som enbart bevisar vilken liten och svag individ jag är under allt som jag försöker bevisa med attityd och hållning.
Jag har aldrig skämts så mycket över mig själv, aldrig någonsin hatat det jag gjort och hur jag tänkt så mycket som nu. Besviken på mig själv är bara halva sanningen, det går så mycket djupare än så.

Hur fan kunde jag hyckla och sjunka så jävla lågt att jag gjorde det jag lovat mig själv att aldrig göra? Jag har brutit många löften som jag gjort till mig själv men det här tar som sagt priset. Fan..

Jag har vidtagit åtgärder, för att undvika att hamna i situationer som liknar denna igen. Jag vägrar i sten, försöker frenetiskt greppa fast vid något. Försöker hitta någon försäkran om att det var en engångsföreteelse, men det är inte så konstigt att jag tvivlar på mig själv efter detta.

Mina stora planer är inställda, det blir en hård kamp istället. Aldrig mer fullt ös, aldrig medvetslös.
Jag får fan inte tappa kontrollen igen. Hoppas innerligt att jag inte förstört mer än vad jag kan reparera, men har det skett så förstår jag mycket väl hur jag förtjänat det. Handlingar och val har sina konsekvenser, men egoistiskt nog önskar jag att det går att laga.

Frågan är fortfarnde "varför?"
Jag tror det är rädsla.. Rädd för att vinna så välter jag brädet, slarvar bort brickorna och fumlar med tärningarna. Enbart för att aldrig riktigt komma ur samma ångestspår. För nu ska jag inte ljuga, det har blivit hemtamt med och riktigt ovant läskigt utan. Men det är ingen ursäkt, inget svar. Enbart en teori som gör att jag hatar och plågar mig själv ännu mer.

Crap, det här tar ångest till en helt ny nivå. Det sista jag vill ha är sympati, en örfil skulle vara mer passande.

Det var länge sedan jag skrev något som jag känner mig säker att publicera.
För många alster som varit för personliga eller för mörka. Men nu har jag åter igen hittat rätt stig och orden dansar rätt under min penna.

Jag fick rätt fråga, och ni ska få rätt svar i nästa inlägg.

Allt rasar. Jag rasar, går sönder.
Min rygg är kaos, att sitta smärtar, att ligga smärtar. Hur jag än vrider mig gör det ont, men det är inte ens mitt största bekymmer just nu.

Vrede, djupt nere och riktigt ilsket tjock.. Helt utan egentlig anledning. Vrede.

"Överallt är jag en främling, men jag känner mig hemma med dig.
Men du lämnade mig, och jag lämnade dig."

Jag tror jag kan ana vad som väntar i vägskälet, vilken lögn. Inte ens en betryggande sådan.
Om jag vore lite vis skulle jag linda in mig i illusioner om att det löser sig, men jag är så korkad att jag lurar mig själv till att det kommer rasa. Vilket jinxar allt, så det faktiskt rasar.

Jag kallsvettas, så ont gör det. Hem till syster och Mattias nu, för att få vila.

Hur fan tänkte jag egentligen? Hur pass jävla naiv får en människa bli?
Trodde jag verkligen, innerligt, att det skulle vara min tur den här gången?
Hah, det kommer snart slå bakut och det kommer bli min död, för att jag är så förbannat jävla naiv och vägrar lita på mig själv, mina erfarenheter och hur det alltid har slutat.

Det har alltid gått åt helvete, varför skulle det inte göra det nu?
Gud, ikväll lägger jag mig tidigt och försöker att hålla alla bitar på plats. Klart fan jag skulle blotta halsen, klart fan..

