Jag rös över hela bröstkorgen, ryggraden ilade, gåshud på armar och ben. Deras röster.. Låten.. Jag dör, sakta men säkert, så hänförd har jag inte varit på länge. Vilken fantastisk låt, hur deras röster mathcar så perfekt.

Nä, jag kan inte babbla mer om den. Hör för er själva, det här är nog sommarens låt.

Inatt fick jag allt sova. Senaste tiden har det bara blivit 2-3 timmar per natt trots medicinering, och jag har varit så utmattad att kroppen nästan gett vika, sinnet hade börjat falla isär sakta men säkert och igår tog min ångest och paranoia över på dagen.

Sedan åkte jag Hem, till syster Mir. Jag la mig i soffan en stund, drack kaffe och åt upp hennes godis medan jag började dra i trådar för att reda ut trasslet som bosatt sig på insidan under dagen. För bort skulle det! Sedan blev det fåtöljen bredvid syster, framför datorn och vi tittade på Paranormal state, åt popcorn och drack te fram till morgontimmarna. Jag vet inte vad som hände där runt femtiden, men jag kunde inte förmå mig att tala riktigt, kände hur musklerna i ansiktet bara gav upp och det såg förmodligen ut som att jag sålt smöret och tappat pengarna.

Så vi la oss, jag frös väldigt mycket och trots att jag var fullt påklädd under täcket så fick jag inte upp någon kroppsvärme. Syster slet mig närmre och jag somnade på hennes arm, och så låg vi hela natten tydligen. Hade inte rört oss ur fläcken, och vi båda är vanligtvis små snurrare i sömnen, ligger aldrig helt still.

Så min rygg protesterade tidigt när vi vaknade halv fem, mitt på dagen.. Jag hade inte ens tagit några zopiklon till natten, så jag sov länge helt utan. Perfekt! Två personer som vanligtvis sover dåligt och snurrar som små lakansorkaner, sov stilla och länge. Skönt! Det var värt stelheten kan jag ju lova. Är man inte bortskämd med sömn blir det fågelvingsslag i bröstkorgen när man vaknar och inser att sömnen hållit sig längre än några få timmar.

Sen kokade syster kaffe, och vi satte oss ute på hennes baksida och rökte med kopparna i hand. Vi lyssnade på musik, skrattade och snackade skit i solen som varit framme och varit snäll. Jag pratade med humlorna och grävde ned tårna i gräset. Jag mådde så sjukt bra. Har varit en bra dag. Och den obehagliga drömmen hade inte en så fullt obehaglig mening, vi snabbanalyserade den och kom fram till att det var positivt.

Solen började gå i moln och det började blåsa kallt, så vi plockade ihop och gick in igen. Beställde mat från Daffys och fortsatte musiklyssnandet. Ikväll ska vi kolla klart på Paranormal state-säsongen vi påbörjade igår och äta popcorn. Det är bra, mycket bra just nu.

Jag ska gå och pussa syster på kinden nu, sen vänta på mat. Jag ska försöka ta tag i bloggandet på riktigt igen, och köpa en riktig videokamera så fort jag tagit mig ned på stan. Sedan blir det förmodligen lite videobloggar också, kanskekanske. Vad säger ni, låter det som en bra idé eller är ni så less på mina ord vid det här laget? Kommentarerna sinar, så jag vet inte om det beror på att jag skriver ointressant eller om jag har tappat alla mina läsare.

Jag söker efter något jag förlorat på väg hit. Bitar som föll bort i given för länge sedan, går de att finna igen? Jag fnyser högt åt tvivel som "någon" försökt plantera i min tanke, jag fnyser åt människor som får mig att framstå som korpsvart, jag fnyser så högt att det ringer i öronen.. Detta kommer bli min undergång, konspirationsteorierna och paranoian.

Jag borde bara ignorera, le och leva för stunden. Det finns egentligen inte tid för sådan oro. Det gör verkligen inte det. Men jag kan inte, trots frenetiska försök till det, släppa tanken på tid.

