BlizzCon med Marcus, fett nice! Just nu är det live raid och jag questar i outlands på min hunter. Allt är som sig bör.
Kaffet smakade gott, mobsen dör som flugor, sällskapet är awesome och jag levlar på sakta men säkert mot 80.

I veckan blir det blodprover, röntgen och fler möten. Jag blir så trött på att behöva vara trevlig mot okända människor. Men det är ett nödvändigt ont, snart har jag en reglerad dos av medicinerna och slipper således blodproverna en gång i veckan, och efter röntgenplåtarna är tagna får jag veta om mina andningsbekymmer är på grund av något fysiskt och då är vi klar med de undersökningarna också.

Och ja, soc får jag väl lära mig leva med ett tag framöver. Men det lär ju bara bli en gång i månaden, och några samtal hit och dit. Och när Östersundsbostäder ringer blir jag bara glad, för då betyder det att jag har en lägenhet med mitt namn på dörren så fort inflyttningsdatumet är nått.

Jag måste köpa möbler.. Och snart fyller jag år, börjar känna mig gammal fast jag fortfarande är ung.
Hatar det här, men jag är så sjukt tillfreds med mig själv ändå!

Jag satte punkt för en era idag.
Från och med idag, kommer inte ett uns saknad flyta genom mina ådror.
Jag klippte alla band idag.
Och jag gjorde det - med ett leende på insidan.

För när jag skrek "Jag hatar dig, ditt as!" ut i tomma luften
Så insåg jag

Nu, nu är jag fri.

Fick inte en minuts sömn förra natten, började morgonen med att ta miste på tiden och dyka upp en timme tidigt till hälsocentralen så jag fick sitta där och rulla tummarna.

Jag hatar väntrum. Sjuka pensionärer, snoriga barn. Smittohärd.

Kollade lungkapaciteten, fick två puffar brickanyl så jag vibrerade hela vägen därifrån sedan. En söt rynkig tant trodde jag höll på att frysa ihjäl ute vid bussen, fast sanningen var ju att det inte alls var kallt - Det var medicinen.

Kom fram till soc och skulle lämna in kvitton från apoteket. Men receptionen hade lunchsstängt i en timme så jag fick sitta där och fundera på livets stora frågor innan jag äntligen fick åka därifrån.

Men nejnej, det tar inte slut där! Jag var tvungen att springa förbi Östersundsbostäder, för enhetschefen hade vimsat till saker och missförstått och hon kom inte tillbaks förrens på måndag, så jag fick reda ut det. Och även där fick jag vänta i nästan en timme.

Jag som hatar att vänta, jag hatar att ha med sjukvård och myndigheter att göra.
Glad tjej som kom hem och tvärdäckade sedan vill jag lova!

Nåväl, sucks to be me osv. Jag ska återvända till WoW innan jag ska peta ihop ett inlägg med musiklänkar. Antingen inatt, eller imorgon - beror på hur kul det är att spela inatt.

Jag hatar frågorna "Hur mår du?" och "Vad var det som hände?". Jag vill inte berätta sådant på kommando. Låt mig vara, tills det kommer fram av sig självt. Risken för att jag drar mig undan, ökar med frågorna. Jag har inga bra svar på rak arm, det är sanningen. Jag vet inte riktigt.
En massa småsaker, hundra bäckar små blev mitt hav. Jag drunknade aldrig, jag blev aldrig dränkt. Jag kommer alltid trampa vatten. Jag saknar inte det som försvann, jag saknar bara de bitar av mig själv som följde med när det tog andra vändningar än väntat. Men det var aldrig anledningen, till min korta isolering. Metaforer, för många metaforer. Men jag tror jag tänker linda in allt, och gömma undan det.

"Drift like sleep"

Dubbel dos av lithionit nu, för mina njurar släpper tydligen inte ut tillräckligt mycket i blodet. Och jag vet inte om det är ett bra tecken för njurfunktionen, eller om de kommer lägga ner snart! Nåväl, med regelbundna blodprover behöver jag nog inte oroa mig för att mina organ ska lägga ner. I morse var jag ner och lämnade ett rör, och för första gången sedan jag blev spruträdd gick det riktigt jävla bra, trots att skötaren inte hittade venen på en gång så gjorde det inte ont.
Jag var aldrig rädd.

