Jag tar bloggpaus igen. Av dessa anledningar

1. Det är sommar, så jag har annat för mig
2. Vad jag än skriver så finns där bara respons från några få personer, ibland. Om jag har tur...
3. Känner mig på tok för bitter för att skriva något vettigt
4. Det enda jag har i huvudet kan jag inte skriva om, då ingen har med det att göra.
5. Frustrerad som få
   
6. Jag har tappat lusten
7. Om ett tag åker jag bort i två veckor, så jag orkar inte.

För att skriva det i klartext så alla idioter där ute också förstår

TID
ORK
LUST
= 0

Sitter och tar morgoncigaretten såhär mitt på dagen och dricker morgonens första koppar med kaffe. Har funderat en hel del på det här med att hjälpa människor och hur komplicerat det kan bli.

För det första har jag väldigt lite energi att lägga ned, och när jag väl försöker och det inte blir uppskattat känns det som att jag slösar bort det lilla i onödan. Det är jobbigt att se personer jag bryr mig om trilla ned i träsket igen och igen, så jag kommer blunda och titta bort för att inte se det igen.
Jag känner mig hemsk som låter det ske, men hur jag än gör kan jag inte rädda någon som inte ens vill bli hjälpt. Som inte inser behovet.

---

Börjar bli dags att knyta ihop säcken snart, var och hämtade en resväska hos pappa igår och har börjat skriva packlistor i huvudet. Den fjärde åker jag bort i två veckor, kommer bli så skönt med semester. Att vara nära personer jag tycker om och bara få slippa doften av Östersund och människorna här, i fjorton dagar. Jag längtar så, om ni bara visste!

Och i midsommar ska jag till Norderön på knytis, vandra barfota i gräset och bara njuta av all natur, det goda sällskapet och den otroligt goda maten. Som alltid, as always.

---

---

Nu ska jag hoppa in i en dusch och göra mig klar för att möta Alvina nere i stan, vi ska ränna runt och jag ska sedan tvinga henne att ta en kaffe med mig på valfritt fik, bara för att utbyta fraser i lugn och ro.
Bye for now

En obeskrivlig jävla saknad och en dröm om ett sms som aldrig fanns i inkorgen när jag vaknade. Såklart det inte gjorde, men jag blev ändå besviken när det var tomt. Sedan vaknade jag till, kokade kaffe och satte mig vid datorn och inser, jag har absolut inget att göra som faktiskt kommer nöja mig idag.

Så det här är dagens planer:

Städa
Tvätta
Diska
Söka efter hemligheter
Vråla sånger
Lyssna på musik
Skriva packlista inför resan.

Som för övrigt snart bär av. Eller, inte riktigt så snart men i mina mått mätta är det väldigt snart. Och papi är inte ens hemma i stan när jag är nervös och tonårsstissig. Vad ska jag ta mig till? Lyssna på peppmusik? Bra idé.

Beats Antique - Roustabout (Bassnectar Remix)

Nu har jag precis kommit hem.. Att vakna bredvid det vackraste i sitt liv är en så mäktig känsla, speciellt för mig som sällan sover bredvid någon och då sällan bra.

Att efter några få timmars sömn vakna upp utvilad och se den där ryggtavlan och känna värmen, det är så jävla jättestort för mig att knappt jag anar hur pass stort det är. Men att sedan inse att det är sista morgonen på obestämd framtid (Nåja, kanske inte riktigt så men några datum är ändå inte satta. Några små riktlinjer finns väl, men det är vagt nog för att jag ska få lite smått panik) som jag får vakna upp där, som jag fick somna inlindad och omhållen precis där jag känner att jag hör hemma.

Hos honom.

Att se honom åka var jobbigare än förväntat, jag blev tårögd en snabb sväng men vill gärna skylla mer på vinden än att erkänna vad som egentligen låg bakom. Den inte så långa promenaden till bussen efter kändes milslång, och nu har jag en lång väntan framför mig.

"Är han värd att vänta på?"
"- Ja."

För tänk, det är han. Och nej, inga detaljer kommer spillas. Det här får vara så mycket av allt ni får veta, jag har ingen direkt anledning till att hålla det hemligt men jag känner inte att jag har lust att haspla ur och dela med mig som det ser ut just denna morgon iaf.

