Jag borde fan vara lycklig just nu. Allt går framåt, men det enda jag kan tänka på är hur människor inte är lojala. Hur moralen brister, hur principer rämnar framför fötterna på mig. Jag tänker på hur ensamt det kommer bli sen, inte hur fullt det är nu.
Jag tänker på hur mycket problem som kommer bli, utan att vara lycklig för att jag inte dog i bilen, att jag inte är lycklig för mina riddare, min familj, mina vänner.. Allt som jag faktiskt har, utan jag känner mig orolig för det jag inte har och det som kommer försvinna för en period.

Seriöst? Jag hatar att jag inte bara kan vara nöjd för en stund. Jag är fjantig och fnittrig utåt just nu, får gåshud vid enbart tanken på de ögonen som mötte mina, det pirrar i magen bara jag tänker på rösten som viskande i mitt öra. Jag borde vara fixerad vid att min familj aldrig varit starkare, aldrig någonsin varit bättre. Jag känner mig tryggare i alla val jag gör, men ändå så kan jag inte sluta bry mig om skitsaker. Vad är mitt jävla problem?

Jag tänker muttra på mig själv ett bra tag, sen tänker jag släppa allt för att röka en cigg, dricka en kopp kaffe och skriva ett sms jag ändå inte kommer skicka iväg, för jag vet att det inte kommer levereras.

Sen tänker jag återgå till mitt muttrande, över att vissa klantar till situationer och ställer till med mer problem än de kan ta hand om som går ut över mig. Och sen tänker jag ta för många ipren och försöka ignorera det faktum att min högra sida är helt paj, att mitt revben har en fraktur på något vis och att mina blåmärken fortfarande inte har blivit gulgröna.

Sen när blev jag den som gapade efter mycket? Sen när vart jag den som inte blev tokfjantigt lycklig över det lilla? Nu när det är mycket som är tokbra är jag mer irriterad på min tillvaro än vanligt. Det här är inte logiskt, och när det inte finns någon logik blir jag frustrerad.

Saivo out.