Jag lyssnar på Noir Desir och klockan närmar sig tre och sömnen har uteblivit, trots att kroppen är så utmattad att varje rörelse för att bokstavera ord på skärmen strålar upp i axlarna, då huvudet är så efter att jag tappar ord och formuleringar på vägen, då ögonen svider och sticker.

Men enligt mina läkare behöver jag inte mer mediciner än det jag fick sist, så jag klarade mig.. Januari ut(tror jag?) Tur jag är flickan med resurser, som hamstrar på sig och snålar på det lilla jag har. Men nu är allt slut, och min kropp protesterar sakta, även om hälften förmodligen sitter psykiskt så är det fortfarande inte mindre verkligt.

Sista koppen te, sen ska jag försöka sova igen. Tredje gången gillt, hoppas jag på. Dvalade bara förra natten, några timmar i orörlighet, kroppen var lamslagen och sinnet inte fungerande, några minuter lyckades jag somna till, drömde om Devinia och sen var jag klarvaken och fylld med energi, den sinade fort men jag hade morgonen. Det lilla, det lilla. Man lär sig uppskatta sådant, vid tillfällen som dessa.

Felix sover stilla i mitt rum, han är så fin. Så lugn, hans andetag räcker för att hindra paniken från att sprida sig. Vi var och handlade idag, kvarg för en vecka och jag la upp en plan för ny diet. En bra sådan, balanserad och med rätt ämnen. Jag måste laga mig själv, min mage och allt som hör till. Jag kan inte fortsätta leva på kaffe, te och coca-cola. Jag äter sällan, dricker mest bara varma drycker och kolsyrade saker, vilket kommer bli min död känns det som, just nu.

Jag måste åka hem snart, till syster och vara amöba i deras soffa. Sova ut, vila upp mig och bara få vara. Glömma bort brustet hjärta, stress och panik.

God natt, önska mig lycka till.