Men ja, en lång tid framför mig som jag ska göra allt för att underlätta med att gå barfota med syster ute på Norderön, jag ska åka till Nille i Piteå och spela WoW och tvinga stackarn att köra mig till havet, jag ska försöka våldsgästa Felix nere i Dalarna om han hör av sig och säger att det är ok, ut till Dreas i skogen och massvis med äventyr med min Fridafin. En kort visit till Stockholm för att träffa Jesper så han får lära mig att fota tror jag också att jag har på schemat, och såklart alla nätter hemma hos syster och Mattias inlindad i filtar och pj's, med tekoppen i högsta hugg.
En lång väntan, men bara därför tänker jag inte låta den bli långtråkig.

Nu ska jag tillaga något varmt att äta innan jag packar ut och packar om väskan, hoppar in i en snabb dusch och rör mig mot systeryster och imorgon ska jag på SOC för att diskutera saker och ting som tar för lång tid att skriva ned för att jag ska ha energi, och sedan blir det en picknick med vääärldens bästa Dreas. För fina vänner har jag, det är en sak som är säkert! Ensam är jag aldrig, även om det stundvis kommer kännas så, men då är väl återseendet mer kärt?

"You take my breath away"

Jag är livrädd att vi ska skiljas såhär.. Inte såhär.. Snälla?

---

Ingen sömn, ingen matlust och jag vet att mina ätstörningar fortfarande ligger och pyr under ytan. Jag vet det, jag känner hur det river i skallen på mig. Hur jag stirrar på min egen spegelbild och vill kräkas, trots att jag kan vara en av sveriges största emetofober. För att jag är ett jävla klantarsle.

Jag kan leva med konsekvensen av mitt misstag.. Eller, jag kan lära mig leva med det, det kommer inte vara enkelt men jag förstår själv hur jag måste ta och bita i mitt eget sura äpple efter det här. Men för fan, låt mig åtminstone be om ursäkt, låt mig få säga adjö.

Låt mig försöka förklara utan att falla i gråt. Och jag som så sällan faktiskt gråter, sitter här med en tjock klump i halsen och inser hur förbannat trasig jag är.

Varje ord tar så lång tid att skriva, det känns som att jag suttit i en evighet och präntat bokstav efter bokstav. Jag kastar in handduken och går under som ett sjunkande skepp. Så stora ting som jag förstört av ren jävla rädsla, i ren idioti.. I rent hjärnsläpp.

Mogwai, nyfunnen musikalisk kärlek. Som en yllefilt kalla nätter, tröstande.. Ingen bryr sig, ingen kommer lyssna, men det rör mig inte just nu. Jag börjar bli van.

Vackravackra Mogwai.

---

Hang on.

Jag fastnade vid tanken på din silverkjedja.
Tänkte på min också ett kort ögonblick.

Klart jag blir besatt av glimmande silver, som den tjuvkorp jag är.
Sedan kanske det beror på att jag lyssnar på Corvus Corax i skrivande stund.

Väntar på att virussökningen ska vara klar, så jag kan lägga mig på rygg i sängen och sväva i dvala.
Idag kommer min vackraste Fridafin hem igen, saknade tösabit vad jag ska kramas.
Tänker inte ens koka kaffe ännu, några timmars vila behövs innan.

Jag byter till Placebo och tar en rök. Lagom bitter på livet.
Lagom förbannad på framtiden, lagom skamsen.

Allt är precis som det borde.

Huvudvärken bultar, vägrar inta kemikalier för att bota den.
Skapandet och inspirationen flödar just nu, begraver näsan i böcker och i WoW mellan stunderna jag skriver.
Försöker hitta en verklighetsflykt som håller i sig hela sommaren.

Några tips?

Tittar ned i skärmens högra hörn.
Klockan är 02:50.

Det är den 11/6.
Jag vill inte, tiden får inte gå så fort.

Och bara därför slumpar Spotify fram låten som smärtar mest att höra just nu.
Men som jag ändå inte kan sluta lyssna på.

"Cover my eyes
Cover my ears
Tell me these words are a lie
It cant be true
That I'm losing you
The sun cannot fall from the sky"

Och jag vet, att det är här skon klämmer.
Egentligen.

