Har det så sjukt bra i Linköping att ni anar inte. Det är tryggt, det är roligt och jag omringas av vackermänniskor hur jag än vrider och vänder på mig. Inte ens snorungarna med mopeder retar mig här, inte ens spännbögarna med anabolafluffiga muskler får mig att bli uppretad. Bara lugn och ro.
Det enda vore värmen, men så vitt jag hört är den överallt och retas just nu. Men med balkongdörr och fönster öppet känns det inte som att jag kommer avlida så fruktansvärt mycket. Jag trivs, ojoj!
Har snart varit här i en vecka och det betyder att jag tillbringat hälften av min inplanerade tid här redan och det suger ju lite, men jag tänker fan ta vara på tiden ska ni veta.

Jag smider planer och ringer samtal för att ordna vissa hemliga saker, och det är lite tärt att det tar sådan tid att lösa vissa uppgifter men samtidigt så har allting sin anledning, och allt har sin tid. Och bevisligen, allt tar sin tid. Så det gäller att inte ha allt för brått misstänker jag. Men nu under min efterlängtade semester från fittstaden Östersund är det här det sista jag egentligen vill tänka på, men det är ett ont måste. Vissa saker kommer man inte ifrån fast man vill.

Snart en månad och det är jobbigt som attan, men med fina sms lite här och där överlever jag detta också. Vissa löften jag har gjort kommer aldrig att brytas, inte ens tanken på att bryta dem kommer att tänkas. Mitt absolut vackraste.

---