Jag har suttit hela natten igen. Jag och Alvina satt och lirade WoW som de små nördarna vi är och precis när jag skulle till och dinga lvl 15 så stänger servern ner några timmar. Klockan 11:00 kommer den startas upp och jag orkar fan inte vänta så länge. Har suttit på flashback ett tag nu och väntat, men nu ger jag upp.

Det får vara tills jag vaknat upp. Jag behöver vila.

Krashade idag, jag gick från datorn för att röka och la mig i fosterställning i Nilles säng, började krampa lite smått och det kändes som att hela min existens flöt ut över madrassen. Tur han är så fin min vän, han höll mig fast i kroppen och lät mig bara vara trasig en stund, kramade om mig och strök mig över pannan tills jag samlat ihop alla delar och kunde sätta mig upp.

Jag väntar.. jag väntar. Har fortfarande inte pratat med min mentor om att hoppa av, har fortfarande inte tagit mod till mig att berätta för far. Hur berättar man en sån sak? Hur fan klämmer jag ur mig att det enda kött och blod han har inte ens klarar av att fixa tre år på stans mest slappa skola? Jag skäms för mycket för att säga åt honom att jag inte ens fixar kliva upp på morgonen för att sitta vid en dator några timmar. Jag skäms så, jag känner mig så patetisk och så fruktansvärt tragisk.

Hela mitt liv har varit en jakt på bekräftelse från pappa, att få höra "Jag är stolt över dig!"
Men som om att han kan vara stolt över mig när jag klantar mig om och om igen, inte konstigt att jag aldrig får höra det jag vill. Han ljuger inte. Jag känner mig som ett misslyckande, som en vandrande katastrof med "fail" präntat i pannan. Stora röda bokstäver dessutom.

Från en sak, till en annan. Det har snart gått fyra jobbiga år. Saknaden är värst runt vårkanten, skuldkänslorna också. Jag vet att jag kunde räddat honom. Det är tungt som fan att bära på, och jag är inte ensam. Hatet mot människan som tog honom ifrån oss. Jag skulle inte gråta en sekund om han ramlade och bröt lårbenshalsen, tänk för jag skulle hånflina och känna lycka över att karman äntligen börjar slå tillbaks lite.
Jämtlands mest saknade pojke. Jag kommer aldrig glömma bort, det här kommer jag leva med hela livet.
Ett helt liv utan Honom.
Älskade diamant.

Det här har ingen mening alls, det här är för många osammanhängande meningar men jag tänker publicera det ändå, så ni ser hälften av hur rörigt det är.

Jag har spelat WoW hela kvällen och hela natten. Har precis tagit mina mediciner och ska snart borsta tänderna, hitta den där förbannade bettskenan som gör att jag har ont i tänderna i timmar när jag vaknat.
Visst, jag biter inte sönder några tänder längre. Men jag ger den några månader, får jag inte mindre huvudvärk och smärtan håller i sig kommer jag förmodligen ge fan i den. Då är det inte värt det.

Hur som helst, jag har börjat lira WoW och det trodde jag aldrig skulle ske då jag i flera år varit så anti som det går att bli. Igår skickade Nille en 10-dagarsinvite till mig och i eftermiddags gav jag med mig, jag installerade spelet och tänkte att jag skulle testa så han höll truten sen, men jag älskade det. Jag kunde fly in i och gömma mig där, det var precis vad jag behövde just nu så jag lär nog bli helt fast. Fan!

Jag hatar att jag älskar det. Jag fick ett riktigt acc av en annan vän idag också, som jag tänker hålla anonym, som jag kan fylla på med speltid och inte bara har i tio dagar. Så nu har jag skapat en Night Elf (aliance, warrior) som heter Biejve och jag spelar på saurfang. Och nej, jag har inte den blekaste om vad jag gör eller pratar om, jag försöker hitta mönstret i spelet än så länge.

Sov gott, jag tänkte lyssna på Devendra och förälska mig på nytt i mannens röst innan jag somnar.

Jag tycker det är lite förjävligt att den enda som kommenterar med jämna mellanrum är Mir trots att jag har så många besökare som jag har.

C'mon, det skadar inte!

It's not over yet.

