När nya vägar inte funkar, då söker jag mig tillbaks till gamla spår jag redan vandrat. Men denna gång med facit redan i hand, jag vet nu hur jag ska hantera situationen för att inte brännas. Det är bra, det går bra.

Min nya läkare klantade sig ganska markant, gud vilken värdelös kärring till inkompetent satmara. Jag kommer in, med Felix (Som hon trodde var min pojkvän, av någon anledning..) och jag sitter i stolen, livrädd för att inte få den hjälpen jag behöver, och vi börjar prata om mediciner. Och sedan hösten har jag fått ett antidepp utskrivet, trots att jag inte är deprimerad för fem öre, men någon biverkning är att man ska bli trött, vilket jag redan är (Men som ingen läkare verkar förstå..) men jag slutade äta den medicinen efter en vecka, för biverkningarna är förjävliga och jag sover på tok för länge, upp mot 18-20 timmar kan jag sova, och det går inte att väcka mig. Jag är helt borta, och det är inte heller bra. Men iaf, den nya läkaren ville ÖKA dosen på den medicinen som förstör mig totalt, till 30mg per dygn istället för 15, vilket är helt absurt och hon lyssnade inte på mig när jag gråter och krystar fram ett väldigt ynkligt "Men.. Jag ÄR utmattad, jag behöver inte bli MER trött.." och hon vägrar ge mig den enda medicinen som faktiskt fungerat, för den är "vanebildande".. Men, min hjärna kommer inte ramla ut ur örat för att jag får sova gott om nätterna, orka upp till skolan och fixa allt fram till studenten. Jag har bara 1½ år på mig att fixa skolan, jag har ett helt liv att laga mig själv. Är det bara jag som ser det?

Ohwell, hon skickade en remiss till vuxenpsyk och pratade om sjukgymnast (Vad det nu än har med min sömn att göra, det vet jag inte) så förhoppningsvis ringer någon från vuxen ganska omgående och säger att det finns en tid för mig där. Kanske att jag får rätt hjälp, äntligen. Jag hoppas, håll tummarna för mig?

"Jag hoppas att du känner att du har fått all hjälp du behöver här" Var något hon sa till mig innan mötet avslutades och jag gick därifrån med tårar i ögonen. Nej, det kan jag inte påstå att jag känner faktiskt. När jag blir fråntagen den enda tryggheten jag har just nu, det kallar jag inte hjälp. Det enda som får mig att sova, det enda som hjälper min naturliga sömn är vetskapen om att jag har en karta i medicinskåpet som faktiskt kan rädda mig om jag skulle misslyckas, det är min livlina och bara det gör att jag sover bättre. Jävla miffon, tack för att ni förstör mig och allt jag försöker åstadkomma i skolan. Jag kommer inte orka fixa alla uppgifter nu, som planen var.. Tack, men nej jag ska äta dubbel dos av en skitmedicin så kan jag sova bort halva mitt jävla liv och vakna illamående, med huvudvärk och inte ha några hjärnceller alls (För hjärnan, funkar inte..) och dessutom bete mig helt annorlunda, hela min personlighet förvrängs. Tack, jävla hälsocentral, jag hoppas stället brinner till marken.

Hur som helst, det här har vi gjort idag.

Det var meningen att jag och Felix skulle åka till min far ikväll, men det blev ändrade planer då jag såklart blandat ihop allting. Jag har länge vetat att pappa skulle ut ikväll, och kolla på Betnér och umgås med sina vänner, men av någon anledning fick jag för mig att det skulle äga rum igår. Ibland, går inte saker riktigt in hos mig. Det fastnar någonstans på vägen och vänder sig lite, lägger sig på fel ställe och sen förstår jag likförbannat ingenting.

När vi ändå var på stan tänkte vi att vi skulle göra det bästa av situationen och ta en fika på Wedemarks, en macka och te för mig och en stor kopp riktigt kaffe med någon macka, för Felix. Expediten blev helt ställd när Felix frågade "vad har ni för kaffe?" och hon förstod inte riktigt vad Felix var ute efter så hon drog upp olika typer av kaffe, som latte och vanligt brygg osv, men det Felix ville veta var vilka bönor kaffet var av. Ja, efter det drog vi på Carlings och fyndade lite rea-kläder. Tre par byxor till Felix för 200:- och en ny hoodie till mig för samma pris, billigt är bra.

