Som rubriken lyder. Deadly tired, har sovit i snitt två-tre timmar åt gången hela veckan och haft mardrömar som jag inte ens vill försöka beskriva. Nu börjar jag påminnas om varför jag petade i mig narkotikaklassade läkemedel varje natt i så många års tid. Men tro inte att jag är ens i närheten av att börja igen, jag tar hellre det här.

Har nästan svimmat några gånger idag, kombinerad vätske- och näringsbrist med extremt stor sömnbrist är kanske inte den bästa kombinationen. Men jag är hos pappa och här är det alltid en jävla semester.

Inga bekymmer, inga direkt stora ansvar, ingenting alls. Bara lugn och ro, mat som inte ens jag behöver laga och ingen oro för morgondagens ekonomi. Så fruktansvärt skönt, jag tror inte ni anar vilken lycka det är för mig att få komma till ett hem där saker och ting har rätt plats. Där relationerna är precis som de ska, allt är naturligt och normalt.

Jag har precis varit ut och tagit sista smoken för natten med far, och har diskuterat hurvida det är möjligt att kombinera olika nätverk etc. Han gav mig också ett Pink Floyd-album som jag inte hade. Eller, en version av ett album som jag inte hade rättare sagt.
I FLAC-format dessutom, det är porr för en ljudbögs öron vill jag lova. Jag blev så glad att jag hoppade upp och ned samtidigt som jag fnittrade som den lilla flickan jag är.

Helt perfekt kväll. Och jag har blivit mobbad av Jimmy, och mobbat honom också.
Nä, så bortom underbart har jag haft det. Nu ska jag dra på någon halvdålig film som jag sett för många gånger och somna. Och sova heeeela natten lång, och gott ska jag sova också.

God natt.

Nu sitter jag hemma hos pappalainen i Torvalla och är lika förvånad som alltid över den mannens enorma nördighet. Finns ingen, förutom min pappa, som verkligen kan ALLT. Och jag ljuger inte, han är verkligen helt tokgrym på allt han ger sig in på.

Renovera hus, bygga saker, koppla el, lägga klinkers, laga bilar, laga mat, laga kläder.. Jag har växt upp med den händigaste mannen alive, så mina förväntningar på karlar är kanske lite för höga. Haha!

Nej men hur som helst, han har nu uppgraderat nätverket här hemmavid, så nu har jag gigabitnätverk att tanka film och musik från, som han också har.. Såklart.

Nördpappa, han äger mig i allt varje dag. Man tycker att det kanske är jag som går en IT-baserad linje som kanske borde vara den nördigare i familjen. Men inte då. När pappa börjar prata datorer kan han snacka mig till månen, finns inte en suck att jag hänger med. Och då är jag ändå inte dålig på det, är relativt teknisk och har skruvat dator i många år. Men ändå, varje gång.. Jag vet inte om jag ska bli chockad, stolt eller bara jävligt frustrerad över att jag aldrig fått chansen att sucka över teknikhandikappade fäder och behövt lära honom starta datorn.

Ohwell, jag kan åtminstone äga honom i kaffedrickande!

Morgonen nalkas, klockan är halv åtta och jag har inte sovit en blund. Klockan kommer ringa nio, och då ska jag vara vaken och redo för hemfärd.

Det var fredag den 13e igår, och det märktes mycket väl vill jag påstå. Natten var ett helvete, ångestfylld och mardrömar och minnen som förföljde mig långt in på morgonen. Fick inte sova många timmar, tror det blev tre eller fyra innan jag gav upp projektet och startade dagen.
Insåg att jag bara hade mjölk till två små koppar kaffe, och jag som brukar dricka minst fyra för att vakna på morgonen och sedan fortsätter jag i samma takt under hela dagen. Mitt koffeinberoende är helt sanslöst, något jag måste jobba på i framtiden men än så länge får det bero.
Och jag hade inte råd att gå ner på coop och köpa mer heller, utan fick hålla ut hela dagen. Sen blev jag gankad på WoW säkert sju gånger, var på tok för trött för att lira egentligen och med bristen på kaffe höll jag på att tappa humöret.