Idag var jag först hos tandläkaren med fint sällskap. Eijve följde med och höll min hand när jag var livrädd, för jag har fortfarande tandläkarskräcken Helmer. Jag fick en bettskena och några hjärnblödningar. Ett riktigt jävla vårdslöst pucko, tänker inte på att det gör ont när han sliter och drar i min mun.. Alla jag har kontakt med inom sjukvården verkar ju vara totalt tappade, vad gör jag för fel?

Efteråt, när jag var klar hos den där tomten tog jag med mig Eijve ned till min gamla skola som ligger i närheten, där jag gick IV. Det var en speciell skola, med bra folk och en liten klass. I ett rött litet hus nära storsjön och det är alltid lika drygt att ta sig dit, men det var så värt det. Pratade lite med min gamla lärare och fick höra lite av det jag behövde höra. Sen ner på stan, Eijve käkade lunch, köpte låsringstänger och lite annat smått och gott innan vi skiljdes åt, jag skulle ut till studion.
Planen att enbart sätta fast en kula i septumringen och töja tungan till 4mm. Det började så och sen gick det utför.

 

Mattias stack två skindivers under mina nyckelben och en dermal anchor på bröstbenet. Ganska spontant sådär, men lite impulsiv ska man väl vara en fredageftermiddag?

 

Sedan fick jag pierca Felix i örat, det är alltså min första piercing någonsin stucken. Hitills iaf.

Självklart hade jag världens bästa syster som övervakade mig och såg till så allt blev rätt och riktigt, vilket det blev! Förutom att jag var lite för långsam, jag kunde gjort det där lite snabbare men jag visste inte riktigt vad som väntade, om det skulle vara som att skära i smör eller som att försöka skära i stål.

Såhär blev det iaf! (Förlåt att jag skyndar, men jag ska åka till Piteå nu. Har en kvart på mig att packa ner datorn och göra mig klar.)

Jag vaknade upp efter en timmes sömn, hann aldrig hämta ut medicinerna idag så det får vänta tills imorgon. Rycktes ut ur dvalan av något på utsidan, kände panik och att något var fruktansvärt fel någonstans. Det fanns en liten detalj långt bak som inte stämde in i bilden av.. ja, det vet jag inte riktigt! Jag hann aldrig känna hela känslan ut, fastnade någonstans i mitten och kokade te istället för det brukar oftast bara vara mitt huvud som leker med mig.

Sen sätter jag mig vid datorn och snubblar över den här länken:
http://svtplay.se/v/1939668/uppdrag_granskning/del_9_av_22

och för er som inte orkar titta på ett helt program uppdrag granskning så finns det en kortare artikel här:
http://svt.se/2.2232/uppdrag_granskning?lid=puff_1361012

Hur som helst kan jag inte förstå, över min döda kropp, hur ett samhälle kan vända sig emot traumatiserade flickor på ett sådant vis? Hur rektorer, fritidsgården, lärare, vänner, främlingar, en hel jävla stad.. EN PRÄST?!
Jag tänker inte säga att han är skyldig, eller oskyldig, för jag var inte där och det är inte min sak att lägga mig i heller och det hör inte till det jag tänkte poängtera.

För i helvete? Vart har medmänskligheten försvunnit? Empatin? När blev medelsvensson så förbannat inskränkta att de på fullaste allvar säger att det "bara är att bita till" om någon tvingar någon till oralsex. När gick det så fel att ungdomar skriver på facebook och bilddagboken att flickan borde brännas på bål, få en påle uppstucken i fittan, att hon förtjänar att få alla ben i kroppen brutna och önskar att någon våldtar så "de lär sig och förstår". Han blev dömd, han erkände i polisförhör och ingen har någon rätt alls att bete sig såhär omänskligt oavsett.

Prästen, som ska finnas för alla i krissituationer som denna, låter en dömd våldtäktsman, som enligt dom förgripit sig på en 14-årig flicka på skoltoaletten, få komma in i kyrkan under skolavslutningen när det finns ett besöksförbud och han dessutom blivit förflyttad till en annan skola? Hur kan prästen sitta och svara på frågan "vad tänker du?" med "Stackars kille!" innan han kommer på vad han har sagt och lägger till att det självklart också är synd om flickan.. flickan, han glömde den andra, som enligt DNA, vittnesmål och dom blev våldtagen av pojken samma kväll som skolavslutningen. Det här är nog första gången jag blir tvingad att tappa tro om mänskligheten av en präst.