Innuti står jag på knä med tårfyllda ögon, med ett avgrundsvrål faller jag ihop lite till och går sönder.
Men det kan man ju inte visa utåt, såklart.
Oron för situation 1 lättade lite, men ersattes snabbt av oro för situation 2.

Och jag förmår mig inte ens att säga orden högt.
När någon som ser skillnaden i mina ögon påpekar det blir jag så ställd och får panik.
För om man säger det högt, då är det ju på riktigt.

Och det som är på riktigt kan ju försvinna. Kanske dags att damma av skillsen och börja lura sig själv igen?

Bra läsning, kaffe och cigg ute på balkongen idag. Det ska upprepas, men nästa gång ska jag inte må lika dåligt. Boken är för övrigt jätterolig. En polis som extraknäcker som lönnmördare, kan det bli bättre?

Röka sig lite, med kors och radband. Be om ursäkt till mig själv och till alla som kan kommit till skada på grund av mina misstag nu och tidigare i livet. Jag ska försöka att inte vara en börda.

Lite prestations- och separationsångest har väl ingen dött av?

Jag fick en fråga, som snurrat i huvudet sedan dess.
"Vad skulle person X tycka om det här?"

Jadu.. Jag är så korkad att jag inte ens tänkt ur den vinkeln.
Att jag inte tänker på hur folk reagerar på mina handlingar.
Jag skadar inte bara mig själv med korkade val. Mitt liv handlar inte bara om mig.

Att det skulle krävas något så brutalt som det här, för att jag skulle koppla.
Enklaste matten, och jag misslyckas med uträkningarna.

Vad tycker person X egentligen?
Inte ett ord har utväxlats, jag vet inte ens om person X är medveten om mitt snedsteg ännu.
Ingen kontakt, oro och paranoia.

Har jag stökat ned mer än vad jag kan plocka upp får jag skylla mig själv.
Dock kommer det suga musten ur mig, jag kommer tappa hoppet om mig själv.
För tron på mig själv är redan bortslarvad, efter händelserna.

Jag är så bortom värdelös, så bortom kass och klantig. För första gången i mitt liv ångrar jag faktiskt något innerligt.

Jag tar pris i dumhet. Korkade val som enbart bevisar vilken liten och svag individ jag är under allt som jag försöker bevisa med attityd och hållning.
Jag har aldrig skämts så mycket över mig själv, aldrig någonsin hatat det jag gjort och hur jag tänkt så mycket som nu. Besviken på mig själv är bara halva sanningen, det går så mycket djupare än så.

Hur fan kunde jag hyckla och sjunka så jävla lågt att jag gjorde det jag lovat mig själv att aldrig göra? Jag har brutit många löften som jag gjort till mig själv men det här tar som sagt priset. Fan..

Jag har vidtagit åtgärder, för att undvika att hamna i situationer som liknar denna igen. Jag vägrar i sten, försöker frenetiskt greppa fast vid något. Försöker hitta någon försäkran om att det var en engångsföreteelse, men det är inte så konstigt att jag tvivlar på mig själv efter detta.

Mina stora planer är inställda, det blir en hård kamp istället. Aldrig mer fullt ös, aldrig medvetslös.
Jag får fan inte tappa kontrollen igen. Hoppas innerligt att jag inte förstört mer än vad jag kan reparera, men har det skett så förstår jag mycket väl hur jag förtjänat det. Handlingar och val har sina konsekvenser, men egoistiskt nog önskar jag att det går att laga.

Frågan är fortfarnde "varför?"
Jag tror det är rädsla.. Rädd för att vinna så välter jag brädet, slarvar bort brickorna och fumlar med tärningarna. Enbart för att aldrig riktigt komma ur samma ångestspår. För nu ska jag inte ljuga, det har blivit hemtamt med och riktigt ovant läskigt utan. Men det är ingen ursäkt, inget svar. Enbart en teori som gör att jag hatar och plågar mig själv ännu mer.

Crap, det här tar ångest till en helt ny nivå. Det sista jag vill ha är sympati, en örfil skulle vara mer passande.

Det var länge sedan jag skrev något som jag känner mig säker att publicera.
För många alster som varit för personliga eller för mörka. Men nu har jag åter igen hittat rätt stig och orden dansar rätt under min penna.

Jag fick rätt fråga, och ni ska få rätt svar i nästa inlägg.