Ett begrepp som är relativt, ett ting.. Något som människan själv har uppfunnit, klockan. Den orsakar bara stress, inre kaos och sätter käppar i mina hjul. Säg mig, har jag varit för framfusig, av ren stress?

Äh.. Bitarna. Det där rena, det där som glittrade i ögonvrån, om att allt skulle lösa sig, att allt hade sitt eget syfte. Bitarna som fick mig att vakna med ett leende, varje morgon, trots hemska mardrömar. Vad som än hände var jag ändå medveten om att det skulle lösa sig, då jag var övertygad om att solen skulle stiga även morgonen därpå och tid var bara siffror på en urtavla.

Jag ältar för mycket. Tricket var att inte känna efter så mycket, att leva för stunden och lita blint på att nästa vecka skulle komma. Jag tror det försvann med rädslan som växte. Jag tänker inte ge mig innan jag är tillbaks på den platsen, där jag var då, när självklara saker faktiskt var självklara och inget kunde krossa mina drömmar. Ingen logik i världen kunde få mig att sluta glittra.

Jag fick upp en bild i huvudet nu när jag skrev. En bild av en frusen fjällsjö, omringad av ståtliga träd med frost på grenarna, snö som skimrar, klövspår över markerna. Allt vackert. Känslan som bilden förde med sig tänker jag klamra mig fast vid, och dricka mer kaffe.

För saker kommer lösa sig, tvivel kommer aldrig lyckas rota sig, ingenting kan krossa mig. Jag tänker klättra, söka och finna.

"So I win?"

Jag promenerade barfota i daggigt gräs i förrgår, jag var och gick tills mina tår blev bleka och iskalla. Tills jag tappade all känsel, för det var kallt ute. Men det var så skönt, jag älskar ju att gå barfota, men jag är för rädd att göra det här hemma i stan.

Det känns som att det ligger kanyler i varje tuva, att det är glassplitter på varje meter av asfalterad gångbana. Så det får bli när jag är bortom korkade människors förstörande. När jag är där natur respekteras, där det enda jag behöver oroa mig för är att det ska ligga insekter på lur, att jag ska råka kliva på en snigel, då kan jag ta av mig strumpor och skor.

Jag vill kunna treva fram barfota mitt i centrum om sommaren, men det går inte. Jag behöver lädersulor för att överleva något sådant. Jag har försökt förr, och det har slutat med stora skärsår, som blöder.

Men när jag gick där, i gräset ute på Norderön och fnittrade. När jag borrade ner tårna så långt mot marken jag kan, och flinar, då tänkte jag på min vän. Solskensvännen, solstrålen. Tony, jag stod där och tänkte på vilken gud han är. Vilken gudinna jag är. Hur bra vi är.

Och jag gnolade på Lilltåa, och drömde tillbaks till frostviken. Till fjäll och små fjällsjöar.

Jag vet inte vad som händer, det spritter lycka i kroppen på mig. Jag ler som en fjant åt små ögonblick som jag spelar upp om och om igen innuti mitt huvud. Jag är helt flängd, strupen knyts åt och jag vill gråta en skvätt, men inte för att jag är ledsen.

Vad hände? Är det här vårkänslor? Vad händer med mig? Hur fan botar man det?
Jag är inte van det här, jag vet inte hur jag ska hantera det eller hur jag ska reagera gentemot det. För mycket kaffe, för lite sömn, för mycket nikotin i kombination kan jag kanske skylla på, så jag i alla fall får en ursäkt. En anledning.

För utan svar på mina frågor, utan kontroll, utan koll. Då blir jag lätt sinnessjuk. Ångest och skit har blivit hemtrevligt, nu när det vänt på sig blir jag livrädd.