Senare på dagen blev det tre sprutor i munnen, och trots att det gjorde ont gick det också väldigt bra. Säg mig, tror ni min rädsla börjar lugna ner sig lite?

"cause we remember always. That it took place forever."

Snart är det dags för eget boende, jag står först i kön hos Östersundsbostäder och jag behöver inte oroa mig för skolan då jag är sjukskriven ett tag framöver. Saker löser sig, och mitt i det här har jag sådan tur, att mina vänner står ut med mig, trots allt.

En fika idag, säkert fyra koppar kaffe, med Eddie, Maria och Ronny. Det var välbehövligt, och mycket trevligt. Det enda jag kan klaga på är väl egentligen senaste patchen till WoW som ställde till mitt liv online lite, men jag vänjer mig väl snart misstänker jag. Och om det är mitt största problem nu - då är det fan fint.


Och på måndag börjar den långa resan av dosreglering och blodprover. I'm not amused, kanylrädd sate som man är.

Oh well, jag ska dricka en kopp te, ta kvällsmedicinen och börja tanka hem alla serier jag missat under tiden jag varit borta. Bye world - I love you!

Genomskinliga ord, skrivna med blöta fingrar mot en immig spegel utan reflektion. Ord som lätt försvann, som föll i glömska så enkelt. Mina ord, jag sa varje stavelse med så mycket kraft jag förmådde.
De nådde aldrig in, eller hur? De nådde aldrig riktigt fram. När jag berättade, hur viktigt det var för mig. Hur stort det kändes i bröstkorgen. Hur viktigt.. hur viktig.

Allt, gled undan fokus, försvann in i difus dimma och allt som blev kvar var hårda kantiga ord som inte talades ur min mun, som riktades mot mig. Orättvisa ord, saker jag inte förtjänat höra. En fras i en framställd dimma, och allt rämnade. Hur är det rättvist? Hur ska jag finna någon logik i det mest ologiska i hela världen?


Inne på månad två och jag trevar fortfarande efter räcket till trappen upp, men jag tror visst mina händer blev bundna i förebyggande syfte. Ibland tror jag att det här var meningen med hela resan, att få återbevisat hur lite det går att lita på människor. Den mänskliga faktorn, att det aldrig går min väg.

Jag borde vetat från början. Jag tror jag visste hela vägen, magkänslan bad mig vända om och springa tills benen inte bar mer, bara för att vara på den säkra sidan. Att ingen är att lita på, att alla riskerar att krossa mig som en liten insekt under en smutsig skosula. Jag tror jag ignorerade, slog på skygglapparna och tjurade mig fast.


För första gången på fyra år känns den där semestern som en riktigt bra idé.
Och jag ska nog börja med medicinerna igen.

Orden är bortglömda, men poängen ekar och klöser. Minnen som plågar, som hemsöker mig när jag krampar mig själv till dvalan jag kallar sömn. Två sönderbitna tänder so far, tur jag har tandläkartid i november, för sen är det slut på gratis tandvård och således också tandläkarbesöken en gång i kvartalet för att laga tänderna jag bitit sönder i panikångest.

Sömnen.. Den är bortglömd, John Blund har slarvat bort sig på väg till mig i så många år att jag borde varit van vid det här laget, men när jag vet hur tryggt det var att sova där jag hörde hemma, så är frustrationen ett faktum som gnager hela nätterna igenom, när jag meningslöst försöker sova.

Inte ens hösten, inte ens de gulnade löven.. Inte WoW, inte ens maten smakar längre. Men jag fortsätter, av ren tjurighet. Tjurigheten som aldrig gjort mig någon nytta.

Den bittra sanningen är:
Kaffet smakade alltid bättre bredvid dig

Kan saknad döda själen?

Jag tänker tillbaks en stund, på början av sommaren. När jag bävande för värmeböljan som skulle skölja in över Sverige, och en kort period utan någon hand att hålla. Det var mina största bekymmer, vardagsproblematik. När jag vandrade gågatan fram i nyrakad skalle och barfotafötter, hur jag fnittrade åt att folk vred nacken ur led för att kolla på den skumma hippieungen som gick där. Hur jag och min väldigt käre vän Eijve sjöng "Somliga går, på stan utan skor, säg vad fan glor ni på?"

