Lamslagen. Panikslagen. Vibrerande. Strypt.
Den där förbannade panikångesten.

Aldrig har den varit så dödlig, så intensiv.

Men jo sis', du och dina händer nådde precis lagom långt. Lugnande viskningar i mitt öra, hennes lockar som vilade mot min panna. Jag var hemma, jag var omhändertagen och Mattias hjälpte mig att rasa muren. Mellan de två, hemma. Familj.

Trots paniken var jag lugn, trots att hjärtat rusade och svetten rann i samma hastighet längs ryggraden som tårarna på kinden. Trots att jag tappade tron på mänskligheten, då jag insåg att även gudarna har glömt bort vad kärlek mellan människor är så var jag älskad, jag var trygg och jag kunde öppna upp min strupe och andas igen.

Sen somnade jag, syster höll om mig och jag fick vila i timmar.

Dagen efter gick allting sönder. Bultar på cykelstryret, knivar släppte från sitt skaft, dressingburken ramlade i golvet, kylskåpsdörren trillade i golvet då gångärnet gick av. Låtar utav vikt slumpades fram, och samtalsämnen hittades igen minuter senare i serier.

Vi talade om Tor, vi talade om Ganesh, vi talade om Shiva och några ögonblick senare är alla gudar vi talat om, samlade i samma rum, i senaste avsnittet supernatural.

Jag har aldrig varit känd för att ta det lugnt, mina lungor krampade ihop igen. Jag hostade, kunde inte andas, prydde min hals med radband och kurade ihop i fåtöljen. Ungefär lika panikslagen som alltid. Paranoia, konspriationsteorier och jag är helt övertygad om att världen håller på att gå under.

Jag är inte redo för armageddon, jag är inte redo ännu. Jag vill hinna dansa i rosenblad, gifta mig lyckligt, vända på mitt liv, vara lycklig och tusen saker till. Jag är verkligen inte redo för en domedag. Låt mig leva klart först?
Det spelar ingen roll vad som sägs, jag är övertygad om att slutet är på väg. Inte nära, men det närmar sig i rasande fart. Men allt är relativt, och jag vet inte vad jag jämför med och tid går inte i en rak linje så jag vet inte riktigt hur jag ska förklara allt. Men tro min rädsla.

Det är tur att jag har tid hos ny läkare idag. Och att Eddie sitter bakom mig och spelar Guitar Hero, håller mig sällskap och håller mig på mattan, då jag tror att jag mister förståndet helt och har blivit komplett galen av anledningar jag inte tänker nämna här.

Han är fin min vän Eddie, jag ringde när jag låg lamslagen på golvet i min hall och inte kunde röra på mig. Förklarade situationen och bad honom komma hit, då jag fortfarande är rädd för att dö för tidigt och kände hur andningen började jävlas igen. Och en kvart senare kastades det grus på mitt köksfönster och jag tog mig på ostadiga ben ut och öppnade dörren. Jag har fortfarande svårt att andas och jag VET att det inte är någon fara med mig, det sitter bara mentalt. Men min kropp får panik, min kropp kan inte tyda logik och det mentala lyckas inte övertyga. Så det är skönt, att inte vara ensam.

Jag ska kidnappa hem mina katter nu, jag behöver pälsklädda mysmonster som spinner lugnande mot min axel när jag ska somna. Fast nu ska jag bara klara mig igenom dagen. Dusch, smink, kläder och radband. Sen kaffe och sen leta reda på läkaren. Om det går bra och jag mår helt okej efteråt ska jag äta på stan och kanske läsa över en kopp te på något fik. Om inte, åker jag hem och kastar mig i säng.

Håll tummarna för mig? Jag är livrädd och nervös.