Nog om det, jag ska försöka börja thaiboxning så fort det går att lösa. För att få ur mig massvis med ilska som ligger och gror. Jag hade inte ens tänkt tanken, jag vet ju hur bra jag mår efter ett slagsmål, att det enda negativa är ångesten över att jag skadat en person som förmodligen inte var frivillig. Det handlar inte ens om våldet, det handlar bara om en ilskehantering, att få ur sig ilska. Att låta det explodera och rinna av, för som det ser ut nu går jag bara runt och bygger upp det, går runt och runt i lägenheten och kokar av ilska, tills jag träffar någon och målar då på ett flin.

Jag har problem, det sticker jag inte under stolen med. Jag har gjort ART, men kunde ändå inte lära mig hantera mitt humör. Man lever som man lär, misstänker jag. Att få sätta kroppen i rörelse, att få sparka på en mits, att få endorfinrus, att trötta ut musklerna. Jag tror det skulle göra gott, att mitt huvud skulle bli klarare i tanken och jag tror inte att det skulle finnas lika mycket ilska kvar i kroppen, att jag skulle bli from som ett lamm.

Att jag inte hade tänkt på det här övergår mitt förstånd, jag hade fått för mig att det inte fanns för flickor, men jag googlade lite igår efter att jag kollat på UFC, och insåg att jag är allt bra jävla blind som inte sett att det visst finns. Det finns MMA för flickor också, men jag vill inte ta mig vatten över huvudet, jag är bara en liten nörd utan muskler, dumt att hoppa in på något sådant utan någon som helst koll.

Men det känns bra, sjukt bra. Och jag får gå om tvåan i höst, förmodligen i samma klass som min lilla kusin också. Fan vad saker går framåt, känns det som. Sommaren kanske inte blir så pjåkig efter allt. Tom och ensamt kommer det bli, men jag kanske lyckas sysselsätta mig tillräckligt för att inte inse det.

Vad tror ni, kommer jag fixa thaiboxning?

Jag kommer kämpa med näbb och klor för Henne. För Hon.. Min fina vän.. Finafina. Bara så ni vet, om mina ögon blöder av trötthet och mitt psyke är så utmattat att det ger med sig kommer det vara för en bra sak och då har det krävts. Jag klantade mig sist, den här gången låter jag inte mig själv göra samma misstag. Vi fixar det här fina, för vi ger inte upp. Jag tänker inte låta dig tappa tron, inte igen.

Nog om det. Drog iväg ett mail till en väldigt saknad person idag, skrev att det var tomt hemma utan. Att han allt fick ta och skynda sig hem snart, och höra av sig så jag får krama om och se skillnad. Känna hopp, på en helt ny nivå. Och ja, nog om det också.

Ryktesspridningen är redan igång, det gick fort.. Tog Östersund ca 4 timmar att få till en hel historia, utifrån några ynka ögonblick nere i badhusparken. Funny the way it is, jag blir mer än brydd och lite mindre än less. Det är sånt här som kallas skrattretande misstänker jag? Och jag tänker inte skvallra ut om det innan jag talat med alla inblandade, men tro mig när jag säger att det är sjukt skrattretande.
Rykten, det sprids av svartsjuka människor som vill förstöra, misstänker jag. Nu svämmar de över mig, finns ett till som jag inte ens kommer ynka till närmsta människan i mitt liv, men det retar mig till den grad att jag överväger påhälsning med kofot, eller något annat trevligt tillhygge. Och jag som skulle försöka sluta vara våldsbenägen och aggresiv, det blir så svårt när jag inte kan bli irriterad - jag blir arg, när jag inte kan bli ledsen - jag blir arg, när jag inte kan känna sorg - jag blir arg. Allt jag känner vänds bara till ilska, för att det är enkelt att vara arg.

Det blir inga känslomässiga trasseltussar i bröstkorgen om man klumpar ihop det till ren och skär ilska, och sen går loss på något med nävarna, tills det är blod på väggen och knogarna är helt söndertrasade. Det är enkelt, inte rätt, men det är enkelt.