Sen, impulshandlingarna helmer! Sprang förbi game och köpte Assassins creed och Oblivion till Xbox, som vi har roat oss med sedan vi kom hem. Och inne på Game blev jag igenkänd av expediten, hon frågade "Är det inte du som var på den där suspensionsaken?" och jag blev så ställd.. Visste knappt hur jag skulle reagera, vad jag skulle säga och hur jag skulle röra ansiktet för att få fram ett svar, så jag tror jag grymtade fram ett "Eh.. Öh.. Jo, det var jag!" och så sa hon något, som jag inte fick in i min tjocka skalle. Jag hatar, att vara jag. Att inte förstå, att tappa saker och att bli ställd för minsta lilla. Men ja, vi tog våra spel och gick därifrån. För vi hade fått en till impuls, vi skulle gå på bio!

Så in på filmstaden, köpa popcorn, in i salongen och så kikade vi på Percy Jackson och kampen om åskviggen, som förövrigt var en helt shysst rulle! Inte det bästa jag sett, men inte heller det värsta. Helt klart sevärd, och jag älskar att gå på bio så jag satt i mörkret och mös till det underbara ljudet som bara går att få i en biosalong, och vi satt så perfekt. Rad fyra, i mitten. Tillräckligt långt fram, men ändå inte så man får nackspärr tjugo minuter in i filmen och ja, jag mådde gott.

När filmen var slut mådde jag illa av någon anledning, jag gissar att det är något i popcornen som jag inte borde äta (så inga popcorn för mig nästa film) så jag tog med mig Felix hem till Syster Mir och Mattias, där vi drack kaffe, låg i soffan och kikade på Supernatural och bara var, i några timmar. Skönt, oj så skönt. Sen började mitt illamående krypa sig på igen, så vi ringde efter en taxi och åkte raka vägen hem till mig, spelade en massa Xbox och snart är det väl dags att tänka på refrängen och hoppa i säng. För imorgon, då ska vi till pappsen, fina pappa. Jag har saknat den mannen.. Han är världsbäst, min far.

"my hands searches for your hand, in a dark room. I can't find you. Help me, are you looking for me?"

Ingen stress Saivo. Allt i sinom tid, låt allt bara få blåsa över. Låt människor växa upp och finna det du redan funnit. Du kommer inte, någonsin, bli av med minnet, doften och känslan av det. Det är inpräntat och försvinner inte, håll det inte krampaktigt hårt, det.. Försvinner.. Aldrig. Hur du än gör.

Rösten i mitt huvud, mig själv, jag har rätt.
Allt har sin tid, den har bara inte kommit ännu, det kommer. Du kommer bli sedd, för den du är och det du alltid kommer vara.

Noir Desir säger det så bra "I'm lost but I'm not stranded, yet." och jag borde försöka se det också.

Imorgon är det skola, klockan är snart två och jag har inte somnat ännu, vi ska upp klockan sex och börja härja. Och sen ska jag till min nya läkare på hälsocentralen 14:30 också. Jag är nervös men hoppas på att hon faktiskt ser behovet, och att jag inte bara försöker få mediciner för att knarka på kvällarna. Jag behöver min sömn, jag måste ha mina mediciner, då det inte finns någon annan lösning på problemet (Trust me, vi har testat allt..)

Men då människor är fördomsfulla as, och jag har snaggad skalle och piercingar i hela ansiktet vet jag inte riktigt hur jag kommer bli bemött, det är antingen det ena, eller det andra. Kommer hon se mig som ett knarkande freak of nature, eller kommer hon se mig som den jag är? Nervös, stress, nervös och.. ja, det lär bli utebliven sömn inatt också. Nedrans bananer!

Jag ska lägga mig nu, tänka på alla fina komplimanger jag fick igår. Jag ska tänka på det.. Försöka se det.

