Tittar ned i skärmens högra hörn.
Klockan är 02:50.

Det är den 11/6.
Jag vill inte, tiden får inte gå så fort.

Och bara därför slumpar Spotify fram låten som smärtar mest att höra just nu.
Men som jag ändå inte kan sluta lyssna på.

"Cover my eyes
Cover my ears
Tell me these words are a lie
It cant be true
That I'm losing you
The sun cannot fall from the sky"

Och jag vet, att det är här skon klämmer.
Egentligen.

Innuti står jag på knä med tårfyllda ögon, med ett avgrundsvrål faller jag ihop lite till och går sönder.
Men det kan man ju inte visa utåt, såklart.
Oron för situation 1 lättade lite, men ersattes snabbt av oro för situation 2.

Och jag förmår mig inte ens att säga orden högt.
När någon som ser skillnaden i mina ögon påpekar det blir jag så ställd och får panik.
För om man säger det högt, då är det ju på riktigt.

Och det som är på riktigt kan ju försvinna. Kanske dags att damma av skillsen och börja lura sig själv igen?