Separationsångest innan det ens har börjat..
"I get high on you baby"

Nu börjar det, helvetesmånaden. Juni, vilken jävla uppfinning. Värmen, ångesten, oron, bristen på kemikalier, möten, bråk, födelsedagar, firande och mitt i det här ska jag tydligen försöka vara glad. Och försöka sova, och försöka äta.. Försöka hålla mig borta från skit jag redan valt bort, men som dagligen lockar mig.
Jag är så.. jag vet inte, frustrerad kanske. För jag vet, jag har redan sett de kantiga ögonen. Jag vet redan hur det kommer bli. Tid. Det är väl bara att vänta ut det, för inget jag säger kommer ändra på något.

Frustration, minst sagt.

Musik som spelas i bakgrunden får det att knyta sig i halsen på mig. Oförmögen till att tala även inatt.
Jag känner för att supa till på riktigt just nu, att köpa en dunk och sänka den som om jag aldrig gjort annat. Bara för att döva, men jag vet att det bara är till att bita i det sura äpplet och ta det här som det kommer.

Jag kommer aldrig undan mig själv.
Det retar mig.

"Du klarar det hjärtat
Det vet du, du är fanimej en av de starkaste jag känner"

Jag har fina vänner som skriver fina saker, det är alltid något. Det är en stor jävla tröst, trots att jag inte riktigt kan dra på smilbanden just nu är det ord som ändå kommer ligga nära.

Nu får det nog, jag känner för att gräva ned mig.
Ring mig när snön faller, så kan jag vakna då.

"I don't believe in atheists"

Jag rös över hela bröstkorgen, ryggraden ilade, gåshud på armar och ben. Deras röster.. Låten.. Jag dör, sakta men säkert, så hänförd har jag inte varit på länge. Vilken fantastisk låt, hur deras röster mathcar så perfekt.

Nä, jag kan inte babbla mer om den. Hör för er själva, det här är nog sommarens låt.

Inatt fick jag allt sova. Senaste tiden har det bara blivit 2-3 timmar per natt trots medicinering, och jag har varit så utmattad att kroppen nästan gett vika, sinnet hade börjat falla isär sakta men säkert och igår tog min ångest och paranoia över på dagen.

Sedan åkte jag Hem, till syster Mir. Jag la mig i soffan en stund, drack kaffe och åt upp hennes godis medan jag började dra i trådar för att reda ut trasslet som bosatt sig på insidan under dagen. För bort skulle det! Sedan blev det fåtöljen bredvid syster, framför datorn och vi tittade på Paranormal state, åt popcorn och drack te fram till morgontimmarna. Jag vet inte vad som hände där runt femtiden, men jag kunde inte förmå mig att tala riktigt, kände hur musklerna i ansiktet bara gav upp och det såg förmodligen ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna.

Så vi la oss, jag frös väldigt mycket och trots att jag var fullt påklädd under täcket så fick jag inte upp någon kroppsvärme. Syster slet mig närmre och jag somnade på hennes arm, och så låg vi hela natten tydligen. Hade inte rört oss ur fläcken, och vi båda är vanligtvis små snurrare i sömnen, ligger aldrig helt still.

Så min rygg protesterade tidigt när vi vaknade halv fem, mitt på dagen.. Jag hade inte ens tagit några zopiklon till natten, så jag sov länge helt utan. Perfekt! Två personer som vanligtvis sover dåligt och snurrar som små lakansorkaner, sov stilla och länge. Skönt! Det var värt stelheten kan jag ju lova. Är man inte bortskämd med sömn blir det fågelvingsslag i bröstkorgen när man vaknar och inser att sömnen hållit sig längre än några få timmar.

Sen kokade syster kaffe, och vi satte oss ute på hennes baksida och rökte med kopparna i hand. Vi lyssnade på musik, skrattade och snackade skit i solen som varit framme och varit snäll. Jag pratade med humlorna och grävde ned tårna i gräset. Jag mådde så sjukt bra. Har varit en bra dag. Och den obehagliga drömmen hade inte en så fullt obehaglig mening, vi snabbanalyserade den och kom fram till att det var positivt.

Solen började gå i moln och det började blåsa kallt, så vi plockade ihop och gick in igen. Beställde mat från Daffys och fortsatte musiklyssnandet. Ikväll ska vi kolla klart på Paranormal state-säsongen vi påbörjade igår och äta popcorn. Det är bra, mycket bra just nu.