Det övergår mitt förstånd hur människorna i den här historien tänker, jag ser inte logiken och jag ser inte ens ett mönster bland allt kaos när en hel stad går på vad den där killen i hörnet, hans brorsas bästa polares ex sa att han hört från sin bekanta, som känner offret istället för det erkännande som han gav i polisförhören, hennes vittnesmål, dommarens beslut och sitt eget sunda förnuft? Är det okej att en fjortonårig flicka ska bli såpass utstött och mobbad av en hel stad efter en sån här resa, att hon tvingas flytta för att få slippa undan? Är det ens lite okej?

Misstolka mig rätt nu, jag tar inte parti för rättssaken, för det är inte mitt bord. Det jag däremot tar parti för är hur fan flickorna blev behandlade utanför rättegången. Hur fan VI tillåter VÅRA medmänniskor att behandla SINA medmänniskor. Förstår ni inte att vi alla hänger ihop? Jag kan inte garantera att du blir behandlad på samma sätt som du behandlar andra, men jag kan garantera att du gör någon lite gladare, får någon att skratta, får någon att känna sig LITE bättre och som sedan förhoppningsvis sprider det vidare istället för alla fördomar och hårda ord som vi sprider omkring oss som gödsel. Dominoeffekten, och jag tänker putta mina brickor åt rätt håll.

Vad tänker Du göra?

Som jag har berättat om förut så var min läkare en riktig knöl sist jag var i kontakt med henne. Tog bort de enda medicinerna jag kan sova gott på, lämnade mig med dubbel dos av skitmediciner som förstör mig och säger i slutet av mötet "hoppas du känner att du fått all hjälp vi kan erbjuda här!" och inte ens skickade iväg en remiss till vuxenpsyk som hon skulle, att hon lämnade mig mellan stolarna utan mediciner och dessutom inte ringde upp på avtalad telefontid.

Hon ringde imorse dock, tydligen så hade hon fel nummer i datorn och om hon hade läst igenom journalen så hade hon sett anteckningarna om varför jag ständigt byter nummer, för det står där.. trust me, jag har en kopia av allt som psyket någonsin skrivit om mig, liggandes.. (Jag funderar på att köpa en gul markeringspenna och markera ut allt hon behöver veta och ge henne bunten, för hon måste lära sig!)

Men nä, nu ska jag inte klaga mer. Jag är jättelycklig, hon skriver nu ut tjugo Zopiklon i månaden. Visst, det är inte ens i närheten av det jag behöver, men det är åtminstonde tjugo mer än jag har haft senaste tiden OCH hon skickade iväg en remiss så äntligen är saker i rullning, och det känns bra.

Jag frågade hur lång tid hon trodde det kunde ta, så jag vet ungefär vad jag borde förvänta mig (Och veta hur länge jag måste klara mig på lite mediciner, veta hur länge jag måste sitta och vakta telefonen.. Hur länge jag måste vara utan svar.. Note to self; du ska gå på optimistkurs asap)
"Det kan ta upp till, och mer än tre månader."

Så tre månader, ungefär. Jag fixar det här, right?
Tre månader.. det är rätt lång tid kvar, men det är iaf på gång. Jag är ett vrak, men ett lyckligt vrak för nu har jag äntligen fått det bekräftat, det är på gång. Nu kan jag andas ut och försöka igen.

Så jag är lycklig just nu och ikväll ska pappa komma och hämta mig så ska jag dit och låna en resväska och ta det riktigt lugnt, äta middag och bara sitta i soffan och flyta ut. Jag tänkte att jag skulle dammsuga idag, så jag drar fram monstret och när jag skulle resa mig upp efter att jag satt kontakten i väggen så blev jag helt svimmfärdig. Det svartnade för ögonen en sväng. Fan, jag hatar att vara sjuk!

Ikväll återgår jag till höstmusiken från ett viktigt år.
Sådant som jag älskade och lyssnade konstant på då. Vissa låtar lyssnas på under en årstid och byts sedan ut mot andra, som passar bättre. Mycket hos mig går i perioder, smaken skiftar efter humör som skiftar efter årstid.