Allt jag försökte mig på gick åt skogen, och jag som ändå brukar ha ganska lång stubin i vanliga fall var och balanserade på gränsen ända fram till 16-tiden. Duschade, klädde mig och packade väskan redo att påbörja min promenad till Lugnvik men fick höra oroande saker innan så jag gick på autopilot hela vägen in till stan.
Jag vet inte vad jag ska göra av allt ibland och min spontana reaktion är "... Jag vill kräkas!"



Fan vilken karl jag är.
... Not



Men sen blev det köttfärsås och en remake på Friday the 13th, och filmen var så pinsam att jag somnade direkt efter maten istället. Råkade bli en hel del mat, haha!
Och sen fortsatte natten precis som alltid här i Lugnvik, te och musik och massa prat. Och nu sitter jag här, halv åtta på morgonen och funderar på vad pappa ska laga för middag idag. För jag har inte råd att fylla mitt eget kylskåp, jag hatar den aspekten ur mitt liv.

Det löser sig, det gör det alltid.

Jag börjar ta mig ur fotosvackan. Hittade massa gamla fotografier som jag tagit och inser att jag inte är så dålig som jag fått för mig och jag har idag fått frågan om jag vill fota en bekant nästa helg. Så det ska bli spännande, jag har aldrig fotat någon som modellat.

Enda porträtten har väl egentligen varit antingen för skoluppgifter eller rent spontana fotografier vid en fika eller liknande. Så det här ser jag fram emot, jag har några idéer som jag ska jobba lite på, för jag har fått helt fria händer ang. miljö och tema.

Om det finns fler där ute som vill stå offer för mitt objektiv, så är det bara att skriva en kommentar och lämna någon form av kontaktuppgifter så styr vi upp något. För jag vill verkligen träna upp mina skills, så jag kan påstå att jag är något inom foto snart.

Dammar av kameran, nu är det dags att vara kreativ igen.

Jag är sådär orättvist trött. Klev upp för en halvtimme sedan, och ska promenera mot psyket om en timme. Men tre koppar kaffe senare så lyckas jag åtminstone tänka någorlunda rakt.
Åh, vad jag egentligen inte orkar gå, och jag orkar egentligen inte prata med någon jävla terapeut, men det är för det bästa och även om jag tycker att det går skitbra nu, så behöver jag nog ändå en kontakt ett tag till.
Det känns bara så meningslöst.

Sitter och tittar på ett avsnitt av Simpor och Grodfötter, lyckades få tag i den underbara serien efter många års sökande. Har googlat mina fingrar blodiga, letat i forum, startat trådar, frågat människor och mailat SVT ang det barnprogramet. Så fick jag ett mail av en gammal vän på facebook, som säger att han fått tag i hela serien och jag dansade skrattande omkring i lägenheten i timmar.

Så lycklig. Min barndomskärlek Smorr.
Jag fnittrar och klappar händerna när jag ser avsnitten, det är så fantastiskt. Underbara SVT-produktion från 90-talet. Programet som satte en hel generation i skräck, och mig i kärlekstrans (såklart.)

Så vad vill ni se för inlägg?
Filmtips? Frågor och svar? Mer foton? Fler textalster?

Kanske något ni vill att jag berättar, några knep ni vill att jag delar med mig av?

Lämna en kommentar med önskemål vettja!
Lite riktlinjer vill jag bannemig ha.

Puss!

Jag känner mig liten just nu.
Men det går över, med lite mer vila. Och förhoppningsvis en tupplur till.

Gick och la mig tidigt idag, för jag var så trött att ögonen tårades av gäspningarna. Sedan, tre timmar senare slår jag upp ögonen och är helt klarvaken.. Runt midnatt. Fun times, jag hatar det här!

Ohwell, jag slog igång Futurama - The Beast With A Billion Backs och kokade en kopp örtte, så jag ska försöka sova igen när jag tittat klart. Jag hade ju en plan om att kliva upp tidigt imorgon och ta en promenad runt körfältet direkt på morgonen, innan frukosten och sedan tvätta köksfönstrena, dammsuga igen och stryka gardiner.

