Jag söker efter något jag förlorat på väg hit. Bitar som föll bort i given för länge sedan, går de att finna igen? Jag fnyser högt åt tvivel som "någon" försökt plantera i min tanke, jag fnyser åt människor som får mig att framstå som korpsvart, jag fnyser så högt att det ringer i öronen.. Detta kommer bli min undergång, konspirationsteorierna och paranoian.

Jag borde bara ignorera, le och leva för stunden. Det finns egentligen inte tid för sådan oro. Det gör verkligen inte det. Men jag kan inte, trots frenetiska försök till det, släppa tanken på tid.

Ett begrepp som är relativt, ett ting.. Något som människan själv har uppfunnit, klockan. Den orsakar bara stress, inre kaos och sätter käppar i mina hjul. Säg mig, har jag varit för framfusig, av ren stress?

Äh.. Bitarna. Det där rena, det där som glittrade i ögonvrån, om att allt skulle lösa sig, att allt hade sitt eget syfte. Bitarna som fick mig att vakna med ett leende, varje morgon, trots hemska mardrömar. Vad som än hände var jag ändå medveten om att det skulle lösa sig, då jag var övertygad om att solen skulle stiga även morgonen därpå och tid var bara siffror på en urtavla.

Jag ältar för mycket. Tricket var att inte känna efter så mycket, att leva för stunden och lita blint på att nästa vecka skulle komma. Jag tror det försvann med rädslan som växte. Jag tänker inte ge mig innan jag är tillbaks på den platsen, där jag var då, när självklara saker faktiskt var självklara och inget kunde krossa mina drömmar. Ingen logik i världen kunde få mig att sluta glittra.

Jag fick upp en bild i huvudet nu när jag skrev. En bild av en frusen fjällsjö, omringad av ståtliga träd med frost på grenarna, snö som skimrar, klövspår över markerna. Allt vackert. Känslan som bilden förde med sig tänker jag klamra mig fast vid, och dricka mer kaffe.

För saker kommer lösa sig, tvivel kommer aldrig lyckas rota sig, ingenting kan krossa mig. Jag tänker klättra, söka och finna.

"So I win?"