Ikväll, tar jag dock en liten stund för att se över det som varit, tänka lite i samma banor. Känna det jag kände då. För någonstans kommer jag alltid minnas, tiden som gjorde så ont, den hösten innan den vintern, med det nyår som för första gången avslutade en era med punkt, istället för att långsamt bara förändras in till något annat. Då jag för första gången bara kapade någonting, rakt av. Det här är två av låtarna jag bäddat in så mycket brustna förväntningar i och det är vad jag lyssnar på ikväll. Av någon anledning.

Sådärja, nu börjar man komma upp i storlekar även i öronen. Det är några dagar sedan jag töjde öronen och tog bilderna, men jag har inte haft ork att redigera. Hur som helst är det här efterlängtat, mycket efterlängtat.
Jag var ju tvungen att göra om och göra rätt sist, fick ta ut smyckena ur mina gamla hål och sticka nya några månader senare. Har för tillfället en 6mm spiral i mitt högra öra och en 7mm plugg i mitt vänstra öra.
Jag har varit sjukt tålmodig, vilket aldrig har varit min starka sida men jag vill ha fina öron så det har fått ta sin tid. Jag kommer nog inte orka uppdatera vid varje storleksskiftning, men lite spontant ibland så kanske jag orkar uppdatera.

Jag ber om ursäkt för mina jättedåliga bilder, men det är sjukt svårt att ta närbilder på sitt eget öra med en systemkamera. Jag ser ju inte sökaren så det är bara att chansa, haha.

Om pappa bara kunde vakna snart, vara lika morgonpigg som han brukar vara.. Så han kan se mitt sms, mitt rop på hjälp, mitt rop på pappa.

Jag behöver mer honung, jag behöver cola, glass, blåbärssoppa och ipren men jag orkar inte gå på coop och förhoppningsvis kan pappa köra förbi någon affär och komma hit med en påse nödvändigheter. Jag orkar ingenting idag, är stolt att jag lyckades ta en dusch nyss. Sen behöver jag lite pappaord, sådant som alltid får mig att ta mig i kragen.

"Ingen har sagt att livet ska vara lätt att leva!"
"Det är bara bryta ihop och komma igen!"
"Ta det som en man, sätt dig på muggen och böla!"

Pappa, världens bästa pappa.

Jag orkar inte hosta mer.. jag orkar inte.
Halsen är så trasig, min röst är helt borta. Väldigt lätt feber vissa timmar, ingen nästäppa, inte ovanligt ont i kroppen. Ingenting, förutom den här jävla hostan.

Inga mediciner har jag heller, så jag får inte sova. Grattis Saivo, såhär trasig har du nog aldrig känt dig.

Till råga på allt så finns det Någon, som omedvetet kastar min egen ensamhet i ansiktet på mig. Som gnuggar in det, verkligen gnuggar. Med hela handflatan, och det är strävt mot min hy. Det gör ondare än jag hade förväntat mig.
Inte för att jag på något vis saknar människan i fråga. Jag saknar bara det där hoppet som fanns, som jag förlorat och återvunnit så många gånger om.

Det där hoppet. Och det får mig bara att tänka på Honom..
Han som lovade mig mer, än vad han kunde hålla innan han lämnade mig.
Lämnade mig ensam, och sprang tillbaks med svansen mellan benen.
För jag blir alltid ett andrahandsval, en plan B.
Och jag förstår inte, vad jag någonsin gjort fel.
Vart, jag gjort fel.
och mot vem.

Jag ser det inte.

Näst sista maskinen med tvätt, skönt att äntligen få det gjort. Nu ska jag bara plocka undan allt, dammtorka, dammsuga, skura och redigera allt som jag inte hunnit med ännu. Men jag har fel version av Photoshop. Jag vill ha CS3 och jag råkade ta CS4 och skillnaden är för mig väldigt stor, nya saker och jag går inte ihop men jag löser det på något vis.

Jag håller på att förblöda, har hostat sönder halsen så illa att jag låter som ett tröskvärk och spottar blod efter varje attack. Riktigt inte kul, på en fläck. Det vore enklare om jag hade haft feber och halsfluss istället, men att bara hosta sig blodig och fördärvad är bland det värsta jag vet. Men men, jag är på fötterna snart igen.

