"Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd för att fastna här"

Jag lovade att jag inte skulle sätta mitt liv på standby igen. Men nu sitter jag här, och fyller mina dagar med skola och WoW för att inte mista förståndet. Klämmer in en kopp kaffe och några cigg mellan det här också. Samma dagar, det enda som skiljer dem åt är drömmarna jag vaknar ur.

Jag har fastnat.

Om jag tar ett steg framåt, så kommer jag springa ifrån. Om jag tar ett steg bakåt, så är jag före min tid. Hur jag än gör, vart jag än står så kommer framtiden aldrig ha samma betydelse igen. Och det om något är en jobbig tanke.

Jag är ett hav.

Två repliker, utbyttes inatt. I sömndimma, och det vägrar lämna mig ifred. Mitt huvud vibrerar och jag är för utmattad, egentligen.


- Do you trust me?
- Yes!


Jag kan verkligen inte släppa den.. Drömmen.
Och ja, jag drömmer på engelska många gånger. Nästan alltid faktiskt! Fråga mig inte vad det beror på, men så är det bara.



När jag vaknar trasig och ber om att få tillbaks mina gamla mardrömar.. Det är då jag vet, att något är riktigt fel. Dygnet runt är det med mig, vaken stund som sovande stund. Konstant, överallt.

Vissa säger att WoW förstör liv. Jag skulle faktiskt vilja påstå att WoW har räddat mitt! När jag har loggat in på servern och börjat döda mobs slutar allt annat att existera.

Och efter sex timmars konstant nötande kan jag gå och lägga mig, trött i hela huvudet och i hela kroppen och faktiskt sova relativt stabilt i fyra timmar.

Fuck ångestdämpande och sömntabletter - jag har WoW och det funkar minst lika bra!

Qaphsiel och Ramirez, en blood elf hunter och sitt bear pet.
Oslagbar kombination, vi smiskar stjärt!

Hur fan ignorerar jag idioti? Hur stänger jag ute folk som försöker vara roliga, men som bara misslyckas och är jobbiga. Och som aldrig ger sig..

Jag sitter och tuggar sönder insidan av min underläpp, vilket jag alltid gör när jag vet att jag måste kontrollera humöret. Idag är det svårt att låta människors beteende bara vara en irritersam faktor, idag är det ett stort problem.

Och jag har idrott, i tre timmar.
Perfect.

Jag vill kolla på gore, se människor som snittas upp från naveln till halsen.
Vill lyssna på seriemördare som talar om sina anledningar.

Idag, vill jag mörda själv.

Seså, tugga lite till på underläppen så kanske det går över... As if, det här kommer inte sluta bra.

Jag vill ställa mig på bordet och skrika "HÅLL KÄFTEN!!!!" tills ansiktet är tokrött och min ven i pannan, precis ovanför mitt vänstra ögonbryn (Precis som pappa) håller på att explodera.. Snorungar!

Jag hörde något i bakgrunden igår som kändes som en fet spark i magen. Jag somnade upprörd.
Efter alla år med grav sömnstörning borde jag veta bättre, än att somna på dåligt humör. Självklart kom mardrömmarna som ett brev på posten. Så jag vaknade ännu mer förbannad än jag var innan.

Sätter mig vid datorn, och loggar in på facebook. Och även där, samma spark i magen. Att jag aldrig lär mig..

Idrott och Hälsa B idag. Och mina bröstkorgssmärtor blir fan inte bättre, men vem fan bryr sig.
Det är bara bryta ihop, och komma igen.
Det går över.

Jag var nyss illa tvungen att ta tag i saker som jag aldrig någonsin vill ta tag i igen. Läsa igenom så mycket jobbiga papper om saker som gör mig så ynklig, så liten och så fruktansvärt trasig. Men nu har jag hittat de tre häften i den 10cm tjocka högen papper som jag behöver för morgondagens jobbiga möte.

Jag kaskadkräktes.. Jag skakar fortfarande, och mår inte alls som jag vill. Det är svårt att erkänna, men jag jobbar på att visa mina svagheter. För det var ju det som förstörde det finaste jag haft. Om jag bara ska lägga skulden på mig själv, för den saken.