Nu sitter jag här hemma och väntar på min vapendragare och bästa vän, Felix. Han äger, jag äger och du ska bara veta hur jävla pwnage det blir när vi är i samma rum. Men dra mig, så bäst vi är! Han ska bo hos mig ett tag framöver, då jag hatar att vara ensam i en tom och kall lägenhet som jag inte känner mig hemma i, och vi måste få lite skolarbeten gjorda. Nu medans jag skrivit det här har han kommit och härjar loss i bakgrunden. Han har tagit med sig sin gitarr, vi kommer ha en väldigt trevlig tid. Musik, foto, plugg och bara vara. Bästa vänner, always.

Jag lyssnar på Noir Desir och klockan närmar sig tre och sömnen har uteblivit, trots att kroppen är så utmattad att varje rörelse för att bokstavera ord på skärmen strålar upp i axlarna, då huvudet är så efter att jag tappar ord och formuleringar på vägen, då ögonen svider och sticker.

Men enligt mina läkare behöver jag inte mer mediciner än det jag fick sist, så jag klarade mig.. Januari ut(tror jag?) Tur jag är flickan med resurser, som hamstrar på sig och snålar på det lilla jag har. Men nu är allt slut, och min kropp protesterar sakta, även om hälften förmodligen sitter psykiskt så är det fortfarande inte mindre verkligt.

Sista koppen te, sen ska jag försöka sova igen. Tredje gången gillt, hoppas jag på. Dvalade bara förra natten, några timmar i orörlighet, kroppen var lamslagen och sinnet inte fungerande, några minuter lyckades jag somna till, drömde om Devinia och sen var jag klarvaken och fylld med energi, den sinade fort men jag hade morgonen. Det lilla, det lilla. Man lär sig uppskatta sådant, vid tillfällen som dessa.

Felix sover stilla i mitt rum, han är så fin. Så lugn, hans andetag räcker för att hindra paniken från att sprida sig. Vi var och handlade idag, kvarg för en vecka och jag la upp en plan för ny diet. En bra sådan, balanserad och med rätt ämnen. Jag måste laga mig själv, min mage och allt som hör till. Jag kan inte fortsätta leva på kaffe, te och coca-cola. Jag äter sällan, dricker mest bara varma drycker och kolsyrade saker, vilket kommer bli min död känns det som, just nu.

Jag måste åka hem snart, till syster och vara amöba i deras soffa. Sova ut, vila upp mig och bara få vara. Glömma bort brustet hjärta, stress och panik.

God natt, önska mig lycka till.

Jag är trasig. Någon har slagit mig i mellangärdet, armbågat mig i ansiktet och puttat mig ut för ett stup. Jag kan inte andas, jag kan inte sova. Något är fel och jag vet precis vad.
Finns det hopp?

Rage Against The Machine - Beautiful World

 

Jag har aldrig känt mig så ensam, aldrig så likgiltig men ändå så full i känslor. Jag är inte van, jag är liten och otrygg i världen, men inte fan är det någon som håller mig i handen för det.

Dagen började skitbra, jag var pepp som en demon och rädd som en liten flicka, precis som jag tycker att det borde vara innan en så stor dag, som väntade oss. Robin väckte Felix genom att slita tag i hans huvud, dra det mot sig och skrika "I WILL END YOUUU!!" vilket refererar till en skitrolig video, och jag fnittrade galet mycket. Vi käkade havregrynsgröt och gjorde oss klara, fick reda på att han som skulle köra oss till Ås hade blivit sjuk så vi stod där helt utan skjuts, vilket gjorde mig så orolig. Tänk om, fan det var ju det här som inte fick hända, helvete osvosv. Men jag fick tag på morfar, som gick med på att köra oss så då var det bara att sitta ner, vänta och försöka samla nerverna, packade ihop väskan med lite saker som skulle komma att behövas under dagen och lite att äta, ett stativ osv.