Jag vill inte att min fina, hurtiga och hemmafruiga plan ska förstöras av något. Men på ett sätt var det bra att jag vaknade till, hade totalt glömt att ta fram kycklingen ur frysen innan jag gick och la mig. Men nu är det åtgärdat, så jag får middag imorgon också. Och sen blir det såklart UFC 117, om det kommit ut någon bra release, annars får jag vänta en dag till. Jag är fortfarande lite kluven, vet inte vem jag ska heja på riktigt. Men det märker jag i första ronden, haha!

Det är en jobbig saknad som bosatt sig i bröstkorgen på mig. Och en frustration som inte är utav denna värld.
If you only knew.

En till kopp te, och slutet på futurama. Så jag säger godnatt!

Nu har jag kollat igenom alla släppta avsnitt av Futurama, och jag är så kär i den serien att ni anar inte.
Haha, Bender är min idol!

"I guess if you want children beaten, you have to do it yourself!"

Och självklart klassikern..

"Bite my shiny metal ass!"

Nä, den roboten vill jag fan ha som åtminstone granne, men gärna vän. En fantastisk serie i tell you, kolla upp den genast om ni inte har sett den!

Men nu sitter jag lite i valet och kvalet ang. resten av natten. En promenad till havet kanske, eller möjligtvis klättra upp på mitt favorittak i hela världen och lyssna på musik? Eller kanske kolla ikapp på True Blood och Naruto? För jag är ju en jävla serienörd after all.

Hur som helst, såren efter mina skindivers har nog snart läkt klart helt, iaf min högra som bara var lite angripen. Den som var helt och fullt ut infekterad tar nog lite längre tid på sig, och jag lär nog få ett fulare ärr där men jag är nöjd ändå. Ska ta och plocka bort min dermal anchor också, den mår inte heller bra och jag tror den börjar krypa ut av sig självt.

Men det är så med skindivers och dermals, de är väldigt svåra att behålla om jag har förstått saken rätt. Jag har tvättat noga men det är omöjligt att komma åt och verkligen rengöra som med en vanlig piercing. Och dessutom värmen, och bröstkorgen. Jag hatar när mina piercingar blir infekterade, jag tänker alltid "Jag borde kunna bättre.. Jag borde veta.." så fort det blir något, då bodymoddande är en så stor del av mitt liv och ett så stort intresse blir det en extra stor smäll i magen när det går åt skogen.

Men ja, den sista ska ut när jag kommit hem till stan. Kanske tar tag i det till helgen, för nu börjar jag irritera mig på att den är där, när den inte blir bättre och nu känns den ivägen, när jag ska sova eller bara ligger på sidan och kollar på film.

Men ja, beslutsångest ang. resten av natten var det.. Jag tror jag tar en dusch och en cigg på saken, och förmodligen en kopp te!

Jag kände mig som en nidbild av något som samhället tuggat på och spottat ut.
Som en parodi av mänskligheten. Jag vaknade och såg i min spegelbild ett misstag.
Inte självömkande, bara övertygad om att sanningens ansikte faktiskt såg ut så.

Egentligen var jag nog bara en nidbild av vilken tonåring som helst, nu när jag tänker efter.

Sen kom vändpunkten, my wake up call. Då jag insåg hur komplicerat det var att leva med människor som sysslade med tvivelaktiga saker, som jag blev en del utav även om jag tog avstånd. Jag insåg hur jag själv blev min egen käpp i mitt eget hjul, hur jag blev min egen tyngd då jag inte tillät mig vara lycklig, då jag styrdes av mitt undermedvetna och lät rädslorna styra så jag klantade till allt gång på gång på gång.

Mitt senaste misstag var öderstigert, för några månader sedan men bristen på konsekvenser fick mig att tänka efter. Hör och häpna, bristen på konsekvenser.
För ja, det var verkligen brist på reaktioner. Jag klantade mig och jag visste så väl om det, så när de flesta påstod att "det är sådant som händer" och jag innerst inne visste själv att det inte alls är sådant som "bara händer" utan att det fortfarande finns ett aktivt val, då visste jag också att jag for med helt fel umgänge.

