När nya vägar inte funkar, då söker jag mig tillbaks till gamla spår jag redan vandrat. Men denna gång med facit redan i hand, jag vet nu hur jag ska hantera situationen för att inte brännas. Det är bra, det går bra.

Min nya läkare klantade sig ganska markant, gud vilken värdelös kärring till inkompetent satmara. Jag kommer in, med Felix (Som hon trodde var min pojkvän, av någon anledning..) och jag sitter i stolen, livrädd för att inte få den hjälpen jag behöver, och vi börjar prata om mediciner. Och sedan hösten har jag fått ett antidepp utskrivet, trots att jag inte är deprimerad för fem öre, men någon biverkning är att man ska bli trött, vilket jag redan är (Men som ingen läkare verkar förstå..) men jag slutade äta den medicinen efter en vecka, för biverkningarna är förjävliga och jag sover på tok för länge, upp mot 18-20 timmar kan jag sova, och det går inte att väcka mig. Jag är helt borta, och det är inte heller bra. Men iaf, den nya läkaren ville ÖKA dosen på den medicinen som förstör mig totalt, till 30mg per dygn istället för 15, vilket är helt absurt och hon lyssnade inte på mig när jag gråter och krystar fram ett väldigt ynkligt "Men.. Jag ÄR utmattad, jag behöver inte bli MER trött.." och hon vägrar ge mig den enda medicinen som faktiskt fungerat, för den är "vanebildande".. Men, min hjärna kommer inte ramla ut ur örat för att jag får sova gott om nätterna, orka upp till skolan och fixa allt fram till studenten. Jag har bara 1½ år på mig att fixa skolan, jag har ett helt liv att laga mig själv. Är det bara jag som ser det?

Ohwell, hon skickade en remiss till vuxenpsyk och pratade om sjukgymnast (Vad det nu än har med min sömn att göra, det vet jag inte) så förhoppningsvis ringer någon från vuxen ganska omgående och säger att det finns en tid för mig där. Kanske att jag får rätt hjälp, äntligen. Jag hoppas, håll tummarna för mig?

"Jag hoppas att du känner att du har fått all hjälp du behöver här" Var något hon sa till mig innan mötet avslutades och jag gick därifrån med tårar i ögonen. Nej, det kan jag inte påstå att jag känner faktiskt. När jag blir fråntagen den enda tryggheten jag har just nu, det kallar jag inte hjälp. Det enda som får mig att sova, det enda som hjälper min naturliga sömn är vetskapen om att jag har en karta i medicinskåpet som faktiskt kan rädda mig om jag skulle misslyckas, det är min livlina och bara det gör att jag sover bättre. Jävla miffon, tack för att ni förstör mig och allt jag försöker åstadkomma i skolan. Jag kommer inte orka fixa alla uppgifter nu, som planen var.. Tack, men nej jag ska äta dubbel dos av en skitmedicin så kan jag sova bort halva mitt jävla liv och vakna illamående, med huvudvärk och inte ha några hjärnceller alls (För hjärnan, funkar inte..) och dessutom bete mig helt annorlunda, hela min personlighet förvrängs. Tack, jävla hälsocentral, jag hoppas stället brinner till marken.

Hur som helst, det här har vi gjort idag.

Det var meningen att jag och Felix skulle åka till min far ikväll, men det blev ändrade planer då jag såklart blandat ihop allting. Jag har länge vetat att pappa skulle ut ikväll, och kolla på Betnér och umgås med sina vänner, men av någon anledning fick jag för mig att det skulle äga rum igår. Ibland, går inte saker riktigt in hos mig. Det fastnar någonstans på vägen och vänder sig lite, lägger sig på fel ställe och sen förstår jag likförbannat ingenting.

När vi ändå var på stan tänkte vi att vi skulle göra det bästa av situationen och ta en fika på Wedemarks, en macka och te för mig och en stor kopp riktigt kaffe med någon macka, för Felix. Expediten blev helt ställd när Felix frågade "vad har ni för kaffe?" och hon förstod inte riktigt vad Felix var ute efter så hon drog upp olika typer av kaffe, som latte och vanligt brygg osv, men det Felix ville veta var vilka bönor kaffet var av. Ja, efter det drog vi på Carlings och fyndade lite rea-kläder. Tre par byxor till Felix för 200:- och en ny hoodie till mig för samma pris, billigt är bra.

Sen, impulshandlingarna helmer! Sprang förbi game och köpte Assassins creed och Oblivion till Xbox, som vi har roat oss med sedan vi kom hem. Och inne på Game blev jag igenkänd av expediten, hon frågade "Är det inte du som var på den där suspensionsaken?" och jag blev så ställd.. Visste knappt hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga och hur jag skulle röra ansiktet för att få fram ett svar, så jag tror jag grymtade fram ett "Eh.. Öh.. Jo, det var jag!" och så sa hon något, som jag inte fick in i min tjocka skalle. Jag hatar, att vara jag. Att inte förstå, att tappa saker och att bli ställd för minsta lilla. Men ja, vi tog våra spel och gick därifrån. För vi hade fått en till impuls, vi skulle gå på bio!

Så in på filmstaden, köpa popcorn, in i salongen och så kikade vi på Percy Jackson och kampen om åskviggen, som förövrigt var en helt shysst rulle! Inte det bästa jag sett, men inte heller det värsta. Helt klart sevärd, och jag älskar att gå på bio så jag satt i mörkret och mös till det underbara ljudet som bara går att få i en biosalong, och vi satt så perfekt. Rad fyra, i mitten. Tillräckligt långt fram, men ändå inte så man får nackspärr tjugo minuter in i filmen och ja, jag mådde gott.

När filmen var slut mådde jag illa av någon anledning, jag gissar att det är något i popcornen som jag inte borde äta (så inga popcorn för mig nästa film) så jag tog med mig Felix hem till Syster Mir och Mattias, där vi drack kaffe, låg i soffan och kikade på Supernatural och bara var, i några timmar. Skönt, oj så skönt. Sen började mitt illamående krypa sig på igen, så vi ringde efter en taxi och åkte raka vägen hem till mig, spelade en massa Xbox och snart är det väl dags att tänka på refrängen och hoppa i säng. För imorgon, då ska vi till pappsen, fina pappa. Jag har saknat den mannen.. Han är världsbäst, min far.