Spidermanmaraton och hemmasysslor får duga ikväll, imorgon ska jag ha x-menmaraton och snart väntar också batman. Jag och mina hjältar, det är precis som det ska vara. För jag är, har alltid varit och kommer alltid vara en sucker för superhjältar.

Chad Kroeger - Hero

Bara för att det passar in så bra just nu.

 

Om det ändå vore så väl..

Liten Saivo är sjuk. Det är synd om mig, jag är döende osv.
Hostmedicin, te med mängder av honung, halstabletter och sjukt bra musik får duga tills vidare.

Alla mina serier tar så sjukt lång tid på sig, inga nya avsnitt än på länge. Igen.
Det är inte snällt, jag har inget att kolla på. Och jag som hade tankat hem alla avsnitt av Star Trek original series som självklart ligger på den krashade datorn. Jävligt tacksamt det här, jojo.

Nä, nu ska jag lägga mig i sängen, spela Naruto på Xbox och vältra mig i självömkan.
Pusspuss

Clint Mansell - Together we will live forever

Något som har irriterat mig mycket och länge är att många jag träffat tycks tro att jag piercar mig själv, och att jag piercar andra bara för att drömmen är att bli piercare och att jag har smycken i mitt ansikte.

Svar; Fuck no! Jag är inte så korkad att jag skulle utsätta mig för den risken, eller andra. För det första har jag ingen studio, med autoklav och inga sterilförpackade kanyler eller tänger. Jag har ingen som helst utbildning (Nu finns det inga piercingskolor direkt, men mina kunskaper eller förutsättningar är fortfarande inte tillräckligt bra för att jag ens skulle fundera på att att märka upp där en kanyl ska igenom.. inte ens rita med penna.. inte ens lite)

Jag erkänner, en gång när jag var 14 år försökte jag ta ett hål i örat på mig själv. Och jag lät också min vän pressa ett häftstift (Ja, ett såntdär platt och trubbigt) genom min läpp. Jag skäms för att hjärnan inte tänkte tillräckligt långt, jag skäms för att jag inte förstod hur fan det kunde slutat om jag inte hade tagit ut det där skitiga smycket och haft ett badrumsskåp med klorhexedin och jodopax till mitt förfogande. Jag är så lycklig för att ärrvävnaden inte blev värre, att jag inte fick en värre infektion än vad jag fick och att det i slutändan gick så bra som det gick.

Det finns inget värre än hemmapulare i mina ögon. Jag tänker på riskerna som "piercaren" utsätter sina "kunder" för, jag tänker på hemska infektioner, bristande skötselråd, jag tänker på bristen på A-N-S-V-A-R hos båda parter och jag skulle aldrig någonsin sätta mig själv eller någon i den situationen. Jag blir kränkt, när folk tror att jag skulle överväga det.
Att gå till en människa utan någon form utav kunskaper för att göra hål i sin kropp, i en miljö som förmodligen inte är direkt hygienisk är bara korkat när det finns riktiga piercare som har kunskaperna och förutsättningarna för att din piercing ska bli bra, och må bra. Resten är upp till dig, pillar du med skitiga fingrar och får en infektion så har du inte lyssnat på skötselråden och får således skylla dig själv.

Men får jag frågan "Kan du pierca mig?" en gång till så kommer jag förmodligen hugga en fyrtumsspik genom örat på personen för jag är less på att behöva förklara det här gång på gång på gång och hänvisa till en riktig studio, när blev folk så ansvarslösa gentemot sina kroppar? Skulle folket, som frågar mig detta, göra en operation hos en människa med rostig morakniv i ett smutsigt kök? Skulle människorna laga sina tänder hos den tonåriga pojken som extraknäcker på ICA? För mig är det precis samma princip, rätt folk till rätt uppgift. Och argumentet "Men det är så dyrt med studio, <insert random hemmapulare here> tar ju bara 150:-" är bland det mest korkade argumentet jag har hört, och jag får höra det för ofta. Man får, det man betalar för.

De gånger jag får frågan om jag har gjort mina själv, så tar jag det nästan som en komplimang, för ingen har finare piercingar än jag har, ingen har mer välplacerade och välstuckna hål, för Mattias äger och om folk tror att jag är så pass grym så tackar jag för det men det är inte jag som ska ha creds för det. Jag är enbart intresserad och har mina mål, jag skulle aldrig göra en piercing på mig själv eller någon annan så länge jag inte är rätt man (kvinna!) för yrket.

