Nowhere
Nu glömde jag ju villan, klart jag önskar den också. Varför önskar jag nu att jag fick vara som vilken normal medelsvenssonunge som helst? Jo.. För att jag är omringad av idioter.
Det här är saker jag VET att folk tänkt om mig, även sagt till andra och i tredjeled kommit fram till mig. Hur kan ni vara så hemska mot mig? Det är på grund av sådant här folk jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv på grund av Er. Känns det bra?
"Undrar om hon är nazist? ingen tjej skulle ju raka skallen om hon inte var nazist.. Hon kanske har haft cancer?"
- Nej, jag är verkligen inte nazist. Mitt hår var sönderfärgat och jag orkade inte bråka med en risbuske längre, sen finner jag det vackert med rakade skallar. Räcker inte det som anledning? Jag har inte cancer heller för den delen.
"eller så kanske hon är flata? Hon har ju aldrig haft femton ytliga treveckorsförhållanden genom sina tidiga tonår"
- Nej, jag blev såpass jävla kär att jag inte kunde gå vidare på flera år, vi älskade varandra långt efter att vårat korta förhållande tyvärr tog slut på grund av psykiska sjukdomar som tärde på relationen, inte kärleken. Jag älskar honom ännu, även om jag inte längre är kär. Han gick bort för några år sedan. Klart fan jag inte flängde runt med allt jag såg i pojkväg när mitt hjärta tillhörde samma man i fem år. Var det något mer?
"Hon måste ju vara självdestruktiv, hon har ju så många piercingar och det där med krokarna ska vi inte ens tala om"
- Nej, jag hatar smärta. Men jag älskar lyckorus, endorfinkickar, adrenalin. Jag känner mig levande när jag hysteriskt skrattar av ingen anledning, bara för att kroppen pumpar ut sjuka mängder med lyckohormoner. Och jag älskar piercingar, det är vackert. Jag tycker det framhäver en människas ansikte på ett positivt sätt så länge det är rätt piercing på rätt person. Får jag bara tycka det, utan att ni ska tro att allting handlar om smärtan?
Klart som FAN att det gör ont att trycka en kanyl genom kroppen, det säger sig självt. Men är slutresultatet värt den obehagliga resan dig? Självklart!
Snälla sluta få mig att känna mig som ett circus freak. Jag är också en människa, precis som du. Jag har bevisligen bara annan smak. Men varför är det jag som ligger klockan halv sex på morgonen och har ångest för att jag inte är som ni? För att ni aldrig blir utsatt för fördomar, folk vänder sig inte om efter dig på stan och skriker onda ord. Ingen önskar dig död och tortyr för ditt val i utseende. Ingen kallar dig psykopat på grund utav dina intressen.
Acceptera mig för den jag är, respektera mina val. Jag kräver inte att du ska älska mig, tycka om mig eller ens tala till mig, men låt mig bara få leva mitt liv här, så lever du ditt där.
För ja, jag tar åt mig av alla negativa kommentarer som kastas efter mig och jag funderar minst en gång i veckan att bara spara ut håret, ta ur piercingarna och låtsas vara någon jag inte är. Jag hatar mig själv, på grund av er. Glöm inte det.
(Och självklart är det här inlägget inte riktat till personer som accepterar och respekterar mig, inte till folk som älskar mig utan enbart till de som tänkt eller sagt, det jag skrivit inom paranteserna eller liknande tankar och meningar.)