När jag läser igenom alla papper, så känner jag hur mycket jag suktar efter famnen. Att bara få krypa upp, och låtsas som att ingenting någonsin har hänt. Låta allting bara rinna av, för att försvinna bort i universum och aldrig någonsin komma åt mig igen. För det är så jag tänker minnas allt, faktiskt.

The moon and the stars. Yes, perhaps the moon killed the sun, but the sun made the moon shine too. Icke att förglömma, det viktiga. Inte jag, inte nu.
Bara envis fokusering på de fina minnesbilderna får mig att ta mig upp på knä från ryggläge, precis såhär innan läggdags.

Klump i halsen. Jag sväljer luft och tuggar på insidan av min egen kind, omedvetet. Och jag kan inte sluta.
Det här är vad jag fruktade, men det är vad jag måste göra för att ta mig från punkten jag står på nu. Jag är övertygad om att det blir lättare, men det hade redan varit enkelt om vissa andra saker inte hade gått käpprätt åt helvete.

Och jag skriver i tungor.
"Tala ur skägget kvinna!"

Om jag ändå hade haft ett skägg att skylla på..

Med en jävla blåtur går det här vägen! Mitt största mål, som är så beroende av vad myndigheter beslutar sig om. Som jag tidigare sagt hatar jag att vara beroende av hur andra handlar. Men nu håller jag tummarna igen, jag kommer be tills knogarna vitnar för den här sakens skull.

Nu har jag Engelska B och väntar på att resten av klassen ska bli klar med uppgiften så jag kan få nästa. Så jag har tjugo minuters slötid framför mig. Yippie, jag hatar att rulla tummarna. Och jag kan inte kolla på filmerna jag har på datorn heller, för skulle någon kika över axeln och se vad fan jag kollar på kommer jag bli skickad till kuratorn på en gång. Och fort som fan!
Måste ta och tanka hem lite skolsäkra filmer, så jag har att göra för jag känner att det kommer bli ett mönster av det här iår igen.

Efter skolan ska jag träffa världens bästa Eijve på stan och fira att jag varit utan mediciner i FEMTIO dagar, that's fucking amazing faktiskt. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig såhär långt, och för att vara helt ärlig känns det som att jag kommer ta mig mycket längre. Nu börjar abstinensen försvinna helt också. I can do this!

Ååååh, dryyyyg lektion!

Jag hatar att jag är beroende av andra, hela tiden. Att jag blir påverkad av mina medmänniskors beslut, och deras handlingar. För att vara helt ärlig, ungefär 90% av mina medmänniskor är idioter. Det blir en dominoeffekt från helvetet.

morgonhat, det är fint.
Och av någon anledning har jag vaknat med smärtor i bröstkorgen i några dagar och jag undrar vad fan det är. Nåväl, det går över.

Jag är så sjukt snussugen, och har sådan galen abstinens efter ett stort glas med kall cola att häva botten-upp-och-resten-på-skorna-style.
Men självklart är jag pank som en jävla kyrkråtta i två veckor framöver. Kanske inte skulle gått ut och dränkt mina sorger ändå, snacka om slöseri med pengar. Sorgen blev ju total apati på knappt en vecka ändå, så att kasta tusen spänn på alkohol var fan inte så jävla intelligent. Men är huvudet dumt, får... huvudet lida? Jag vet inte riktigt vad som lider i den här situationen, men det är förhoppningsvis något.
Jag gillar lidande, speciellt andras!

Ohwell, gjort är gjort och så var det med den saken.
Sitter här och lyssnar på dubstep i vanlig ordning, behöver lite tips på riktigt bra dj's om det är någon som vill dela med sig är det välkommet som fan.

Är hungrig som en varg också, ska ta och fräsa på lite ägg och pytt snart. Jag är sjuk och lat, då får jag faktiskt fuska med halvfabrikat. Sådetså! Jag tar mig den rätten, om den inte finns.

Imorgon SKA jag fan komma iväg till skolan, nu har jag varit sjuk på tok för länge och jag har faktiskt inte tid att sitta hemma och uggla hela gymnasiet. Jag tänkte bli något här i livet, ta mig någonstans.
Till skillnad från vissa andra jag lärt känna, som tror att allt ordnar sig automatiskt, så vet jag bättre. Ingenting ordnar sig någonsin per automatik, den enda som kan lösa uppgiften är jag själv. Fuck the rest, be the best!
Pepptalk!