Återkom när jag fått min dröm att gå i uppfyllelse, återkom när jag kallar mig för piercare eller lärling.
Men tro inte att jag kommer sticka dig med en säkerhetsnål i mitt sovrum. Aldrig.

Jag upprepar mig, men det här verkar aldrig gå in så jag kan lika gärna säga det femton gånger till..

det här är det mest ärliga jag har gjort. Jag är osminkad, jag är förbannat trasig, trasslig och tovig på insidan. Jag mår inte bra på en enda nivå just nu. Men jag spelar in en video, för er. Så ni får se vem jag är, höra min röst.. Hur jag är, hemma oavsett mitt mående just nu.

Jag blir nervös när jag står framför kameror som spelar in.. så ni får ursäkta mina nervösa tix, att jag tappar bort mig och mina nervösa flin.

Min dator har kraschat för sista gången. Jag gav upp och gick ner på Alina Systems och köpte mig en laptop (Asus) med lagom stor skärm, bra med ramminne, en 500GB hdd och ett relativt bra grafikkort. Jag spelar inget längre så jag förstår inte varför jag envisats med att skruva i datorer som ändå bara jävlas mot mig. Jag måste ha kopplat något fel, kortslutit något litet för igår när jag skulle installera ritplattan från helvetet, så krashade först Windows och när jag stoppade i skivan för att formatera om C: så dog grafikkortet. Allt är snett.. Och jag orkar inte en gång till, tredje gången den verkligen dör, och jag har knappt haft datorn i ett år.

Laptop var det..

Jag kommer för övrigt att hoppa av skolan så fort min remiss till vuxenpsyk har gått igenom och jag har fått en läkare där, och han/hon börjar dra i trådarna för att ta reda på varför jag är som jag är, vart felet sitter. Jag pluggar IT-Media och jag vet inte varför, drömmen är att bli piercare så jag sitter i en båt som jag aldrig behövde sätta mig i.
Om det är, som jag har hört (Jag ska få lite mer kött på benen ang just det här innan jag vågar uttrycka mig mer) så finns det en undersköterskautbildning som jag kan plugga på distans när jag fyllt tjugo, eller om jag kan söka samma år som jag fyller tjugo, hur som helst så verkar det väldigt bra. Skolan ligger i Östersund men jag får sköta allt hemifrån mig, från min dator och jag behöver bara gå på vissa föreläsningar och jag slipper det där jävla kravet om att kliva upp varje morgon, trots att jag inte sovit som folk.

I will fix this, i will..

Gårdkvällen bjöd på trasig dator, riktigt, riktigt dåliga nyheter som jag inte kan yttra mig om varken här eller någon annanstans. Fan, jag förstår inte varför jag hamnar i sådana här situationer hela tiden.

Nu ska jag försöka lära mig windows 7 och installera en jävla massa program, försöka komma på en lösning på mitt hårddiskproblem, jag har två stycken interna som jag vill stjäla filer ifrån innan jag kastar ut burkjäveln genom fönstret (Utan att öppna det först..)

Du var Verkligen inte vad jag trodde.

Devinia utmanade mig att berätta sju saker om mig själv och sedan utmana sju personer som också ska göra det här i sina bloggar. Det här var sjukt svårt, verkligen.. Jag höll på i flera dagar, så Deviniafina, jag hoppas det blev som du tänkt dig.

1. Jag tycker inte om smaken på alkohol, jag tycker inte om att vara full och tappa kontrollen över mig själv och mina val, jag tycker inte heller om att vara i samma rum som fulla främlingar som kliver mig på tårna, puttar in mig i saker och är allmänt yviga i rörelserna.

 

2. Stora städer, betonkomplex och tegelhus har aldrig och kommer aldrig att kännas som hemma, jag trivs ute på fjället, mitt ute i en skog, i en liten trästuga någonstans dit ingen skulle råka gå av misstag, där det inte finns en granne på flera kilometer, gärna mils avstånd. Där man måste ta bilen och åka i en halvtimme för att köpa mjölk. Där ute, vill jag bo.