Tiden gick, nervositeten steg och nerverna började poppa i huvudet på mig. Så kom morfar, vi gick ut till parkeringen och satte oss i bilen, började prata lite lätt om allt möjligt, pojkarna satt i baksätet och diskuterade träning och morfar kommer med frågan "Vad ska ni göra i Ås då?"
Hah, vad ska man säga till morfar då? Det finns ju inte med på kartan att jag kan säga till min fördomsfulla svenssonmorfar att jag ska ut och sätta krokar i ryggfläsket och sen hängas upp i luften, så jag blir tyst och iskall i två sekunder och försöker komma på något att rädda situationen med och klämmer ur ett "eh.. Vi ska ut och hänga med lite polare. Hehe.." och sen blev det rätt tyst i bilen, vi alla försökte hålla oss för garv (Iaf jag!)
Men jag slapp ju ljuga, jag skulle ju ut och hänga med lite polare, sen vilken typ utav hänga fick han vänta med att veta tills måndagens tidning trillade ner i brevlådan, det är dumt att uppröra morfar i onödan!

Vi blir avsläppta i Ås, jag upptäcker att jag glömde kameran hemma innanför dörren och dog lite inombords. Fan då, det var inte alls planen. Men jag lät mig inte förstöras för det lilla och bad istället syster ta foton åt mig, och det gjorde hon galant. Den kvinnans bilder är fantastiska och också de fotona som kommer ligga i det här inlägget, all cred till henne! Jag hoppar ganska omgående på Mattias, våldskramar och viskar att jag är nervös, det fixas med musik och alla är förväntansfulla på att riggen ska dyka upp och att resten av gänget också ska komma dit.

Sen sker det på riktigt, Lukas dyker upp med Mirlinda och Eden, riggen kommer och vi börjar smått plocka ihop den, men jag som är så nervös fipplar bara in några saker från släpvagnen och sen sätter jag mig ned, mina fingrar lyssnade inte alls på vad jag sa och vem som hängde i vilken ordning minns jag faktiskt inte riktigt. Men Felix, en riktig hjälte det där.. Woah, vad den grabben visade mig att man inte ska underskatta människor, gav mig lite extra mod och lugnade mina nerver. Det han har gjort i bodymodväg tidigare är ett hål i örat, som han har töjt till ca 6mm, och det är allt. Han tar krokarna utan större bekymmer, han fick ett blodsockerfall vilket inte alls är konstigt när man trycker kanyler och krokar genom ryggen, kroppen reagerar. Och sen så fick han ett till, av ren nervositet, när han skulle hissas upp, men efter det så fixade han det helt galant, han är grym min vapendragare. Och Mirlinda tog ett så fantastiskt foto på oss när han precis hade hissats ned och var så hög på sig själv, sitt adrenalin och sina endorfiner.

Jag avgudar fotot, jag avgudar Felix och jag avgudar min vackra syster Mir. (Och ja, jag avgudar Lukas också. Fantastiska karl)

Tack för allt, jag kan inte säga det nog många gånger.

Sen åt vi, eller om vi åt innan. Minnen flyter ihop lite, det var mycket som hände, mycket att ta in och nu är det nästan en vecka sedan det hände, men det gör inget. Jag är lika lycklig för det, och ni får leva med det. Lite detaljer, är bättre än inga alls.

Sen hängde Robin och han chockerar mig, hans reaktion var fantastisk, precis som han själv är. Att se honom hänga uppochned, sjungandes, vrålandes av rent behag.. Det var en ära, och jag kunde inte hålla mig när han skrek "fuck me!" rakt ut. Så jag frågade "Är det ett löfte, eller ett erbjudande?"
Men något svar fick jag tyvärr inte, haha.
Han har även skapat en perfekt video från helgen, som ni finner HÄR och ÖP var på plats för att vara murvlar (Tack syster för ordet, det uppskattas och används flitigt) och fota Robin, fråga en massa och kläcka ur sig småkorkade kommentarer, men jag förväntar mig inte så mycket ifrån journalister längre, det är ett folk för sig men artikeln blev till min förvåning en positiv överraskning faktiskt. Jag var övertygad om att hela grejen skulle sågas, men det var en väldigt neutral arikel vilket i mina ögon bara framstår som positivt när det kommer till en liten och trångsynt stad med en handfull "extrema" människor. Och den artikeln hittar ni HÄR. Men jag är glad. SVT och ÖP vinklade saker rätt, och SR klantade sig lite men jag fick en förklaring och orden som den ena kvinnan använde sig utav var inte menade som jag uppfattade det. Så efter allt, så var medias syn på det här förvånansvärt bra.


