Jag orkar inte hosta mer.. jag orkar inte.
Halsen är så trasig, min röst är helt borta. Väldigt lätt feber vissa timmar, ingen nästäppa, inte ovanligt ont i kroppen. Ingenting, förutom den här jävla hostan.

Inga mediciner har jag heller, så jag får inte sova. Grattis Saivo, såhär trasig har du nog aldrig känt dig.

Till råga på allt så finns det Någon, som omedvetet kastar min egen ensamhet i ansiktet på mig. Som gnuggar in det, verkligen gnuggar. Med hela handflatan, och det är strävt mot min hy. Det gör ondare än jag hade förväntat mig.
Inte för att jag på något vis saknar människan i fråga. Jag saknar bara det där hoppet som fanns, som jag förlorat och återvunnit så många gånger om.

Det där hoppet. Och det får mig bara att tänka på Honom..
Han som lovade mig mer, än vad han kunde hålla innan han lämnade mig.
Lämnade mig ensam, och sprang tillbaks med svansen mellan benen.
För jag blir alltid ett andrahandsval, en plan B.
Och jag förstår inte, vad jag någonsin gjort fel.
Vart, jag gjort fel.
och mot vem.

Jag ser det inte.