Jag tar pris i dumhet. Korkade val som enbart bevisar vilken liten och svag individ jag är under allt som jag försöker bevisa med attityd och hållning.
Jag har aldrig skämts så mycket över mig själv, aldrig någonsin hatat det jag gjort och hur jag tänkt så mycket som nu. Besviken på mig själv är bara halva sanningen, det går så mycket djupare än så.

Hur fan kunde jag hyckla och sjunka så jävla lågt att jag gjorde det jag lovat mig själv att aldrig göra? Jag har brutit många löften som jag gjort till mig själv men det här tar som sagt priset. Fan..

Jag har vidtagit åtgärder, för att undvika att hamna i situationer som liknar denna igen. Jag vägrar i sten, försöker frenetiskt greppa fast vid något. Försöker hitta någon försäkran om att det var en engångsföreteelse, men det är inte så konstigt att jag tvivlar på mig själv efter detta.

Mina stora planer är inställda, det blir en hård kamp istället. Aldrig mer fullt ös, aldrig medvetslös.
Jag får fan inte tappa kontrollen igen. Hoppas innerligt att jag inte förstört mer än vad jag kan reparera, men har det skett så förstår jag mycket väl hur jag förtjänat det. Handlingar och val har sina konsekvenser, men egoistiskt nog önskar jag att det går att laga.

Frågan är fortfarnde "varför?"
Jag tror det är rädsla.. Rädd för att vinna så välter jag brädet, slarvar bort brickorna och fumlar med tärningarna. Enbart för att aldrig riktigt komma ur samma ångestspår. För nu ska jag inte ljuga, det har blivit hemtamt med och riktigt ovant läskigt utan. Men det är ingen ursäkt, inget svar. Enbart en teori som gör att jag hatar och plågar mig själv ännu mer.

Crap, det här tar ångest till en helt ny nivå. Det sista jag vill ha är sympati, en örfil skulle vara mer passande.