Jag kände mig som en nidbild av något som samhället tuggat på och spottat ut.
Som en parodi av mänskligheten. Jag vaknade och såg i min spegelbild ett misstag.
Inte självömkande, bara övertygad om att sanningens ansikte faktiskt såg ut så.

Egentligen var jag nog bara en nidbild av vilken tonåring som helst, nu när jag tänker efter.

Sen kom vändpunkten, my wake up call. Då jag insåg hur komplicerat det var att leva med människor som sysslade med tvivelaktiga saker, som jag blev en del utav även om jag tog avstånd. Jag insåg hur jag själv blev min egen käpp i mitt eget hjul, hur jag blev min egen tyngd då jag inte tillät mig vara lycklig, då jag styrdes av mitt undermedvetna och lät rädslorna styra så jag klantade till allt gång på gång på gång.

Mitt senaste misstag var öderstigert, för några månader sedan men bristen på konsekvenser fick mig att tänka efter. Hör och häpna, bristen på konsekvenser.
För ja, det var verkligen brist på reaktioner. Jag klantade mig och jag visste så väl om det, så när de flesta påstod att "det är sådant som händer" och jag innerst inne visste själv att det inte alls är sådant som "bara händer" utan att det fortfarande finns ett aktivt val, då visste jag också att jag for med helt fel umgänge.

Så jag bröt, med många. Valde bort så många, som jag förmodligen bara talade med av gammal vana. Förvånansvärt nog tog det mig hit, ungefär två månader senare har jag nästan ett helt nytt umgänge med untantag några som hänger kvar från det forna och några gamla som jag fått tillbaks.

Men inte bara umgänget är bättre, jag söker aktivt eget boende och som ni redan vet har jag också slutat totalt med medicinerna. Jag är kär, jag är glad, jag promenerar mer och har så mycket energi till saker som jag aldrig hade orkat för fyra månader sedan. För det finns inget som mäter upp till det här, där jag är just nu i livet.

Jag har fortfarande inte lyckats börja träna, för min bror hör ju aldrig av sig när han ska iväg. Haha, mongobror min. Men planen finns fortfarande där, jag ska iväg och jag ska börja thaiboxas. För att orka, för att jag faktiskt orkar nu också. Visst, mina knän knakar och klickar mer än vanligt nu när jag börjat röra på benen mer, men det kommer nog lösa sig med tiden också, det är jag övertygad om.

Jag är precis på den punkten, dit jag önskat mig själv så länge. Men innan trodde jag att det skulle gå hit per automatik, att jag skulle vakna en morgon och på något mystiskt vis ha förflyttats till en bättre tillvaro. Men tji fick jag, det är inte så enkelt. Ingenting är enkelt, det har varit en helvetesresa hit, jag har haft det tungt men tro på fan att jag kämpat vidare. Jag har hopp, jag har tro och mitt självförtroende blir bättre för varje dag som går. Resan är inte över, jag har ännu inte nått mitt mål och jag kommer nog aldrig känna mig färdig. Men jag tänker inte ge upp, jag tänker fortsätta kämpa och sikta högre och högre ju längre jag kommer. För det är så jag gör det, jag powerlevlar i livet. Det är mitt nya sätt, och jag trivs med det.

För några timmar sedan vandrade jag förbi spegeln, såg mig själv och jag log. För tro på fan, jag är stolt över mig själv. Mitt sätt att leva är mitt eget, jag gör mina egna val. Jag är fan grym!