Hur som helst, rykten.. jag vill kräkas på allihop, det får faktiskt vara nog. Jag kan leva att det pratas sanning om mig, men låt mig faktiskt få skaffa det som ni hävdar att jag redan har, innan ni pratar om det? Det kommer ju ske någon gång, ganska oundvikligt. Men idag hade jag inte det, och jag nog med största sannorlikhet inte ha det imorgon heller. Så än så länge, backa undan och låt det ske innan ni jinxar något.

Jag köpte även ett par Darth Wader-skor och en Stormtroopers T-shirt. Men jag orkade inte ta kort på det.
Men jag har allt handlat the shizzle, här ska levas flott!

En ny spelmus, jag kommer fan spela ihjäl mig så perfekt den ligger i handen.. Min gamla razer har varit en trogen tjänare i många år, det var dags för den att pensionera sig nu. Eller, jag kommer ha den i skolan till hösten, så helt kallhjärtad är jag inte. Kan inte kasta bort en så gammal vän helt, det går inte för sig.

Razers headset, nu kanske jag lyckas spela in videobloggar där man hör vad jag säger. Med lite tur, har inte testat ännu men jag tror visst ni bör hålla era ögon öppna för mer sånt i framtiden. Om det önskas dvs?

Star Wars, ofc. I'm such a geek, och här sitter jag i stormtroopers t-shirt och funderar på att leta upp kommandot som gör att man kan titta på den där textbaserade star wars-grejen i kommandotolken. Hah, DÄR mina vänner har ni nördighet på hög nivå!

 

Requiem for a drem, filmen som får det att vrida sig i bröstkorgen på mig. Sån jävla smärta, sån jävla ångest.. Hatkärlek till den filmen. Och självklart volym ett, av säsong ett, på animerade serien (orginalskiten!!) av X-men! :D Världens bästa serie, sug på den ni!

 

 

Vem är avis?

Jag borde fan vara lycklig just nu. Allt går framåt, men det enda jag kan tänka på är hur människor inte är lojala. Hur moralen brister, hur principer rämnar framför fötterna på mig. Jag tänker på hur ensamt det kommer bli sen, inte hur fullt det är nu.
Jag tänker på hur mycket problem som kommer bli, utan att vara lycklig för att jag inte dog i bilen, att jag inte är lycklig för mina riddare, min familj, mina vänner.. Allt som jag faktiskt har, utan jag känner mig orolig för det jag inte har och det som kommer försvinna för en period.

Seriöst? Jag hatar att jag inte bara kan vara nöjd för en stund. Jag är fjantig och fnittrig utåt just nu, får gåshud vid enbart tanken på de ögonen som mötte mina, det pirrar i magen bara jag tänker på rösten som viskande i mitt öra. Jag borde vara fixerad vid att min familj aldrig varit starkare, aldrig någonsin varit bättre. Jag känner mig tryggare i alla val jag gör, men ändå så kan jag inte sluta bry mig om skitsaker. Vad är mitt jävla problem?

Jag tänker muttra på mig själv ett bra tag, sen tänker jag släppa allt för att röka en cigg, dricka en kopp kaffe och skriva ett sms jag ändå inte kommer skicka iväg, för jag vet att det inte kommer levereras.

Sen tänker jag återgå till mitt muttrande, över att vissa klantar till situationer och ställer till med mer problem än de kan ta hand om som går ut över mig. Och sen tänker jag ta för många ipren och försöka ignorera det faktum att min högra sida är helt paj, att mitt revben har en fraktur på något vis och att mina blåmärken fortfarande inte har blivit gulgröna.

Sen när blev jag den som gapade efter mycket? Sen när vart jag den som inte blev tokfjantigt lycklig över det lilla? Nu när det är mycket som är tokbra är jag mer irriterad på min tillvaro än vanligt. Det här är inte logiskt, och när det inte finns någon logik blir jag frustrerad.

Saivo out.

Gaaah.. Jag blir störd på att min jävla mick suger ansikte. Får helt enkelt investera i ett nytt headset med vettig mick, då mina katter insåg att mitt förra var jävligt gott och roligt att döda, tugga ihjäl etc.
Kissekatter, miffon!