Då jag åt glass på stortorget med glada individer, tillbringade min tid på gräsmattor i solen och fick tanlines i sömnen. När jag skovägrade i nästan två veckor, nere i Linköping. Hur jag sedan brast i gråt när min hand återvände till mig efter den alldeles för långa semestern. Hur jag mobbade djurgårdare på tåget hem från Stockholm.

När jag och lillen badade i lillsjön, helt spontant en kväll. När jag och Frida tog en sjukt lång biltur till någon liten byhåla och blev myggbitna på hela kroppen. När jag åkte hem till far och åt grillad lax och somnade i hammocken, tills jag vaknade av en blöt hundnos i ansiktet.

Hur kunde jag gå runt och oroa mig, över värmen? Hur fan kunde det vara så livsavgörande, som det kändes just då? Inte ens pengarna var ett problem i början av sommaren. Min ekonomi gick ihop, mitt boende var kanske inte stabilt men jag fick åtminstone ha en lägenhet för mig själv. Jag kunde somna tryggt så många nätter.

Jag förstår inte, hur det kunde gå från det där.. till det här?
Nu, funderar jag på en kort semester - så jag kanske slipper tänka vidare på den längre.
I'm tired, so tired. And they did teenage angst better in the 90's.
Inte ens det får jag göra väl.

The cards were on the table from the start, I told the tale of me. No one listen, and now I have to pay for mistakes I'm not even responsible for.
How is that fair? Please god, make this go away.
And the question is - for how long can I keep on fighting a war I don't even want to fight?

Jag har hittat rätt. Årstiden som råder, styr mig i rätt riktning. Jag blickar uppåt, ler och känner mig kompletterad. Sällan jag skrattat så innerligt, som jag gjort idag. Tackar gud för det innerliga, tackar gud för vännen kär som metaforiskt kysser min kind och målar kors i mina handflator dagligen, som håller mitt huvud ovan ytan och lugnar med bokstäver. Jag är så tacksam, för i allt jag förlorat vann jag något som inte hittas överallt.

En stjärna, en innerlig själsfrände. En vän.
Med dennes peppande ord vågar jag fortsätta framåt, och gå mot det som är menat. Att aldrig växa fast, att aldrig stanna upp. Även om jag blickar tillbaks i saknad stundvis, så vet jag att nu är det nog. När stödet är det rätta, kan jag ignorera det faktum att jag blev underskattad och spottad på.

Höstens löv virvlar runt fötterna snart och jag vill bara virvla med i vinden. Med stjärnorna, runt om. Jag väntar på dessa mörka kvällar, och snart är mitt hår långt nog att klippas till en söt frisyr.
Jag kommer bli mysighet personifierad, denna höst, som varje höst.

Bloggdesignen skall ändras, så fort jag orkat ta ett nytt självporträtt som får duga.
Jag känner hopp, jag kan laga skadan som någon annan orsakade mig.
För jag, tror på mig själv och under de stunder jag tillfälligt tappar hoppet vet jag med mig - min stjärna tror på mig.

Kom just från doktorn. Jag hade tur, han var ung, snäll och väldigt trevlig. Måste varit ny också, för trots att jag kommer in med så vaga symptom, utan någon självklar anledning så går han igenom alla möjliga alternativ och trots att han inte luskar ut svaret på plats så har det bestämts att jag ska in imorgon på blodprover, sedan ska jag in för lungröntgen så fort remissen kommer till sjukhuset och sedan ska vi göra lite andra tester som går ut på att kolla min lungkapacitet egentligen.

Skönt, äntligen en bra läkare!

Sedan blev det standardgrejen. Ner på stan, till tings och ett stort glas kaffe. Och här är jag kvar! Jag vill verkligen inte hem känns det som.
Tillbaks till samma gamla mönster, som jag önskar jag kunde bryta ibland. Nåväl, det är inte lätt att vara så inrotad i ett okonstruktivt beteende. Men det löser sig, det också.
Precis som allt annat.
Som alltid annars.

Självövertygan, det är fin skit!

Jag fick sådan lust att köpa en flaska vitt vin, och sätta mig i en fönsterkarm och blicka ut över någonting och bara filosofera i min ensamhet. Men så insåg jag att jag inte ens tycker om vin. Mitt stora behov av att vara en kliché, känns som att det kan bli ett problem i framtiden.
Men tills dess tänker jag som sagt begrava mig i finkultur och läsa om romantik som enbart kan existera i gamla poeters böcker.