I'm in complete control of my feelings now. Min naturliga reaktion är att inte stanna upp och kolla hur det står till, utan bara fortsätta mot mitt mål. För det är jag som spelar huvudrollen i mitt eget liv, allt annat får bero. Yes, i don't give a flying fuck about fucktards now. Jag har fullt upp med mitt, jag har skola som ska styras, jag har ett hem att ta hand om, relationer att vårda. Så vad som händer med din kompis skiter jag fullständigt i. Det är jag, min familj och de jag älskar. Get over it, det intresserar mig inte.

Väntar på riktigt bra skräckfilm nu, tydligen. Nicole tipsade om japans tortyr/gore (Om jag förstod allting rätt!) och tydligen ska den första filmen vara helt äkta. Alltså, inga specialeffekter utan tortyr in real life. Och jag som har återupptäckt mitt intresse för riktigt bra gore blev lycklig i hela magen så jag tankade hem en complete collection av Guinea Pig-filmerna. Så ska jag se sen om det är värt, eller om det är ovärt.

Men japanerna där verkar ju veta exakt vad som är riktigt äckligt och efter att jag såg Wrong Turn inatt så är jag spyless på amerikansk b-skräckfilm med dumma brudar i avslöjande kläder. Jag vill ha blod, splatter, hjärnsubstans, inälvor, tortyr, skrik osv, inte dålig mjukporr. Då hade jag faktiskt kollat på Sex and the city istället.

Hur som helst tänkte jag höra med er, den absolut äckligaste skräckfilmen som ni har sett? Jag har ett mission, jag ska hitta en skräckfilm som faktiskt får mig rädd och jag behöver er hjälp med att hitta en!

Jag återgår. Min ångest är mitt hem, mina mediciner är min trygghet, min snus är mitt lugn, mina cigaretter är mitt sätt att få andas.

Det var ett meningslöst och onödigt försök att imitera ett normalt tonårsliv once again.
You killed me, I killed you.

Och jag lärde mig en viktig läxa, som jag lärt mig en gång tidigare men som jag glömde bort med åren. Människor är inte att lita på, det finns enbart en levande människa vars händer jag skulle lägga mitt liv i och det är min far.

Jag har slutat hoppas, jag ber inte längre för denna sakens skull. Jag insåg inatt varför jag en gång i tiden slutade bry mig. Det var aldrig värt det. Om man inte bryr sig, så finns det inget negativt att känna. Om jag skiter i vart jag hamnar, kommer jag aldrig ömka över det.

Om jag inte litar på människor, kan jag aldrig få en kniv i ryggen. Om jag inte är glad, kan jag inte bli ledsen.

Det ena kan inte existera utan det andra, det andra kan inte existera utan det ena. A two way street utan dess like. Att stå i mitten och skita i vart det lutar, låta saker och ting ske som det gör är så snuskigt enkelt med rätt finess, det krävs bara att man är tillräckligt avstängd för att skita i saker när det går riktigt djupt och brett åt helvete. Hoppas man aldrig, så blir man inte besviken.

Hat är det enda som aldrig kan bli uttjatat. Det enda som inte går att förstöra, det är konstant och med mina erfarenheter kan jag aldrig börja älska någon jag en gång hatat. Däremot kan jag hata någon jag en gång älskat, det hände några år tillbaks och jag låter det inte ske igen genom att bara trycka på av-knappen jag har.

This is it, fuck this shit and fuck it up real good.
Someone has to pay och det kommer bli snart. Återigen dagdrömmer jag och ler åt andras lidande. Det känns skönt, att hamna på ett ställe jag faktiskt känner igen varje vrå utav.

Av någon anledning trodde jag att det här skulle kännas tyngre än vad det gör, det är faktiskt bara en lättnad. Inget mer krångel, inga komplicerade situationer där jag måste tänka efter hur jag ska förhålla mig. Jag orkar inte tänka "Hur skulle en normal unge gjort?" en gång till. Att imitera är vad jag är bäst på, men det blir tröttsamt i längden. Det är mycket, mycket lättare att bara vara precis så som hjärtat och samvetet säger, och då jag inte har mycket utav någon av de två varorna blir det jävligt enkelt.