Jag ska gå och pussa syster på kinden nu, sen vänta på mat. Jag ska försöka ta tag i bloggandet på riktigt igen, och köpa en riktig videokamera så fort jag tagit mig ned på stan. Sedan blir det förmodligen lite videobloggar också, kanskekanske. Vad säger ni, låter det som en bra idé eller är ni så less på mina ord vid det här laget? Kommentarerna sinar, så jag vet inte om det beror på att jag skriver ointressant eller om jag har tappat alla mina läsare.

Jag söker efter något jag förlorat på väg hit. Bitar som föll bort i given för länge sedan, går de att finna igen? Jag fnyser högt åt tvivel som "någon" försökt plantera i min tanke, jag fnyser åt människor som får mig att framstå som korpsvart, jag fnyser så högt att det ringer i öronen.. Detta kommer bli min undergång, konspirationsteorierna och paranoian.

Jag borde bara ignorera, le och leva för stunden. Det finns egentligen inte tid för sådan oro. Det gör verkligen inte det. Men jag kan inte, trots frenetiska försök till det, släppa tanken på tid.

Ett begrepp som är relativt, ett ting.. Något som människan själv har uppfunnit, klockan. Den orsakar bara stress, inre kaos och sätter käppar i mina hjul. Säg mig, har jag varit för framfusig, av ren stress?

Äh.. Bitarna. Det där rena, det där som glittrade i ögonvrån, om att allt skulle lösa sig, att allt hade sitt eget syfte. Bitarna som fick mig att vakna med ett leende, varje morgon, trots hemska mardrömar. Vad som än hände var jag ändå medveten om att det skulle lösa sig, då jag var övertygad om att solen skulle stiga även morgonen därpå och tid var bara siffror på en urtavla.

Jag ältar för mycket. Tricket var att inte känna efter så mycket, att leva för stunden och lita blint på att nästa vecka skulle komma. Jag tror det försvann med rädslan som växte. Jag tänker inte ge mig innan jag är tillbaks på den platsen, där jag var då, när självklara saker faktiskt var självklara och inget kunde krossa mina drömmar. Ingen logik i världen kunde få mig att sluta glittra.

Jag fick upp en bild i huvudet nu när jag skrev. En bild av en frusen fjällsjö, omringad av ståtliga träd med frost på grenarna, snö som skimrar, klövspår över markerna. Allt vackert. Känslan som bilden förde med sig tänker jag klamra mig fast vid, och dricka mer kaffe.

För saker kommer lösa sig, tvivel kommer aldrig lyckas rota sig, ingenting kan krossa mig. Jag tänker klättra, söka och finna.

"So I win?"

Jag promenerade barfota i daggigt gräs i förrgår, jag var och gick tills mina tår blev bleka och iskalla. Tills jag tappade all känsel, för det var kallt ute. Men det var så skönt, jag älskar ju att gå barfota, men jag är för rädd att göra det här hemma i stan.

Det känns som att det ligger kanyler i varje tuva, att det är glassplitter på varje meter av asfalterad gångbana. Så det får bli när jag är bortom korkade människors förstörande. När jag är där natur respekteras, där det enda jag behöver oroa mig för är att det ska ligga insekter på lur, att jag ska råka kliva på en snigel, då kan jag ta av mig strumpor och skor.

Jag vill kunna treva fram barfota mitt i centrum om sommaren, men det går inte. Jag behöver lädersulor för att överleva något sådant. Jag har försökt förr, och det har slutat med stora skärsår, som blöder.

Men när jag gick där, i gräset ute på Norderön och fnittrade. När jag borrade ner tårna så långt mot marken jag kan, och flinar, då tänkte jag på min vän. Solskensvännen, solstrålen. Tony, jag stod där och tänkte på vilken gud han är. Vilken gudinna jag är. Hur bra vi är.