Sen var det iaf dags för mig, jag var sist ut då jag skulle arbeta under dagen. När vi åt vart jag så nervös att jag inte fick i mig många tuggor, jag hade PMS och min bindväv sitter fortfarande lite för hårt även om jag fått en behandling av världens bästa Arne och trots att min syster drog och masserade min rygg innan mannen, myten, legenden, världens bästa Lukas började rita upp. Men jag är fruktansvärt jätterädd för kanyler, och även fast jag inte såg någon så kände jag paniken sprida sig, greppa tag i ryggraden och lamslå mig lite smått. Efter två krokar och massa svordomar sa jag att jag inte skulle fixa det, att jag hade för ont och att jag skulle kräkas. Men sen tog jag mig i kragen, skällde ut mig själv mentalt och lyssnade på vad Lukas sa, att skrika skulle bara göra smärtan mer intensiv, om jag bara andades ut det som han sa åt mig att göra, så skulle det inte smärta på samma sätt. Och hör och häpna, världens bästa visste vad han snackade om. Hah!

Okej, då ska jag försöka ta det här i rätt ordning, i rätt takt. Och försöka minnas alla detaljer och i vilken ordning, men det mesta flyter ihop lite även om jag inte vill det. Jag skulle skrivit det här inlägget på en gång då minnet fortfarande var purfärskt men av någon anledning har jag inte haft ro ännu. Så vi börjar på rätt dag, Fredagen.

Jag sov ingenting natten mellan torsdag till fredag av ren nervositet, "klev" dock "upp" runt 06-snåret på morgonen, började duscha, dammsög en sista gång, sminkade mig och trixade iordning. Jag minns att nervositeten satt i halsen, jag försökte verkligen trycka bort den, men det var helt omöjligt. Så när en stroke har jag nog aldrig varit. Finaste Robin skulle ju komma till mig, bo här i helgen, hänga med mig och hänga med mig (phun intended.. Dåliga ordvitsar, jag borde sluta med det snart. Speciellt den där) så varför jag var nervös förklarade sig själv.
Runt 11-tiden någon gång skulle jag befinna mig inne på Tings för att sitta i bakgrunden på en intervju som SVT skulle ha med Lukas och Mattias, så jag var lite nervös över det också då jag hatar att vara med på film. Även om jag kliar mig i det håret som inte finns och ser ut att ha löss på klippet så tycker jag att det är en bra intervju, och syster är fin i bakgrunden även om hon inte gillar det faktumet, att hon suger av en sked. Haha, skämt åsido så var det ett sjukt bra inslag och jag är glad att SVT var sakliga och inte sågade suspensions och body modifications vid knäna som det brukar framställas i småstadsmedia. Men jag vet inte riktigt när Mattias blev tatuerare, om någon hade sagt det till mig tidigare kanske han hade fått gadda en shysst ryggtavla. Vill ni se klippet så trycker ni HÄR

Klockan 12-ish så var intervjun över och jag stod utanför tings och väntade på Emma, som skulle komma och hämta mig med sin bil och köra mig en sväng på Lidl så jag kunde köpa kvarg och deras riktigt grymma städservetter, ungefär som vanliga våtservetter fast det blir rent på samma gång. Finns bara där. Var in på G.P en sväng och letade O-ringar också men det fanns ingen såndär härlig fiskelåda med blandade storlekar så där blev vi inte långvariga alls. Efter detta åkte vi tillbaks till min lägenhet och dumpade alla prylar, insåg att jag hade fått min efterlängtade Pink Floyd DVD från tradera-auktionen jag vann och en avi från posten, så innan vi åkte ut på frösön och hämtade Felix och ner på tågstationen för att hämta Robin så fick jag hämta ut paketet. Först visste jag inte vad det var eller vad jag hade beställt, om jag hade beställt något eller om det var något jag vunnit på tradera, men när jag fått paketet och ser att frimärkena och stämplarna är ifrån Irland så förstod jag precis vilken fin man som skickat mig underbara skivor. Mick Flannerys två album, tack Fredrik. Jag lyssnar ofta.