Jag ska hem nu, göra Flygande Jakob, klä mina vader i benvärmare. Mhm, sedan sätta mig i fåtöljen och drömma om snöiga nätter och täckbyxor. För nu väntar jag med glädje på vintern, så jag kan ta mina kvällspromenader runt Östersund när kylan biter kinderna vita. För precis då, trivs jag som bäst.
På snöyriga, folktomma gator.
Underbart.

Komkom, snö. Jag väntar på dig, med ett leende och stjärnor i ögonvrån.

Nu åker jag till den nya läkaren.. om tjugo minuter går bussen.
Inget sällskap, mer än rädslorna som håller mig underhållen. Bevisligen.

Jag kan inte andas. Iofs, det är därför jag ska in från första början.
Andningen, ett stort problem. Mitt konstanta suckande, ett år av känslan "Jag får verkligen inte nog med syre!" varje dag.

Eller, det var bra ett tag. Hittade en mirakelmedicin som tog bort allt som gjorde ont.



Ända tills det vände, och slog mig i ansiktet och alla symptom jag har haft innan blev tio gånger värre. Bra jobbat, och tack för den televerket!

Funderar på vad jag ska göra sen. En kaffe kanske, det vore ganska gott. Om nom!
Om jag hittar sällskap dvs, då ska jag nog fan ta mig ut i världen och se mig om en sväng. Tar med kameran, ifall att.

Med lite tur, hittar jag vackra ting.
Jag känner lite hopp, om hösten. Och för första gången sedan barnsben längtar jag till jul. Det ni!

Längtan har bosatt sig i bröstet, slagit näste där, och det är ett gott tecken på långsikt skulle jag vilja säga.
Nu måste jag kuta, önska mig lycka till.
Och om jag inte återvänder om någon timma, då har läkaren lyckats ha ihjäl mig!

Nu vet jag, vad som retade mig mest hela tiden. Det äcklar mig, när jag inser att det var en stor fet lögn all along, att jag fick lögnen kastad i ansiktet vid flertal tillfällen.

Nåväl, jag är nyvaken och därför jävligt bitter.

Funderar på att göra en "Into the wild" när jag är klar med skolan. Bara försvinna, ta på sig ett par shyssta skor och promenera norrut, för att bo som en plupp ute på fjället innan jag styr min kos till England och börjar om på nytt.
Jag vill verkligen.

Varför måste mänskligheten klösa mig i huvudet? Varför kan jag inte vara blind nog att inte märka det?
Som jag en gång var.

Oförstörd, då var allt mycket enklare. Nu är jag förkrossad, förbittrad och helt enkelt jävligt förstörd.
Men så blir det väl, när man krossas under en smutsig skosula.
Jävla as.

"Home is where the heart is!"

Nåväl, jag kan leva med tanken på att vara hemlös tills jag studerat klart och flyttat till England som drömmen varit i flera år. Mitt fysiska hem, kan omöjligt vara inom detta lands gränser. Det är något jag vet, med all säkerhet.

Mitt helvete, blev skapat för mig. Inte av mig, men någon spottade på min spegelbild åt mig. Genom min mun, med någon annans avsky.

Och nu doftar luften som friktionsvarmt trä.

Och jag vill också klä i randiga, mönstrade, stickade, mysiga tröjor denna höst. Finna nya blommiga tekoppar att sitta framför datorn med. Mina gick sönder - mot skåpluckorna, i ren sorg. Och maskorna i mina tröjor gick up, revorna bara växte och blev stora fåror innan de ramlade ihop som högar av bortglömd textil på mitt golv.
Jag förstörde allt förrförra vintern, när dödsbeskedet föll mig i händerna och jag svor på att aldrig någonsin igen andas samma luft som en kärlekskrank igen, rev jag sönder allt som varit fluffigt, mysigt, höstvarmt och mänskligt. Jag blev vinter.

Men det blev jag som föll på min egen ed, jag föll på mina oknutna skosnören. Som jag svor att aldrig igen göra - Jag föll, och jag föll så hårt och smällen tog hårdare än så.