Så jag bröt, med många. Valde bort så många, som jag förmodligen bara talade med av gammal vana. Förvånansvärt nog tog det mig hit, ungefär två månader senare har jag nästan ett helt nytt umgänge med untantag några som hänger kvar från det forna och några gamla som jag fått tillbaks.

Men inte bara umgänget är bättre, jag söker aktivt eget boende och som ni redan vet har jag också slutat totalt med medicinerna. Jag är kär, jag är glad, jag promenerar mer och har så mycket energi till saker som jag aldrig hade orkat för fyra månader sedan. För det finns inget som mäter upp till det här, där jag är just nu i livet.

Jag har fortfarande inte lyckats börja träna, för min bror hör ju aldrig av sig när han ska iväg. Haha, mongobror min. Men planen finns fortfarande där, jag ska iväg och jag ska börja thaiboxas. För att orka, för att jag faktiskt orkar nu också. Visst, mina knän knakar och klickar mer än vanligt nu när jag börjat röra på benen mer, men det kommer nog lösa sig med tiden också, det är jag övertygad om.

Jag är precis på den punkten, dit jag önskat mig själv så länge. Men innan trodde jag att det skulle gå hit per automatik, att jag skulle vakna en morgon och på något mystiskt vis ha förflyttats till en bättre tillvaro. Men tji fick jag, det är inte så enkelt. Ingenting är enkelt, det har varit en helvetesresa hit, jag har haft det tungt men tro på fan att jag kämpat vidare. Jag har hopp, jag har tro och mitt självförtroende blir bättre för varje dag som går. Resan är inte över, jag har ännu inte nått mitt mål och jag kommer nog aldrig känna mig färdig. Men jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta kämpa och sikta högre och högre ju längre jag kommer. För det är så jag gör det, jag powerlevlar i livet. Det är mitt nya sätt, och jag trivs med det.

För några timmar sedan vandrade jag förbi spegeln, såg mig själv och jag log. För tro på fan, jag är stolt över mig själv. Mitt sätt att leva är mitt eget, jag gör mina egna val. Jag är fan grym!

Jag är världens lyckligaste flicka. Finns inget som kan sänka mig nu, jag står på stadiga ben igen! Mina vänner är världens bästa, jag är kär som en tok och jag har styrt upp så mycket på relativt kort tid att jag är riktigt jävla stolt över mig själv. Insåg i morse att jag inte har en enda sak att klaga på, ingenting värt att gnälla på.

Det är så bra att jag inte riktigt vet hur fan jag ska bete mig. Mer än att skratta, dansa och försöka rycka med mig så mycket folk som möjligt i mitt lyckorus. För nu jävlar är det min tur att leva livets glada dagar, jag är här för att ta för mig av allt.

Jag siktar bortom stjärnorna, i'm going home.

Just nu ligger jag i Sundsvall på min säng med min laptop i knät och två katter i fotändan som tittar konstigt på mig när jag fnittrar spontant. Idag ska jag sova, sova och sova. Sen återvänder jag mot Östersund igen klockan 05:00 på torsdag morgon.. Och senare på torsdag ska jag äntligen få träffa världens bästa, världens vackraste igen.

Det spritter i kroppen på mig, hade jag haft kondition hade jag sprungit flera mil!

Nu; En riktigt lång tupplur och ikväll ska jag klättra upp på taket i skönsberg och dricka en cola.

Jag dricker cola, ska snart ta en dusch och laga mig ett mål mat. Sedan diska, städa lite och börja packa väskan.
För jag åker till Sundsvall imorgon runt 10 snåret och återvänder först på torsdag. En skön mini-semester mitt i allt. Jag tror det kan vara bra, att få andas ut ett par dagar.

Två veckor nu, fjorton dagar utan mediciner. Jag är stolt, nöjd och känner mig stor och stark igen. Maten smakar mer, jag har mer energi trots att jag sover mindre osv. No zombie no more, och fan vilka dörrar det här öppnar.
Utsättningssymptomen lättar mer och mer för varje dag och jag har inte ens börjat dagen med migränmedicinerna som jag gjort tidigare.