Sen ut på Frösön som sagt, för att hämta min underbara vapendragare Felix som också skulle bo hos mig under helgen, sen vart det snabba ryck ner till tågstationen för att hämta Robin. Tåget hann anlända innan vi hunnit hela vägen fram, så han stod på framsidan när vi dök upp, och pulsen slog så hårt att det kändes i hela kroppen. Nervositet.

"Tänk om helgen skulle gå åt helvete? Tänk om inte allting var rätt? Tänk om.. Åh nej, tänk om om inte fanns!! Herregud kvinna, sluta jaga upp dig, du har städat i tre veckor, du har tvättat bort varje trasa, du har handlat hem mat som alla äter.. Fan, du har tänkt på allt" snurrade i mitt huvud. Jag jagar lätt upp mig, och blir lätt nervös. Så att få sånt finbesök en helg, det kan ge strokes. Men det gick bra, jag fick en kram och nervositeten släppte nästan när vi satte oss i bilen, och blev hemskjutsade. Tack Emma, för allt! Utan dig hade vi aldrig hunnit
med allt den morgonen.

Sen kom vi hem, vi slappnade av, snackade skit, drack kaffe och bara.. andades en stund. Jag minns inte allt vi pratade om, jag minns inte hur många koppar kaffe det gick, jag minns bara hur trött jag var och hur fin Robin var, och hur pepp Felix var.
Vi tittade på vackra moddade människor, med fina piercingar, vackra töjningar och pratade väl om suspensions, såklart. Allt kändes, precis som om det skulle varit så. Vi åt lite också, lätt lunch. För Robins och Felix del blev det Kvarg och för min blev det vindruvor och en cigg, så snackade vi lite till och så skulle vi klippa hår. Men min trimmer, den är ett odjur i sig. Lever om som fan, verkligen brölar och låter som att jag plågar den. (Note to self; köp ny).

Robin ville ha tillbaks sin tuppkam, även om jag personligen finner honom het i allt så tycker jag ändå att helsnagg passar honom bäst, och det har ingenting med min rakade-skallar-fetish, jag lovar! Först var det meningen att jag skulle få äran, men då jag inte kan rita ett halvrakt streck på ett papper, då mitt ögonmått är helt sanslöst jättekasst och att jag är livrädd för att göra fel, så överlät jag äran till Felix som är en grym frisör(ska!) vilket ni som har känt mig ett tag borde veta, det var han som rakade min modifierade chelsea. Så resultatet tyckte jag blev jättebra, men med Felix snaggarskills vart jag inte direkt förvånad.
Sen var det nästa man till rakning, och då var det jag som hade äran, för då skulle allt bort och sådant har jag inga problem med, så felix skalle blev kortklippt och felix nöjd, sen hoppade karlarna in i duschen (inte samtidigt.) medans jag dammsög bort allt hår från golvet och sen tror jag vi gjorde oss klara för att åka ner på Shanghai Wok och äta lite mat, vi gick gågatan fram och hoppade in på Shanghai och där visste servitören redan vad jag ville ha, jag är där för ofta och äter alltid Biff med bambuskott, jag måste nog byta maträtt eller restaurang ganska omgående misstänker jag. Men det smakade gott, Robin var nöjd för han fick sin öl, Felix sin bläckfisk och sen tog vi en promenad ner till badhusparken som var finare nu än den någonsin varit, med frosten som låg över träden och brasan som brann vid skridskobanan när vi kom ned. Vi stod där ett tag, la lite vedträn på elden och pratade om sommaren, om hur Robin skulle komma tillbaks och hängas av Old Ways. Det var mysigt att stå där, i värmen av elden, luften vibrerade av förväntan för morgondagen och jag var en väldigt, väldigt lycklig flicka. Jag och Felix kom på att vi var sjukt sockersugna, så vi gick till hemköp och handlade godis, cola och kaffe innan vi återvände hem för att ta det lugnt för kvällen, och sova. Kikade på x-men gjorde vi också, och jag tror jag somnade först. En av mina bästa fredagar, någonsin.

Du såg mig inte.. Du har aldrig Sett mig. Då hade du inte gjort mig illa, då hade du aldrig brutit det där löftet som aldrig gavs, det där som bara känns. Sveket, den tillit som aldrig hann växa fram har nu ett minusvärde. Jag har aldrig krävt något, mer än att få synas, jag har aldrig sagt något. Jag har aldrig gjort något. Fan. Saker och ting bara ramlar isär i händerna på mig.

