Dra ballen i gruset, nu är det fan NOG. N-O-G!! Sedan barnsben har vi lärt oss att ställa upp på vänner, att behandla andra som vi vill bli behandlade osvosv. Jag kastar ut enorma mängder av tid, energi, pengar, kraft, kärlek, respekt, you name it, på ER. Varje dag. Du kanske inte tänker på det, men det gör jag. Tro inte att jag är så jävla intresserad av att höra dig sjunga, se dina foton, bry mig om dina målningar, se dig och dina polare springa efter en läderboll, tro inte att ni är så jävla intressanta att jag åker mil för att faktiskt se något som jag inte är det minsta intresserad av EGENTLILGEN. Jag åker, jag tittar, jag lyssnar och bryr mig för att jag älskar (Älskade?) er, för att jag kände att det är så man ska behandla sina vänner.. ställa upp, finnas där.. ni vet?

I flera månader har jag pratat om det enda jag har sett fram emot, MITT intresse. Jag har bett er komma, jag har fått lovord, ni har skrattat och sagt att det kommer bli skitkul.  I flera månader, har ni haft tid på er, att spara ihop 1000:- (som för er betyder.. två krogenrundor mindre, vilket jag inte anser vara så jävla mycket begärt på så lång tid!)

Ni kan dra så långt åt helvete det går att komma, jag tar inte det här. Trampa fan inte på mig, jag är inte ens lite intresserad av att höra något ifrån människor som inte kan vara rakryggade från början. Jag tänker inte tala med en människa, som inte kan se mig som en individ med ryggrad, hjärta, hjärna och som faktiskt funkar precis som er. Jag skiter fullständigt i vad ni tycker och tänker ang mitt intresse, min hobby, mitt liv. Kunde ni inte säga från början att det inte var något ni ville se, så stackars er vad jag inte tänker gråta på er begravning.

Sluta sup, sluta knarka, sluta lägg ut pengar på horor eller vad ni nu än lägger era jävla kronor och ören på, om ni har lovat att dyka upp på det enda jag har bett er om, någonsin. Fråga dig själv, vad har jag gjort för dig? Och fråga dig sedan, vad har jag bett om i gengäld? Har jag någonsin ljugit er rätt upp i ansiktet? Har jag kommit 10 dagar innan och sagt att det inte går? Har jag någonsin lämnat dig ensam och besviken? Har jag inte stressat ihjäl mig för att hinna i tid och möta upp dig, på den plats och den tid som är avtalad?

Nejnej, jag har min familj. Jag har mina bröder, jag har mina systrar, jag har resten av gänget också. Vänner? Nej, inte så jävla många efter det här. Tro inte att jag förlåter ett snedsteg såhär jävla stort helt utan att faktiskt rynka på pannan. Ni vet att jag har för mycket självrespekt för att tollerera det här.. Far åt helvete.

Blir fan inget mer.