Hur som helst, blev en sjukt spontan och kass videoblogg idag. Mest bara för att jag är uttråkad till tusen, kasst redigerat och inget intressant att prata om. Finns det någonting ni vill att jag skriver/pratar om så snälla, säg till. Jag har sån inspirationstorka nu och inte en susning om vad jag ska skriva om.

Det enda jag har i huvudet är saker jag inte kan berätta, så antingen får det hända något ganska snabbt eller så får ni helt enkelt be om ämnen, för det här håller inte riktigt.
Hur som helst, här är klippet.

Jag hittade lite gamla inlägg, på min gamla blogg.. Som jag glömt bort, och jag tänkte att jag skulle dela med mig av ord skrivna för inte så länge sedan men det beror på vad man jämför med, då jag lindade in allt i metaforer för att ingen skulle förstå. För att ingen skulle få komma mig riktigt, riktigt nära. Från tiden då jag inte vågade stå för den jag är, då jag var rädd för allt.

Vissa rädslor finns kvar, men jag gör framsteg varje dag. Och det ska ni ha i åtanke, att jag kämpar varje dag..


Det här skrev jag i början på 2009. Och ibland är det bra att gå tillbaks och läsa gamla texter, så jag vet exakt hur långt jag tagit mig på så kort tid.

"How to act and how to react?
Det är rätt svårt att urskilja vad som är rätt och fel när det inte längre existerar någon logik eller moral längre, det är bara en morbid, snedställd bild av det som borde varit en värld såhär efter man fyllt tio.
En sak vet jag och det är att mina tår har somnat och att ett piano spelar sakta i bakgrunden för att förstärka det jag tänker på just nu, vilket är hur tur med vänner jag haft senaste två åren.
Det kanske blir två saker, nu när jag tänker efter?
Eller kanske tre?
Hur som helst så får jag be om ursäkt, det har varit ett långt uppbehåll och mycket har hänt sedan sist, men det är väl så att när livet snurrar runt går det inte att stanna upp och skriva alls.
Men en liten tjänst vill jag be om, ta upp mig och håll mig till örat, lyssna på min metaforiska hjärtesång och gör det ett par gånger så ska ni se att jag också faller er i smaken på något vis!
Luras inte utav första intrycket, jag är egentligen bara blyg, liten och med okammat hår på insidan av kött och hud."

Idag kan jag bara minnas doften av mitt te, jag minns exakt vilken kopp jag drack ur och hur mycket mjölk jag hade i. Jag minns vilket märke mina cigg var av, jag minns hur tungt det var i bröstkorgen. Men det jag inte riktigt minns, är vad som snurrade i tankarna. Jag minns dock vilket låtval jag hade för natten. Ibland är mitt minne lite som det är, jag filtrerar ut det viktiga och minns mest bara de små detaljerna.

Nu sitter Eddie här bakom mig och lirar GH på mitt Xbox och vi väntar på Felix som ska komma hit.
Sen ska jag ställa mig och laga lasagne och sen ska vi nog kolla på Star Wars eller något annat roligt.

Grillningen igår var fantastisk, jag är egentligen fortfarande för mätt, och folket var helt sanslöst underbara. Skämten flödade och min humor var på en lägre nivå än vanligt, men det var tydligen uppskattat och det är väl det som är huvudsaken.

Jag tänkte bara säga att jag inte kommer vara så aktiv nu på ett tag, jag har lite saker att stå i som jag inte vill dela med mig av riktigt ännu!

Inatt sov jag förvånansvärt bra. Satt på Chatroulette igår och träffade på en kille från Belgien, som var sjukt trevlig och hade ungefär samma musiksmak som jag själv och liknande intressen så det blev sent innan jag tog mig i säng.
Den hemsidan är för övrigt bland det värsta och bland det bästa som någonsin har hänt.