 

3. Om jag fick ändra en sak i mitt liv så vore det min skitjobbiga allergi mot gluten. Jag skulle döda för att någon gång få äta pizzakanter med bea, en tallrik med riktig spaghetti och mängder av ketchup, en kanelbulle och vanligt nybakt bröd några gånger innan jag dör, utan att få så ont i magen att jag inte kan stå upp längre. Varje dag, jag skulle verkligen..

 

4. Jag drömde mardrömmar nästan varje natt i nästan 10 års tid, sen hängde jag i krokar för första gången och har bara haft några stycken sedan dess. Det psyket misslyckades med på tio år, lyckades Mattias och Mirlinda ordna för mig på en eftermiddag.

 

5. Pink Floyd är min stora passion, mina musikaliska hjältar och jag samlar på Pink Floyd-prylar. Än så länge har jag en limited edition LP replica CD-box med alla album, jag har en väckarklocka, ett cigarettetui, tre tröjor (och två på väg), jag har en Syd Barrett-kalender, jag har en plånbok, jag har en skärmmössa, jag har två live-dvd’er, jag har shotglas.. Jag har allt som jag har kommit över, och mer kommer det bli.

 

6. Jag orkar inte ens med hälften av det jag borde orka, det jag borde göra. Jag tittar ständigt på allt som ska göras i skolan, här hemma, överallt och känner mig helt värdelös för att det bara blir mer och mer, men jag tar aldrig tag i det. Lägger mig i sängen så fort det blir för mycket och hoppas på att det ska vara borta när jag masar mig upp.

 

7. Jag faller alltid tillbaks i gamla mönster, har skitsvårt att ändra mina rutiner (Inte för att jag har några i min vardag, men känslomässigt och beteendemässigt). Ibland försöker jag tänka på nya sätt, lösa problem annorlunda, hantera and so on, men det slutar alltid med att jag snabbt gör precis som alltid, och det är oftast inte det bästa.

De jag utmanar blir

Bella, Petra, Saru och Orb

Och fler än så kan jag inte komma på just nu, på rak arm, då de flesta redan gjort den här utmaningen. Men är det någon som känner att de vill göra den, känn er utmanade!

 

Nu sitter jag i soffan hemma hos systeryster och andas ut efter gårdagen. Vi var på Alice i underlandet och hade det jättetrevligt (Ska berätta mer om filmen, och biobesöket när jag kommer hem igen) och sen åkte vi hem. Mitt andra Hem, i soffan hos syster. Amöban Saivo, sovandes..

För det var precis vad jag gjorde, sov. Hela kvällen, hela natten och hela morgonen. Något i mig gick totalt sönder, jag hade ont i bröstkorgen, jag fällde några tårar utan att veta varför, jag höll på att brinna upp, huvudet dunkade och sen kom det där högfrekventa pipet i båda öronen, det vibrerade i huvudet och sen släppte allt, jag somnade.. och sov.. tryggt, vaknade i morse och allt var precis som det ska vara.

Funny that is. Jag känner mig lite som fågel fenix, när jag kraschar utan förvarning och reser mig upp direkt, och inte en skråma kvar. Som om mitt mående på något vis är som en av- och påknapp.

Idag ska jag hem och städa undan, tvätta kläder, diska och bara få bort allt jävla rat. Jag har varit sjukt orkeslös senaste veckorna, har bara kommit hem, kastat jackan på golvet och satt mig vid datorn, pratat med folk på flashback, läst trådar.. dövat min hjärna, av någon anledning. Så ska jag fundera lite mer, på om jag ska hoppa av skolan, försöka bli sjukskriven tills jag har fått reda på vad som är fel i mitt huvud och fått rätt hjälp eller om jag bara ska ta ett år ledigt, för det här fixar jag inte längre. Jag är så utmattad, jag har tonvis med saker att göra och jag orkar verkligen inte ta tag i något längre, vilket gör att jag bara hatar mig själv mer. Jag vill ju orka, jag vill fixa, jag vill funka och när det inte går, då blir saker bara tio gånger värre.

Och nu mummlar jag bara, igen. Helt i onödan.
Förlåt


Devinia, jag håller på med min utmaning, den var svårare än jag trott. Men 5/7 är avklarade, håll ut! <3
och tack för länken, jag ska kolla upp när jag kommit hem, och förmodligen bli fattig!