Allt rasar. Jag rasar, går sönder.
Min rygg är kaos, att sitta smärtar, att ligga smärtar. Hur jag än vrider mig gör det ont, men det är inte ens mitt största bekymmer just nu.

Vrede, djupt nere och riktigt ilsket tjock.. Helt utan egentlig anledning. Vrede.

"Överallt är jag en främling, men jag känner mig hemma med dig.
Men du lämnade mig, och jag lämnade dig."

Jag tror jag kan ana vad som väntar i vägskälet, vilken lögn. Inte ens en betryggande sådan.
Om jag vore lite vis skulle jag linda in mig i illusioner om att det löser sig, men jag är så korkad att jag lurar mig själv till att det kommer rasa. Vilket jinxar allt, så det faktiskt rasar.

Jag kallsvettas, så ont gör det. Hem till syster och Mattias nu, för att få vila.

Hur fan tänkte jag egentligen? Hur pass jävla naiv får en människa bli?
Trodde jag verkligen, innerligt, att det skulle vara min tur den här gången?
Hah, det kommer snart slå bakut och det kommer bli min död, för att jag är så förbannat jävla naiv och vägrar lita på mig själv, mina erfarenheter och hur det alltid har slutat.

Det har alltid gått åt helvete, varför skulle det inte göra det nu?
Gud, ikväll lägger jag mig tidigt och försöker att hålla alla bitar på plats. Klart fan jag skulle blotta halsen, klart fan..

Sju månader utan sprit, en månad sedan jag fick veta vad fågelkvitter i bröstkorgen faktiskt innebar. Och korkad som jag är trodde jag det var symptom på något helt annat.

Antar att det här är en sådan dag som borde spenderas ute i solen, med cola. Kanske är så pass bra att jag glömmer bort bitterheten över att jag borde stått på ett flak och skrikit dåliga sånger idag. Det enda jag vet är att en ny bandana måste införskaffas då jag slarvat bort den jag haft, och att jag glömt bort att sova inatt, plus att jag kommer kolla telefonen konstant efter sms om bra nyheter.

Lilla, kom ut nu så jag får sjunga Lilltåa för dig!

Som vanligt dricker jag kaffe och röker, det mesta är som det brukar. Och mitt soundtrack för dagen är Devendra Banhart - Baby.

Precis uppstigen, redo för morgonkaffet och morgonciggen. Jag passade på att testa spela in med min nya videokamera, bara för att jag kan.

Enjoy

Sen ringde Eddie och sa åt mig att gå till min nya granne, Atom! Hah, att den pluppen skulle flytta in i huset bredvid var oväntat. Videon talar för sig själv, de var fulla och jag höll mig till cola som vanligt. Geez, bra dag!

Separationsångest innan det ens har börjat..
"I get high on you baby"

Nu börjar det, helvetesmånaden. Juni, vilken jävla uppfinning. Värmen, ångesten, oron, bristen på kemikalier, möten, bråk, födelsedagar, firande och mitt i det här ska jag tydligen försöka vara glad. Och försöka sova, och försöka äta.. Försöka hålla mig borta från skit jag redan valt bort, men som dagligen lockar mig.
Jag är så.. jag vet inte, frustrerad kanske. För jag vet, jag har redan sett de kantiga ögonen. Jag vet redan hur det kommer bli. Tid. Det är väl bara att vänta ut det, för inget jag säger kommer ändra på något.

Frustration, minst sagt.

Musik som spelas i bakgrunden får det att knyta sig i halsen på mig. Oförmögen till att tala även inatt.
Jag känner för att supa till på riktigt just nu, att köpa en dunk och sänka den som om jag aldrig gjort annat. Bara för att döva, men jag vet att det bara är till att bita i det sura äpplet och ta det här som det kommer.

Jag kommer aldrig undan mig själv.
Det retar mig.

"Du klarar det hjärtat
Det vet du, du är fanimej en av de starkaste jag känner"

Jag har fina vänner som skriver fina saker, det är alltid något. Det är en stor jävla tröst, trots att jag inte riktigt kan dra på smilbanden just nu är det ord som ändå kommer ligga nära.

Nu får det nog, jag känner för att gräva ned mig.
Ring mig när snön faller, så kan jag vakna då.

"I don't believe in atheists"