Jag promenerade barfota i daggigt gräs i förrgår, jag var och gick tills mina tår blev bleka och iskalla. Tills jag tappade all känsel, för det var kallt ute. Men det var så skönt, jag älskar ju att gå barfota, men jag är för rädd att göra det här hemma i stan.

Det känns som att det ligger kanyler i varje tuva, att det är glassplitter på varje meter av asfalterad gångbana. Så det får bli när jag är bortom korkade människors förstörande. När jag är där natur respekteras, där det enda jag behöver oroa mig för är att det ska ligga insekter på lur, att jag ska råka kliva på en snigel, då kan jag ta av mig strumpor och skor.

Jag vill kunna treva fram barfota mitt i centrum om sommaren, men det går inte. Jag behöver lädersulor för att överleva något sådant. Jag har försökt förr, och det har slutat med stora skärsår, som blöder.

Men när jag gick där, i gräset ute på Norderön och fnittrade. När jag borrade ner tårna så långt mot marken jag kan, och flinar, då tänkte jag på min vän. Solskensvännen, solstrålen. Tony, jag stod där och tänkte på vilken gud han är. Vilken gudinna jag är. Hur bra vi är.

Och jag gnolade på Lilltåa, och drömde tillbaks till frostviken. Till fjäll och små fjällsjöar.