Jag äger!

Aldrig trodde jag att det skulle göra fysiskt ont att vara handlingsförlamad och hjälplös. Jag skyller på tröttheten. Och kanske bristen på koffein.

Så en snabb fråga, har känslor någonsin gjort någon nytta? Egentligen, det känns som att det bara ställer till med mer oreda än vad jag är van. Och hur återgår man till det hårda, bittra men ack så simpla?

Where to go from here? Jag har slut på cigg snart också, och jag orkar nog inte gå på coop..
Must sleep, must do this, must do that.. Jävla måsten, jävla krav, jävla skitliv.
Jävla allt.

Far åt helvete, med allt. Just nu, helst igår.

Det känns som att jag slösat bort massa energi genom att styra upp saker, när det var så enkelt att kravla på botten i min ensamhet. Ju högre jag klättrar, desto hårdare måste jag ju falla.. Right?

Börja gymma imorgon. Bra idé!
Gå och handla mat innan jag drar iväg, en ännu bättre idé. Ett tomt kylskåp som ropar "Fyll mig" från köket gör mig deprimerad. Finns mjölk till kaffet och en ost, det kan jag inte leva på länge!

Men gymmet som sagt. Måste minst få upp lite muskler runt leder och kondition innan jag kan börja med den efterlängtade thaiboxningen. (Äntligen äntligen.. Jag får nu, för jag har varit duktig tjej och får dessutom bestämma själv nu!) så jag inte blir helt sönderslagen och dör av ledsmärtor och håll. En liten chans vill jag iaf ha. Lustigt hur man orkar slåss och springa när adrenalinet och ilskan pumpar i kroppen, men inte annars.

Vad mer? Hmm.. Mina riddare is back in town, och jag tänker kidnappa Ronny ut på stråket framöver.
Ja, ni ser rätt. Jag ska supa med mina vänner, och med min bror. Efter snart nio månader nyktert kan jag faktiskt gå ut en gång, tycker jag.

Nä, jag ska fan sluta svamla. Är ingen bra natt inatt, så jag förstår inte varför jag ens envisas.. Som med så mycket annat just nu.

"Om man avbryter behandlingen plötsligt efter långtidsbehandling kan så kallade utsättningssymptom förekomma. Exempel på sådana symptom kan vara huvudvärk, muskelsmärtor, extrem ångest, spänning, rastlöshet, förvirring och irritabilitet."

Lucky me!

För många år på mediciner. För många år med en cigg i handen eller mungipan.
Börjar med att lägga kemikalierna på hyllan, sen tar vi nikotinet.

Trappa ut? Fuck no! Cold turkey ska det vara! (Säger jag nu ja..)

Ganska jävla rädd, har ju inte en susning om hur fan ett liv utan piller är.
Mina vita små vänner. Undra om min personlighet kommer förändras mycket?

Oh well, det här är saker som kommer visa sig.
Jag ska bunkra upp med kaffe, te och cigg (En sak i taget!) plus en massa annat nödvändigt och spela bort abstinensen och utsättningssymptomen.

Hur som, närma er på egen risk tills det här har gått över. Jag varnar redan nu, så skyll inte på mig om jag råkar halshugga den som kommer för nära med fel ordval.

Puss

Har det så sjukt bra i Linköping att ni anar inte. Det är tryggt, det är roligt och jag omringas av vackermänniskor hur jag än vrider och vänder på mig. Inte ens snorungarna med mopeder retar mig här, inte ens spännbögarna med anabolafluffiga muskler får mig att bli uppretad. Bara lugn och ro.
Det enda vore värmen, men så vitt jag hört är den överallt och retas just nu. Men med balkongdörr och fönster öppet känns det inte som att jag kommer avlida så fruktansvärt mycket. Jag trivs, ojoj!
Har snart varit här i en vecka och det betyder att jag tillbringat hälften av min inplanerade tid här redan och det suger ju lite, men jag tänker fan ta vara på tiden ska ni veta.