Så fruktansvärt mycket gubbkuk har jag nog aldrig sett på samma ställe innan, inte ens 4chan har så mycket kukar. Men någon gång ibland så hittar man på en trevlig, påklädd individ som bara är där för att hitta någon rolig person att fördriva några timmar med, genom att snacka helt meningslöst om allt och ingenting.

Men ja, nu måste jag skynda mig iväg. Ska grilla med en vän, och bara allmänt fira att jag är så bra! Så jag kommer hem senare ikväll, förhoppningsvis med lite foton om jag kommer ihåg att använda kameran.

Ta hand om varandra, bara en tanke.

Jag blev ful på alkohol, jag blev korkad på alkohol. Jag hamnade i slagsmål utan någon direkt anledning, jag krossade mina tår mot trösklar och visst hade jag mycket roligt stundvis också. Jag har inte bara negativa upplevelser från alkohol, tvärt om har jag mest bra minnen. Men i slutändan har det aldrig varit värt det. Järngänget var uppbyggt på dunkar, fylla och fest. Men nu när jag tänker tillbaks, och är nykter, så frågar jag mig själv.

Skulle vi skallat varandra, för att det var kul, om vi varit nyktra?
Hade vi tagit med oss järnrör och vandaliserat soptunnor och brevlådor som nyktra?
osvosv.

Svar: Nej, det hade vi inte.

Det var kul då, men nu skäms jag mest bara för alla dumheter jag hittade på. Jag skäms för att det finns vissa personer jag bara har suddiga alkoholminnen utav, som jag aldrig träffat och pratat med nykter. Jag skäms när jag tänker på hur många misstag jag gjort, som aldrig skulle gjorts nykter.


Nu när jag varit nykter såpass länge som jag har kanske jag borde gå med i IOGT-NTO eller liknande? Hah.
Nej, fler halvår ska det bli utan att fördärva helger med sprit.

Paranoid.
Hypokondrisk, men vägrar åka till akuten.

Min andning, något fel är det. Har gått dagar nu, kanske en vecka. Eller mer. Äh, fan jag minns inte! Men något är fel på mina lungor och jag hostar alltid så fort klockan passerat 23.

Om jag dör av det här så ska Pink Floyd - The great gig in the sky spelas på min begravning.

Har jag svårt att andas för att jag tror att döden är här, eller tror jag att döden är här för att jag inte kan andas?
Idag har jag funderat på en sak. Tänk om Ödet gjort en miss? Tänk om jag inte är där jag ska vara just nu? Just denna stund. Jag kanske skulle varit född en dag senare, och därför är allt i obalans. Eller är obalansen en del av Ödets plan?

En sak vet jag nu klart. Den fråga jag ställt mig i många år, svaret på frågan är "Bagage."
Det är anledningen till allt, det är svaret på frågan angående meningen med mitt liv.

Jag ökar dosen på Tryptizol och hoppas på det bästa, annars får jag ta till Zopiklon ikväll trots att jag egentligen inte vill.

Majbrasan igår var fruktansvärt platt och tråkig. Elden doftade fel, som om någon kastat in en gammal och bortglömd möbel av plast. Röken var gultonad, felfelfel. Det var fullt med människor, men ingen kändes riktigt intensiv individuellt. Men i grupp blev det fruktansvärt starkt, jag kunde inte stanna. Det var obehagligt, vilket är tråkigt då jag älskar eld och doften utav den, och ljudet av knäppande trä. På vägen hem hörde jag en gammal vän skratta på håll, och jag frågade mig själv hur jag inte kunde höra det falska i skrattet när vi fortfarande talades vid. Jag borde fattat så mycket tidigare att människan skulle komma att gå mig bakom ryggen, tala om saker hon aldrig skulle talat om. Och hur korkat det är, att gå till min syster med informationen jag ber henne vara tyst om. Nåjo, det har gått både veckor och månader sedan sist och det känns inte ens lite tomt.

Men jag ska inte klaga, det regnade och jag kunde andas i några minuter.
Nu ska jag ta hand om saker, och dricka mer te.