Och jag gnolade på Lilltåa, och drömde tillbaks till frostviken. Till fjäll och små fjällsjöar.

Jag vet inte vad som händer, det spritter lycka i kroppen på mig. Jag ler som en fjant åt små ögonblick som jag spelar upp om och om igen innuti mitt huvud. Jag är helt flängd, strupen knyts åt och jag vill gråta en skvätt, men inte för att jag är ledsen.

Vad hände? Är det här vårkänslor? Vad händer med mig? Hur fan botar man det?
Jag är inte van det här, jag vet inte hur jag ska hantera det eller hur jag ska reagera gentemot det. För mycket kaffe, för lite sömn, för mycket nikotin i kombination kan jag kanske skylla på, så jag i alla fall får en ursäkt. En anledning.

För utan svar på mina frågor, utan kontroll, utan koll. Då blir jag lätt sinnessjuk. Ångest och skit har blivit hemtrevligt, nu när det vänt på sig blir jag livrädd.

Nog om det, jag ska försöka börja thaiboxning så fort det går att lösa. För att få ur mig massvis med ilska som ligger och gror. Jag hade inte ens tänkt tanken, jag vet ju hur bra jag mår efter ett slagsmål, att det enda negativa är ångesten över att jag skadat en person som förmodligen inte var frivillig. Det handlar inte ens om våldet, det handlar bara om en ilskehantering, att få ur sig ilska. Att låta det explodera och rinna av, för som det ser ut nu går jag bara runt och bygger upp det, går runt och runt i lägenheten och kokar av ilska, tills jag träffar någon och målar då på ett flin.

Jag har problem, det sticker jag inte under stolen med. Jag har gjort ART, men kunde ändå inte lära mig hantera mitt humör. Man lever som man lär, misstänker jag. Att få sätta kroppen i rörelse, att få sparka på en mits, att få endorfinrus, att trötta ut musklerna. Jag tror det skulle göra gott, att mitt huvud skulle bli klarare i tanken och jag tror inte att det skulle finnas lika mycket ilska kvar i kroppen, att jag skulle bli from som ett lamm.

Att jag inte hade tänkt på det här övergår mitt förstånd, jag hade fått för mig att det inte fanns för flickor, men jag googlade lite igår efter att jag kollat på UFC, och insåg att jag är allt bra jävla blind som inte sett att det visst finns. Det finns MMA för flickor också, men jag vill inte ta mig vatten över huvudet, jag är bara en liten nörd utan muskler, dumt att hoppa in på något sådant utan någon som helst koll.

Men det känns bra, sjukt bra. Och jag får gå om tvåan i höst, förmodligen i samma klass som min lilla kusin också. Fan vad saker går framåt, känns det som. Sommaren kanske inte blir så pjåkig efter allt. Tom och ensamt kommer det bli, men jag kanske lyckas sysselsätta mig tillräckligt för att inte inse det.

Vad tror ni, kommer jag fixa thaiboxning?

Jag kommer kämpa med näbb och klor för Henne. För Hon.. Min fina vän.. Finafina. Bara så ni vet, om mina ögon blöder av trötthet och mitt psyke är så utmattat att det ger med sig kommer det vara för en bra sak och då har det krävts. Jag klantade mig sist, den här gången låter jag inte mig själv göra samma misstag. Vi fixar det här fina, för vi ger inte upp. Jag tänker inte låta dig tappa tron, inte igen.

Nog om det. Drog iväg ett mail till en väldigt saknad person idag, skrev att det var tomt hemma utan. Att han allt fick ta och skynda sig hem snart, och höra av sig så jag får krama om och se skillnad. Känna hopp, på en helt ny nivå. Och ja, nog om det också.