Ser ni? I'm home, again.
Saivo är ju ett dödsrike trots allt. Ett slut, det absolut sista och därmed det mest äkta. Det enda att någonsin lita på. För så är det ju, det enda jag kan vara säker på är att slutet kommer när botten nås. När, vart och hur kvittar, så länge jag kan vara säker på att det sker.

Jag kan inte göra det här med stil. Jag kan fan inte..
Hur gör man?

Hur sörjer en människa, utan att förvridas av sig själv?
Jag tappar bort stora delar av min identitet, hela tiden.

Min värdighet har jag kastat ut genom fönstret.
Jag önskar jag kunde sluta tänka på det..

God jävla morgon.. Bah, vem försöker jag lura? God? Helvetesmorgon är vad fan det är. Och heldag i skolan också, fy fan. Vill inte träffa folk, vill inte se en levande själ i ögonen om det inte är när jag stryper denne tills livet slocknar framför min blick. Då först, vill jag se någon i ögonen.

Dåligt morgonhumör? Inte nödvändigtvis.
Bara lagom mordisk.
Kan bero på drömmen jag hade inatt. Kan bero på hur helgen tett sig. Kan bero på tamigfan vad som helst!

Hoppas jag får skoldatorn idag, och jag hoppas det är XP på skiten så jag kan spela alla gamla lir. Som Star Wars: Knights of The Old Republic. Trots allt, så ska jag slutföra mina planer.

Fuck this!

Ny bakgrund och header igen.
Skola imorgon. Tre timmar idrott, tre timmar svenska. Jag som med nöd och näppe lyckades följa min vän till hållplatsen precis utanför lägenheten idag. Jag ville bara springa tillbaks, upp och in till det trygga igen.

Nä, nu går jag fan och lägger mig.
Tänker inte dela med mig av mer, börjar bli paranoid för storebrorssamhället igen. Riktigt paranoid.
Foliehatt på!

Nu är jag tillbaks på den där punkten igen, där jag inte kan andas. Då jag konstant suckar för att få nog med luft i lungorna. Nu är jag tillbaks på den här punkten igen, när jag mår illa av allt jag äter. När jag lägger mig i sängen fullt påklädd, med dubbla täcken och ändå fryser.
Jag har huvudvärk. Vätskebrist skulle jag tro. Filmerna jag försöker titta på, de fladdrar bara förbi medan min blick fastnar på texturen i min egen tapet. Kan inte koncentrera mig, kan inte tänka på annat.

Ord sagda, inte alla var rättvisa och jag önskar jag kunde ta tillbaks några. Bakfull som jag förtjänar också, gick ner på Dalwinnies och drack massvis. Betedde mig som ett jävla as, blev destruktiv och sket i alla konsekvenser, sket i allt. Verkligen allt!
Shot efter shot, flaska efter flaska. Klunk, klunk, klunk och sen var det kört. In i dimman, jag vinglade fram och jag sluddrade vid tal. Och det krävs en hel del för att få mig till den punkten, det märks inte så väl på mig om jag bara är normalt full. Ramlade t.o.m in i en buske, och ramlade på golvet när jag kom hem.

"We all recognise that I'm the problem here."

Nej, jag tänker inte gnälla mer. Det får fan vara nog, det är min egen shit som jag själv får hantera.

Seriemördare, det får rädda mig framöver.. Som vanligt

Min fascination för seriemördare har återvänt, har tankat hem 31 dokumentärer och tittat på några stycken senaste dygnen. Just nu kikar jag på en dokumentär från Biography Channel om Ted Bundy. Vilken människa alltså, hur han lyckas mörda så många utan att åka fast är.. jag vet inte om det är imponerande gjort av honom, eller om det är jättedåligt polisarbete.

Men min "favorit" kommer alltid vara Charles Manson. Jag rättfärdigar inte deras brott på något vis, jag tycker inte att en människa har rätt att ta en annan människas liv. Missförstå mig rätt!
Men ur en ren psykologisk synvinkel tycker jag att Charles Manson är helt underbar, hans sätt att tänka, hans förmåga att manipulera människor till den grad som han gjorde. Det är fantastiskt!