Fan.

Det som såg så bra ut på håll.

God morgon. Jag är lite glad idag, lyckades kliva upp halv sju för att vända rätt på dygnet, tills i helgen. Nu jävlar smäller det, på riktigt. Det spritter i kroppen, jag kan inte riktigt sitta still. Det är en blandning av skräck, fascination, adrenalin, rastlöshet, nervositet, galen lycka och oro. Men på något vis så känns det BARA bra ändå. På fredag kommer snyggrobin hit, och förhoppningsvis vågar jag säga mer än tre meningar den här gången. Sist blev jag så hänförd av människans energi, livsglädje.. Jag är inte riktigt van att människor är så pass vackra i själen att det nästan blir skönsång av utstrålningen, förstår ni?
Den här gången vet jag vad som väntar, det kommer bli en intensiv helg. Jag, Felix och Robin ska hänga tillsammans, i krokar. Lukas Zpira, mannen, myten och legenden. Jag ska vara crew och flaxa omkring i en crew t-shirt, hah. Mirlinda och Mattias, vackra ni.. Åh, jag kan inte riktigt sitta still, eller formulera mig längre. Det här kommer bli så bra, oj så bra!

(Tack Eijve, som faktiskt visar att han ställer upp genom att inte bryta sitt löfte till mig, utan kommer dit trots att krokar kanske inte är hans största intresse. Tack, du är en riktig vän! )

Ptjaaa, vad har hänt sedan sist? Felix var här igår iaf, jag köpte hans Xbox 360 med tre spel, tre handkontroller och en GH-gitarr, och så fick jag Bioshok till PC, jag kommer inte gå ut mycket mer den här vintern, haha. Så igår spelade vi lite Dead or alive 4 och jag fick så mycket stryk. Har aldrig åkt på så mycket pisk någonsin förr tror jag. Och jag som är VÄRLDENS sämsta förlorare (som dessutom hade mensvärk deluxe) satt och muttrade frustrerat innan jag sa åt honom att byta till GH proto, haha. Så beställde vi hem lite käk från Daffys, Felix som inte har felande, trasiga, förjävliga och jobbiga tarmar beställde en pizza med kyckling och curry, som jag satt och doftade på och kände mig avundsjuk, och jag tog en tonfisksallad istället så slapp jag ont i magen resten av veckan. Jag önskar jag kunde äta gluten, eller att pizzeriorna i den här stan upptäcker hur vanligt det är, och att man kan tjäna mycket på att göra och sälja glutenfri pizza. Hur som helst så kikade vi på X-men Origins: Wolverine som han av någon anledning totalt hade missat. Klantfelix! Och sen kollade vi på Fear and loathing in las vegas, som han OCKSÅ hade missat. Jag måste så ha filmmaraton med den grabben så mycket som han bara.. missat! Klant, once again.. Klant!

Jag älskar mitt Xbox. Nu kan jag ligga i sängen och kolla på film utan att behöva kisa för att se vem som är i bild just för studen, jag kan spela spel, jag kan spela mina skivor och byta låt när jag ligger och läser, behöver inte ens kliva upp lite. Åh, vilken händig pryl! Jag ska ner på Game och kolla på begagnade spel efter praktiken idag tror jag. Åh, så bra det här är. Jag ska nog duscha nu och sen sätta mig och lira lite GH, bara för att jag kan nu! Någon som har tips på skitroliga Xbox-spel som är bra för n00bs? Jag har ju inte haft en konsoll sen NES, så det får gärna vara ett sånt spel, där man lär sig lite under tidens gång. Mkay? Spelat något skoj? Lämna svar i kommentarsrutan så är ni snälla. Puss!