Ryktesspridningen är redan igång, det gick fort.. Tog Östersund ca 4 timmar att få till en hel historia, utifrån några ynka ögonblick nere i badhusparken. Funny the way it is, jag blir mer än brydd och lite mindre än less. Det är sånt här som kallas skrattretande misstänker jag? Och jag tänker inte skvallra ut om det innan jag talat med alla inblandade, men tro mig när jag säger att det är sjukt skrattretande.
Rykten, det sprids av svartsjuka människor som vill förstöra, misstänker jag. Nu svämmar de över mig, finns ett till som jag inte ens kommer ynka till närmsta människan i mitt liv, men det retar mig till den grad att jag överväger påhälsning med kofot, eller något annat trevligt tillhygge. Och jag som skulle försöka sluta vara våldsbenägen och aggresiv, det blir så svårt när jag inte kan bli irriterad - jag blir arg, när jag inte kan bli ledsen - jag blir arg, när jag inte kan känna sorg - jag blir arg. Allt jag känner vänds bara till ilska, för att det är enkelt att vara arg.

Det blir inga känslomässiga trasseltussar i bröstkorgen om man klumpar ihop det till ren och skär ilska, och sen går loss på något med nävarna, tills det är blod på väggen och knogarna är helt söndertrasade. Det är enkelt, inte rätt, men det är enkelt.

Hur som helst, rykten.. jag vill kräkas på allihop, det får faktiskt vara nog. Jag kan leva att det pratas sanning om mig, men låt mig faktiskt få skaffa det som ni hävdar att jag redan har, innan ni pratar om det? Det kommer ju ske någon gång, ganska oundvikligt. Men idag hade jag inte det, och jag nog med största sannorlikhet inte ha det imorgon heller. Så än så länge, backa undan och låt det ske innan ni jinxar något.

Jag köpte även ett par Darth Wader-skor och en Stormtroopers T-shirt. Men jag orkade inte ta kort på det.
Men jag har allt handlat the shizzle, här ska levas flott!

En ny spelmus, jag kommer fan spela ihjäl mig så perfekt den ligger i handen.. Min gamla razer har varit en trogen tjänare i många år, det var dags för den att pensionera sig nu. Eller, jag kommer ha den i skolan till hösten, så helt kallhjärtad är jag inte. Kan inte kasta bort en så gammal vän helt, det går inte för sig.

Razers headset, nu kanske jag lyckas spela in videobloggar där man hör vad jag säger. Med lite tur, har inte testat ännu men jag tror visst ni bör hålla era ögon öppna för mer sånt i framtiden. Om det önskas dvs?

Star Wars, ofc. I'm such a geek, och här sitter jag i stormtroopers t-shirt och funderar på att leta upp kommandot som gör att man kan titta på den där textbaserade star wars-grejen i kommandotolken. Hah, DÄR mina vänner har ni nördighet på hög nivå!

 

Requiem for a drem, filmen som får det att vrida sig i bröstkorgen på mig. Sån jävla smärta, sån jävla ångest.. Hatkärlek till den filmen. Och självklart volym ett, av säsong ett, på animerade serien (orginalskiten!!) av X-men! :D Världens bästa serie, sug på den ni!

 

 

Vem är avis?

Jag borde fan vara lycklig just nu. Allt går framåt, men det enda jag kan tänka på är hur människor inte är lojala. Hur moralen brister, hur principer rämnar framför fötterna på mig. Jag tänker på hur ensamt det kommer bli sen, inte hur fullt det är nu.
Jag tänker på hur mycket problem som kommer bli, utan att vara lycklig för att jag inte dog i bilen, att jag inte är lycklig för mina riddare, min familj, mina vänner.. Allt som jag faktiskt har, utan jag känner mig orolig för det jag inte har och det som kommer försvinna för en period.

Seriöst? Jag hatar att jag inte bara kan vara nöjd för en stund. Jag är fjantig och fnittrig utåt just nu, får gåshud vid enbart tanken på de ögonen som mötte mina, det pirrar i magen bara jag tänker på rösten som viskande i mitt öra. Jag borde vara fixerad vid att min familj aldrig varit starkare, aldrig någonsin varit bättre. Jag känner mig tryggare i alla val jag gör, men ändå så kan jag inte sluta bry mig om skitsaker. Vad är mitt jävla problem?