Som ni förmodligen redan har full koll på så älskar jag Pink Floyd, sanslöst jävla jättemycket.

Och inatt hittade jag två tröjor som jag inte har sett förr.. Men nu är dem båda på väg hem till mig, fick orderbekräftelsen för några timmar sedan och jag väntar spänt på min avi från posten. Jag är lycklig, fan vad fint.
Samlingen växer och växer, jag ska nog fota allt någon dag och lägga upp här, så ni får se hur patetiskt besatt jag är vid bandet. Men jag skulle aldrig våga räkna ihop summan jag lagt ut på allt.

Nu har jag och Felix varit och ätit på Shanghai, sen stack han iväg på sina fylleresor, och jag vandrade upp mot Biostaden i min ensamhet. Jag köpte en biljett till Shutter Island och satte mig ned, förväntansfull. Det var inte många år sedan jag läste boken, som filmen är baserad på. Och jag blev så chockad, boken blev inte slaktad även om jag hade valt en annan skådespelare till huvudrollen.

Shutter Island är en film baserad på Dennis Lehanes (En av mina favoritförfattare) bok Patient 67. Den handlar om en kvinna som har rymt ifrån ett mentalsjukhus, för kriminella, som är beläget på ön Shutters Island. Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) som är en kriminalkommissarie skickas dit för att leta reda på kvinnan.

Den var spännande, hade en väldigt bra story, den hade sina wtf-moments och det mesta som en bra film borde innehålla enligt mig. Jag kan inte göra mer än att rekomendera den starkt! Jag ger den 8½ av tio krokar!

Men genom hela filmen fick jag sitta på knäna, för att den fruktansvärt långa brudjäveln framför hade ett sådant behov av att sitta rak i ryggen med sin fula jävla lilla My-tofs mitt på skallen och dessutom luta sig åt mitt håll, så jag såg inte ett jota för hennes skalle. Sjunk ner som en säck potatis i biostolen, precis som alla andra! Jag gillar att se HELA duken. Jag önskade mig en motorsåg genom hela filmen.

Miffon som går på bio, klarar jag inte av.

Så länge du finns kvar i mitt liv, så länge du följer ditt hjärta, din lycka. Så länge du är min vän, så kommer jag alltid vara lycklig.

Saivo är numera mitt förnamn. Sandra existerar inte längre, äntligen är allt som sig bör.
Skaffade även ny msn-adress, för att lämna gammalt bakom och starta om på nytt igen. [email protected] är den nya, om någon har missat att adda mig där ännu. Och ja, även en ny bilddagbok skapades, SaivoBlomdal.

Jag blir lite ledsen på människor som säger att jag "alltid kommer vara Sandra" i deras ögon. Det är respektlöst, jag blir faktiskt upprörd. Sandra passade mig aldrig, det kändes inte rätt att bli kallad för det och jag tyckte inte att det var fint till min personlighet. Så snälla, respektera mig och mitt val. Det finns en person som får kalla mig för Sandra, och det är min far.

Jag kommer bli så fruktansvärt ledsen, om ni vägrar kalla mig vid mitt namn. Saivo, Saivo, Saivo.
Börja plugga!

Sådärja, töjde nyss läppen till 6mm. Sjukt awesome, nu börjar det ta sig sa pyromanen osvosv.

Skämt åsido, det känns skönt att äntligen komma upp i storlekar värda att tala om. Och det roliga är, när man tar ut pluggen och tittar på hålet ser det ut som ett anus. Haha!

Jag passade också på att töja mina öron till 5mm, snart kan jag ha mina fina pluggar med kretskortsmönster, det ser jag fram emot. Sakta men säkert börjar jag komma fram mot mitt mål.

Små och stora lyckopirr i magen hos mig nu och igår.
Alice in chains, till Peace and love i sommar.. Och jag skall dit. Fuck me sideways, vad bra det här kommer bli! Peppar redan inför det, kanske lätt gladaste flickan i norra sverige just nu.

Alice in Chains - Your decision

(Från nya skivan Black gives way to blue med nya sångaren, William DuVall)

Idag åker jag och Felix till Leksand, så jag kommer vara off från världen i några dagar. Skönt som fan kommer det bli.

Nu är ugnen varm och mat skall värmas. Måste kila, hejpa!