Sen somnade vi rätt sent ändå, eller.. Felix somnade fortare än mig och jag låg kvar och tänkte på hur jag skulle hinna tvätta och torka mina sängkläder på ett taktiskt sätt, så det hinner torka innan jag går och lägger mig, men då jag har lila lakan och vita påslakan så var jag så orlolig för missfärgning, så det blir två maskiner.. och ungefär så rolig är jag, hemmafrusaivo och hennes vardagsproblem, och han klev upp i morse, väckte mig, kokade kaffe och försvann till sin praktik innan jag hann vakna till på riktigt och senare idag ska jag på min praktik. Hos Mattias och Mirlinda, på WiCK3D BodyMod, och ingen är förvånad. Det är jag som är Jerry, praktikantjerry! Idag ska jag enligt syster Mirlindas blogg få lära mig om korskontaminering och "lite sådant" (Vad lite sådant betyder, får jag nog veta idag) och när man bör byta handskar, basicprylar och sånt som jag kommer behöva och saker som jag förmodligen aldrig tänkt på. Newfag som jag faktiskt är, men det är ok för jag får vara det.

Åh, glömmer jag inte bort att dricka mitt te medan det är varmt så glömmer jag bort att röra upp sockret, så sista klunken får ju tårna att krulla sig. Fler vardagsbekymmer, när ska jag lära mig? Nej, nu dusch och sen GH. Hörs sen älsklingar och jag ber om ursäkt, har inte riktigt haft ro att blogga senaste veckorna, jag har känt mig så stressad över allting och ingenting. Förlåt för det. Men ibland kommer jag ta små pauser, don't hate me.

Dra ballen i gruset, nu är det fan NOG. N-O-G!! Sedan barnsben har vi lärt oss att ställa upp på vänner, att behandla andra som vi vill bli behandlade osvosv. Jag kastar ut enorma mängder av tid, energi, pengar, kraft, kärlek, respekt, you name it, på ER. Varje dag. Du kanske inte tänker på det, men det gör jag. Tro inte att jag är så jävla intresserad av att höra dig sjunga, se dina foton, bry mig om dina målningar, se dig och dina polare springa efter en läderboll, tro inte att ni är så jävla intressanta att jag åker mil för att faktiskt se något som jag inte är det minsta intresserad av EGENTLILGEN. Jag åker, jag tittar, jag lyssnar och bryr mig för att jag älskar (Älskade?) er, för att jag kände att det är så man ska behandla sina vänner.. ställa upp, finnas där.. ni vet?

I flera månader har jag pratat om det enda jag har sett fram emot, MITT intresse. Jag har bett er komma, jag har fått lovord, ni har skrattat och sagt att det kommer bli skitkul.  I flera månader, har ni haft tid på er, att spara ihop 1000:- (som för er betyder.. två krogenrundor mindre, vilket jag inte anser vara så jävla mycket begärt på så lång tid!)

Ni kan dra så långt åt helvete det går att komma, jag tar inte det här. Trampa fan inte på mig, jag är inte ens lite intresserad av att höra något ifrån människor som inte kan vara rakryggade från början. Jag tänker inte tala med en människa, som inte kan se mig som en individ med ryggrad, hjärta, hjärna och som faktiskt funkar precis som er. Jag skiter fullständigt i vad ni tycker och tänker ang mitt intresse, min hobby, mitt liv. Kunde ni inte säga från början att det inte var något ni ville se, så stackars er vad jag inte tänker gråta på er begravning.

Sluta sup, sluta knarka, sluta lägg ut pengar på horor eller vad ni nu än lägger era jävla kronor och ören på, om ni har lovat att dyka upp på det enda jag har bett er om, någonsin. Fråga dig själv, vad har jag gjort för dig? Och fråga dig sedan, vad har jag bett om i gengäld? Har jag någonsin ljugit er rätt upp i ansiktet? Har jag kommit 10 dagar innan och sagt att det inte går? Har jag någonsin lämnat dig ensam och besviken? Har jag inte stressat ihjäl mig för att hinna i tid och möta upp dig, på den plats och den tid som är avtalad?

Nejnej, jag har min familj. Jag har mina bröder, jag har mina systrar, jag har resten av gänget också. Vänner? Nej, inte så jävla många efter det här. Tro inte att jag förlåter ett snedsteg såhär jävla stort helt utan att faktiskt rynka på pannan. Ni vet att jag har för mycket självrespekt för att tollerera det här.. Far åt helvete.

Blir fan inget mer.