Jag hatar frågorna "Hur mår du?" och "Vad var det som hände?". Jag vill inte berätta sådant på kommando. Låt mig vara, tills det kommer fram av sig självt. Risken för att jag drar mig undan, ökar med frågorna. Jag har inga bra svar på rak arm, det är sanningen. Jag vet inte riktigt.
En massa småsaker, hundra bäckar små blev mitt hav. Jag drunknade aldrig, jag blev aldrig dränkt. Jag kommer alltid trampa vatten. Jag saknar inte det som försvann, jag saknar bara de bitar av mig själv som följde med när det tog andra vändningar än väntat. Men det var aldrig anledningen, till min korta isolering. Metaforer, för många metaforer. Men jag tror jag tänker linda in allt, och gömma undan det.

"Drift like sleep"

Dubbel dos av lithionit nu, för mina njurar släpper tydligen inte ut tillräckligt mycket i blodet. Och jag vet inte om det är ett bra tecken för njurfunktionen, eller om de kommer lägga ner snart! Nåväl, med regelbundna blodprover behöver jag nog inte oroa mig för att mina organ ska lägga ner. I morse var jag ner och lämnade ett rör, och för första gången sedan jag blev spruträdd gick det riktigt jävla bra, trots att skötaren inte hittade venen på en gång så gjorde det inte ont.
Jag var aldrig rädd.

Senare på dagen blev det tre sprutor i munnen, och trots att det gjorde ont gick det också väldigt bra. Säg mig, tror ni min rädsla börjar lugna ner sig lite?

"cause we remember always. That it took place forever."