Nåväl, ikväll blir det krogen med min vän Cassandra. Sedan första året i högstadiet har vi hängt ihop, i perioder. Sju år tror jag det är nu, som den kvinnan varit medveten om mitt humör och fått rädda mig från att gå bärsärk flera gånger, som såg till att jag höll mig på banan, som fick mig att skratta och jaaa.. Det mesta, vi har fan haft massvis med skumheter för oss under alla år tillsammans.
Hon har fixat sommersby som ska drickas, och vi ska dansa runt och ha det kul heeela natten lång. Förhoppningsvis dyker Ronny också upp ute i dimman, med lite tur.

Jag är lycklig

Börjar väl dra på mig en förkylning nu också. Det känns ju inte bra, då jag har två veckor nästan helt uppbokade med olika möten, skolstart, gym och umgås med vänner och annat kärt folk.

Borde lagt mig för länge, länge sedan egentligen då jag ska upp tidigt imorgon för att packa iordning fotoväskan och möta upp Grön nere i badhusparken för fotografering där mitt på dagen och försöka ta några grymma bilder som han blir nöjd med. Är jättenervös, första gången jag faktiskt ska till att fotografera någon som poserar, riktiga fotografier.
Men det är väl på tiden misstänker jag, har haft kameran så länge men aldrig riktigt fått tummen ur och faktiskt leta upp en fotogenisk människa och be denne posera framför mitt objektiv.
Men imorgon blir det fan av, och jag har höga krav på mig själv inför detta.

Har letat miljöer och bakgrunder i en vecka nu och tror jag faktiskt funnit två som kan bli helt okej. En tredje om jag har riktig tur, får springa förbi det stället imorgon och hoppas på det bästa.

Nåväl, jag har tittat i kors av ren trötthet sedan 22:00 ungefär, det är dags att borsta tänderna och blåsa ut ljusen nu. Ska drömma vackra drömmar, om den absolut finaste jag haft turen att lära känna.

God natt mina älskade läsare.

Mihip, idag blir det till att träna, träna och träna lite till. Sitter här och har precis ätit ungefär 250G kvarg, så jag är mätt därefter. Börjar väl bli dags att röra sig ned mot gymmet snart, ska försöka hinna med lite tvätt innan jag går bara för sakens skull.

Idag är det en månad utan mediciner och det går hur bra som helst, jag är nöjd som fan. Trivs verkligen utan biverkningar och jag kan lära mig leva med symptomen. Kompis det går bra nu, väligt bra nu.

Om nio dagar är det UFC 118 som jag sett fram emot hur länge som helst. BJ Penn, min favorit, ska upp i buren då så det kommer bli en fet match och jag kommer stå framför skärmen på helspänn när jag sitter där framför HD-releasen. Åh, vad jag längtar!

Har fullt schema nu för tiden också. Idag är det gymmet med bror, och sedan ska jag träffa en vän och hennes karl innan jag åker hem och äter upp allt i kylen och sover. Sen imorgon ska jag träffa en gammal vän, fika med honom och uppdatera varandra om vad som hänt senaste året ungefär och sen kommer vackraste, vackraste och rödhårigaste (Nytt ord, lev med det!) Dreas hit och hälsar på innan han flyttar.

Och helgen kommer bestå av fotograferande, lycka och kärlek. Sen till veckan är det skolstart, tandläkare, psyk och massa vänner. Jag trivs, fullt ös medvetslös men jag måste bli bättre på att planera för det här håller inte. Har dubbelbokat saker och ting för länge, trots min almanacka.

Så om det blir fattigt med uppdateringar vet ni varför, jag har ett liv nu. Ett fullt och rikt liv, och jag fnittrar runt och är lycklig!

Kärlek och glädje, massor utav det.
Mina mål nås fort, fucking perfect.

Att sluta vara så paranoid i onödan, är mitt nästa mål.
Inga mediciner på snart en månad, en snus på en vecka.. Det går bra nu, kompis det går bra.

Ett steg i taget, men en boll i luften at all times.

Jag är inte intressant. Har aldrig påstått det, eller motsatsen.
Sätt inte ord i min mun, tolka inte in saker mellan mina rader.
För du, jag bara Är.

En Saivo. Det är, precis vad jag är.

Inte intressant, inte viktig, inte speciell.
Bara en Jag.