Genomskinliga ord, skrivna med blöta fingrar mot en immig spegel utan reflektion. Ord som lätt försvann, som föll i glömska så enkelt. Mina ord, jag sa varje stavelse med så mycket kraft jag förmådde.
De nådde aldrig in, eller hur? De nådde aldrig riktigt fram. När jag berättade, hur viktigt det var för mig. Hur stort det kändes i bröstkorgen. Hur viktigt.. hur viktig.

Allt, gled undan fokus, försvann in i difus dimma och allt som blev kvar var hårda kantiga ord som inte talades ur min mun, som riktades mot mig. Orättvisa ord, saker jag inte förtjänat höra. En fras i en framställd dimma, och allt rämnade. Hur är det rättvist? Hur ska jag finna någon logik i det mest ologiska i hela världen?


Inne på månad två och jag trevar fortfarande efter räcket till trappen upp, men jag tror visst mina händer blev bundna i förebyggande syfte. Ibland tror jag att det här var meningen med hela resan, att få återbevisat hur lite det går att lita på människor. Den mänskliga faktorn, att det aldrig går min väg.

Jag borde vetat från början. Jag tror jag visste hela vägen, magkänslan bad mig vända om och springa tills benen inte bar mer, bara för att vara på den säkra sidan. Att ingen är att lita på, att alla riskerar att krossa mig som en liten insekt under en smutsig skosula. Jag tror jag ignorerade, slog på skygglapparna och tjurade mig fast.


För första gången på fyra år känns den där semestern som en riktigt bra idé.
Och jag ska nog börja med medicinerna igen.