Jag smider planer och ringer samtal för att ordna vissa hemliga saker, och det är lite tärt att det tar sådan tid att lösa vissa uppgifter men samtidigt så har allting sin anledning, och allt har sin tid. Och bevisligen, allt tar sin tid. Så det gäller att inte ha allt för brått misstänker jag. Men nu under min efterlängtade semester från fittstaden Östersund är det här det sista jag egentligen vill tänka på, men det är ett ont måste. Vissa saker kommer man inte ifrån fast man vill.

Snart en månad och det är jobbigt som attan, men med fina sms lite här och där överlever jag detta också. Vissa löften jag har gjort kommer aldrig att brytas, inte ens tanken på att bryta dem kommer att tänkas. Mitt absolut vackraste.

---

Dålig stil, så många läsare men så lite respons.
Nu är jag förbannad.

Åker till Linköping imorgon, så hejdå!

Ny design. Eller, ny bakgrund och header. Designen är likadan.
Så, vad nu?

Åker till Linköping på Söndag, kommer hem den 19e. Håller på att sakna ihjäl mig.
Allt går åt helvete, köer som är för långa och folk som är för korkade för att inse att jag varit nykter i snart åtta månader och som inte vill förstå att jag tänker fortsätta på det spåret.

Men jag fick betyg i kurser jag trodde jag kuggat. Är så jävla bra att jag t.o.m får betyg i kurser jag inte visste att jag läst, då är man fan riktigt rad.

Ohwell, ska springa ner på lillänge igen och köpa det jag glömde bort sist och sen packa det sista innan jag tar paus vid mina Pink Floyd-DVD'er som jag älskar, och som jag kommer sakna under de två veckorna jag inte är hemma. Men jag kommer ha annat som väger upp med hästlängder.

Mjaaaa, ta med kameran ut också kanske.. Och förhoppningsvis kommer lillen ikväll också, och på tal om lillen ska ni få se en söt bild på oss två när han var här sist. Vi är söta och glada!

Jag tar bloggpaus igen. Av dessa anledningar

1. Det är sommar, så jag har annat för mig
2. Vad jag än skriver så finns där bara respons från några få personer, ibland. Om jag har tur...
3. Känner mig på tok för bitter för att skriva något vettigt
4. Det enda jag har i huvudet kan jag inte skriva om, då ingen har med det att göra.
5. Frustrerad som få
   
6. Jag har tappat lusten
7. Om ett tag åker jag bort i två veckor, så jag orkar inte.

För att skriva det i klartext så alla idioter där ute också förstår

TID
ORK
LUST
= 0

Sitter och tar morgoncigaretten såhär mitt på dagen och dricker morgonens första koppar med kaffe. Har funderat en hel del på det här med att hjälpa människor och hur komplicerat det kan bli.

För det första har jag väldigt lite energi att lägga ned, och när jag väl försöker och det inte blir uppskattat känns det som att jag slösar bort det lilla i onödan. Det är jobbigt att se personer jag bryr mig om trilla ned i träsket igen och igen, så jag kommer blunda och titta bort för att inte se det igen.
Jag känner mig hemsk som låter det ske, men hur jag än gör kan jag inte rädda någon som inte ens vill bli hjälpt. Som inte inser behovet.

---

Börjar bli dags att knyta ihop säcken snart, var och hämtade en resväska hos pappa igår och har börjat skriva packlistor i huvudet. Den fjärde åker jag bort i två veckor, kommer bli så skönt med semester. Att vara nära personer jag tycker om och bara få slippa doften av Östersund och människorna här, i fjorton dagar. Jag längtar så, om ni bara visste!

Och i midsommar ska jag till Norderön på knytis, vandra barfota i gräset och bara njuta av all natur, det goda sällskapet och den otroligt goda maten. Som alltid, as always.

---

---

Nu ska jag hoppa in i en dusch och göra mig klar för att möta Alvina nere i stan, vi ska ränna runt och jag ska sedan tvinga henne att ta en kaffe med mig på valfritt fik, bara för att utbyta fraser i lugn och ro.
Bye for now