Jag tänker muttra på mig själv ett bra tag, sen tänker jag släppa allt för att röka en cigg, dricka en kopp kaffe och skriva ett sms jag ändå inte kommer skicka iväg, för jag vet att det inte kommer levereras.

Sen tänker jag återgå till mitt muttrande, över att vissa klantar till situationer och ställer till med mer problem än de kan ta hand om som går ut över mig. Och sen tänker jag ta för många ipren och försöka ignorera det faktum att min högra sida är helt paj, att mitt revben har en fraktur på något vis och att mina blåmärken fortfarande inte har blivit gulgröna.

Sen när blev jag den som gapade efter mycket? Sen när vart jag den som inte blev tokfjantigt lycklig över det lilla? Nu när det är mycket som är tokbra är jag mer irriterad på min tillvaro än vanligt. Det här är inte logiskt, och när det inte finns någon logik blir jag frustrerad.

Saivo out.

Jag hittade lite gamla inlägg, på min gamla blogg.. Som jag glömt bort, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ord skrivna för inte så länge sedan men det beror på vad man jämför med, då jag lindade in allt i metaforer för att ingen skulle förstå. För att ingen skulle få komma mig riktigt, riktigt nära. Från tiden då jag inte vågade stå för den jag är, då jag var rädd för allt.

Vissa rädslor finns kvar, men jag gör framsteg varje dag. Och det ska ni ha i åtanke, att jag kämpar varje dag..


Det här skrev jag i början på 2009. Och ibland är det bra att gå tillbaks och läsa gamla texter, så jag vet exakt hur långt jag tagit mig på så kort tid.

"How to act and how to react?
Det är rätt svårt att urskilja vad som är rätt och fel när det inte längre existerar någon logik eller moral längre, det är bara en morbid, snedställd bild av det som borde varit en värld såhär efter man fyllt tio.
En sak vet jag och det är att mina tår har somnat och att ett piano spelar sakta i bakgrunden för att förstärka det jag tänker på just nu, vilket är hur tur med vänner jag haft senaste två åren.
Det kanske blir två saker, nu när jag tänker efter?
Eller kanske tre?
Hur som helst så får jag be om ursäkt, det har varit ett långt uppbehåll och mycket har hänt sedan sist, men det är väl så att när livet snurrar runt går det inte att stanna upp och skriva alls.
Men en liten tjänst vill jag be om, ta upp mig och håll mig till örat, lyssna på min metaforiska hjärtesång och gör det ett par gånger så ska ni se att jag också faller er i smaken på något vis!
Luras inte utav första intrycket, jag är egentligen bara blyg, liten och med okammat hår på insidan av kött och hud."

Idag kan jag bara minnas doften av mitt te, jag minns exakt vilken kopp jag drack ur och hur mycket mjölk jag hade i. Jag minns vilket märke mina cigg var av, jag minns hur tungt det var i bröstkorgen. Men det jag inte riktigt minns, är vad som snurrade i tankarna. Jag minns dock vilket låtval jag hade för natten. Ibland är mitt minne lite som det är, jag filtrerar ut det viktiga och minns mest bara de små detaljerna.

Nu sitter Eddie här bakom mig och lirar GH på mitt Xbox och vi väntar på Felix som ska komma hit.
Sen ska jag ställa mig och laga lasagne och sen ska vi nog kolla på Star Wars eller något annat roligt.

Grillningen igår var fantastisk, jag är egentligen fortfarande för mätt, och folket var helt sanslöst underbara. Skämten flödade och min humor var på en lägre nivå än vanligt, men det var tydligen uppskattat och det är väl det som är huvudsaken.

Jag tänkte bara säga att jag inte kommer vara så aktiv nu på ett tag, jag har lite saker att stå i som jag inte vill dela med mig av riktigt ännu!