Jag kommer göra samma misstag igen, när jag glömt bort anledningen till varför jag slutade. Det gav mig en ny anledning, till att hålla mig hemma i min rostrosa fåtölj med mina hörlurar på sned, i några år till.

Och den dag, jag återigen litar på någon - till den grad, igen så ber jag vem som helst att bara rikta slag mot mitt bakhuvud tills jag tagit mig ur illusionen om att jag inte kommer bli lämnad igen.

The self - The enemy. I believe in god, not in humanity.

Kunde som vanligt inte sova inatt, men jag tog mig ändå i kragen och tvingade mig iväg på skolan trots att jag höll på att kvävas av mig själv i vanlig ordning. En helt vanlig tisdag, en helt vanlig jävla morgon..

Så jag hinkade i mig kaffe, tvingade i mig min äckliga frukost och satte mig på en buss som var full med idioter för att sedan stå och bli blöt mitt i centrum bland ännu fler idioter, bytte buss och situationen med mongon upprepade sig som varje kollektiv resa.. Gick upp för trapporna, med en baktanke om multimedia denna morgon.

Men tji fick jag, och en spark i skrevet också.

Skattjakt.. Lek, fram till halv två då jag får gå hem.
Perfekt, jag som älskar att leka med småkids. Jag känner mig för gammal för gymnasiet, så gissa hur uråldrig jag känner mig för dagiset jag går på.

Nej, jag funderar på att hoppa av igen och ta upp studierna på distans genom en riktig skola. För det här orkar jag fan inte med längre, mitt blodtryck och mina nerver klarar fan inte av en till dag av patetiska lekar, fika med en klass jag inte vill kännas vid och allt annat som John Bauer tycker att vi borde hållas med.

Ett jävla fjaskeri. Joll.. Dalt.. Allt jag hatar så mycket att det faktiskt fysiskt kryper i kroppen av obehag och illamående när jag tvingas in i en sådan situation.

John Bauergymnasiet - Upplev, uppnå
.... Jojo, uppnå ett MVG i kurserna fjanteri A och B

När jag kommit hem, lugnat ner humöret och sovit en kort stund ska jag kolla upp det här med folkhögskolor och distansutbildningar, hur det fungerar med studielån och sådär.
Jag har ledsnat, det här var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag är för själsligt trött för att bita ihop två år till, på skolan också. Det enda stället där jag trodde jag skulle få vara en vanlig artonåring, utan komplicerade situationer som behövde lösas och styras, bara lugn och ro, och få kunskaper på köpet.

Jo man tackar, John Bauer som stal min livslust.
Helvete!

Can't breathe, and I'm insane. Men det är enbart mitt problem.

Överväger förslaget, om en semester. Men kanske av en annan anledning, jag vill fly en stund. Fast helst till England, byta bort allt det gråa mot färger av alla nyanser.

Lillebror är här, vi dricker te och kollar på Supernatural.
Har svullat nachos, med mer ost än chips.
Riskakor och cola, för det är the shit. Livin' the dream, doin' fuckin' fine.

För vad skulle jag göra, utan min familj by my side all of the time? De enda som jag orkar se i ögonen just nu, de enda jag vet att jag till hundra procent kan lita på.. vill, lita på.

Mänskligheten, den äckliga och vidriga samlingen av människor. Jag mår illa.

Anmäl mig eller håll käften.
Puss!

Nästan femton timmars konstant wowspelande. Massvis med kaffe, extrem medicinabstinens. Ångesten slog fan extra hårt idag, så tacka gudarna för tillflyktsorten.

Tydligen uppvisar jag sociopattendenser, vilket jag finner otroligt roande. Människors idioti bevisas dagligen. Kanske dags för den personen att skaffa en lite högre utbildning? Sociopat - det sista jag är men inte något jag skulle tacka nej till. Så enkelt det hade varit då. Att inte förstå, alls.

Nåväl, jag är road utav det hela så mig stör det faktiskt inte. Dags att damma av kameran, stämbanden och hitta nya mål och drömmar. Dags att dämpa rastlösheten, att hitta nya anledningar.
I have to, but i don't want to.

Mina serier börjar nästa vecka, jag är glad. Imorgon ska jag rösta också. Men jag vet inte på vad, vi får se. Och jag ska ner på kyrkogården och hälsa på också, tända lite ljus och sen hem och fortsätta spela.

Jag har kravlat länge nog, dags att ställa sig upp igen.
Godnatt

Igår tränade jag Brazilian Jiu-Jitsu i en timme, och idag kan jag fan knappt röra mig. Fick ett litet sår på armbågen och ovansidan handleden efter friktionen från mattan plus två små blåmärken på axeln.

Och jag älskart!

Men jag kommer nog inte fortsätta med den kampstilen, utan jag siktar fortfarande på thaiboxningen då det var mitt mål från första början. Men i framtiden lär jag nog försöka pyssla med lite andra stilar också, men en plan och ett mål i taget.

Jag måste vara en konstig människa, men får jag ett blåmärke kan jag inte sluta peta på det, är jag öm i en muskel kan jag inte sluta röra på den. Jag ÄLSKAR att vara öm i kroppen.

Efter mina suspensions har jag alltid suttit och petat på området runt krokhålen, bara för att det ömmar så jävla gött.

Så har jag insett att jag måste börja gymma, jag tappade min motivation där ett tag men nu är det back on track igen, jag känner mig riktigt god till mods ang det mesta. Still hatin, but feeling happy doin' it!

Det enda problemet jag behöver lösa är sällskapet, 169:- i månaden för studerande och 199:- för icke-studerande. Jag är jävligt pepp faktiskt, men det känns som att jag skulle behöva lite sällskap ändå. Så om det är någon som känner sig sugen är det bara att höra av sig.

Jag siktar på att sätta igång den 27e!
Gött mos!

Jag är bitter - på alla idioter som sitter och har sina förhållanden på facebook. Ni vet, de där som sitter och gosigullar i varandras loggar istället för att sitta med varandra och göra det. Som känner behovet av att uppdatera sina statusar sjuhundra gånger om dagen med "ÅÅÅÅH, ÄLSKLING VAD JAG ÄLSKAR DIG MIN ÄLSKADE GOSRUMPA! <3<333333"

Jag vet att ni har en sån vän också. Jag har flera stycken, och alla är dolda.

Jag blev vän med personen, inte deras förhållande. För att vara ärlig är jag inte ett dugg intresserad om ni varit tillsammans i 4 månader, två veckor och tre dagar. Blanda inte in mig i erat förhållande!

Sedan när blev mänskligheten så sjukt offentlig med sitt kärleksliv? Jag säger inte att det borde hållas hemligt på något vis, men hur det nu verkar gå ut på att visa upp sin respektive på olika internetforum istället för att faktiskt ha ett vanligt jävla förhållande mellan två personer i det verkliga livet.

För hundan, slit er från facebook - ta en fika tillsammans. Det kommer betyda mer, jag kommer slippa bli irriterad och behöva dölja personer jag från början tyckte var respektabla människor. För det är så, jag tappar respekten för människor som är offentligt fjantiga som fjortonåringar. Det enda som saknas är bubbelgumdoften och hästsvansen!

Ja, jag vet att det här är en jättetöntig sak för mig att bry mig om - men det är överallt och har varit det länge nu.. Vuxna människor!

Pussprofilbilder, månadsdagar som måste gratuleras av hela umgängeskretsen, taggade på varandras profiler stup i kvarten osvosvosv i all evighet. För det tar aldrig slut, internetförhållandena.

Sedan när blev kärlek ett utställningsobjekt? För det känns lite som att gå på en vernissage att logga in på facebook idag.

Jag förespråkar hat, våld och allmänt lidande.

För det var ju så jävla nödvändigt att få mig till den här punkten..
Delade t.o.m med mig av mina känslor, erhm.. Ja, jag betedde mig som en såndär individ som äger massvis med sympati, empati och ja, allt annat som jag stängt av. Och jag bölade faktiskt en hel skvätt!

Men till vilken nytta? Nä, jag måste faktiskt säga att Marilyn Manson har så rätt.
"Use your fist, and not your mouth!"

För vill ni veta en sak? Det där som alla andra verkar klara av helt galant, går åt helvete för mig. Så jag återgår till det jag vet funkar.

Och jag spenderar inte en till sekund med att sitta här och slösa bort min tid.
Jag slösade bort flera månader, helt i onödan. Det var det fan inte värt.

Fucking twat.  I am a golden goddess.
Jag är förmer, och jag vet om det!