Jag andades, sa "Okey, do it!", andades in, kände kanylen och andades ut, frustade lite, klämde förmodligen sönder stackars Robins hand och sen satt den där. Det gjorde inte så ont, när jag lät det komma och lät det försvinna med andetagen, det ska jag minnas tills nästa gång.
Efter att krokarna var fastsatta så spände det fruktansvärt i min högra sida, jag måste ha spänt mig konstigt under krokandet, så jag försökte sträcka ut armarna och få det att släppa, Mattias hjälpte mig genom att dra i armarna på mig och drog krokarna så de satt mer i linje med kroppen (Bara rättade till alltså, inga nya hål) och efter några minuter så släppte det, och adrenalinet pumpade redan nu. Jag ställde mig under riggen och tänkte "nu sker det. Äntligen, äntligen.. Nu ska jag få flyga, nu ska jag få vara fri" och Mattias började dra i repen efter ett tag, jag skrek och hade ont, förbannade PMS till att vara ivägen jämt och ständigt, så fort jag ska hänga är den där och jävlas med mig. Så jag gav upp, klipptes loss och gick runt i salen, domderade att musiken skulle bytas och gav mig själv en och annan smäll, höll på att springa omkull stackars Felix som förmodligen inte förstod vad jag sysslade med. Jag peppade mig själv, jag sa åt mig själv att inte ge upp det jag drömt om i månader, att inte fega ur för att det smärtade i skinnet,  det gick sist och det skulle gå igen, jag skulle upp och så var det inte mer med den saken. Så jag ställer mig under riggen igen, blir fastknuten och stödjer mig på fina, fina Robin som har så starka armar, och Lukas börjar nu dra i repen, huden tänjs ut och jag börjar gå lite för att vänja mig vid känslan, för det är en överväldigande och konstig känsla när huden tänjs ut på det viset. Jag stönar galet mycket och nu, nu kommer det.. känslan, kicken, ruset, allt. Odödligheten, friheten och rastlösheten. Jag ville upp, men jag lider fortfarande av kontrollbehovet helmer, jag var inte redo att släppa taget om marken ännu, det gör lite ont men det släpper, nu spänner det mest och jag är helt fokuserad på mig själv, Lukas röst och Robins ögon. Det var allt som existerade, jag märkte inte att syster tog foton, jag vet inte vart Felix stod eller vart Mattias höll hus, vad resten av åskådarna sysslade med var jag inte heller medveten om. Jag existerade, världen gjorde inte det. Det är maffigt, det är större än ni kan tänka er. Jag var alltet, jag var ingenting. Jag var odödlig och mänsklig, ingenting går ihop men allt är så logiskt ändå. Jag signalerar eller säger åt Lukas att hissa upp mig, eller om jag bara tänkte tanken, jag minns inte. Men helt plötsligt så känner jag inte marken längre, jag hänger.. Fuck me, jag hänger!

Bara tanken på att hänga gör mig fnittrig i hjärtat, jag vill dansa och sjunga, jag vill skratta och gråta av lycka, jag vill vara så naken och liten, så stor och så mäktig på samma gång varje dag, varje sekund av livet. Jag vill hänga längre, högre, göra det bättre och bara existera på samma nivå som jag föreställer mig att gudar gör.

Jag hänger, förstår ni? Jag gjorde det, jag fixade det och jag var så mycket på samma gång, överväldigande till hundra, så jag blir svimfärdig och lite smått illamående, jag har sett foton och ser själv att jag började tappa färgen i ansiktet, om läpparna och jag kan bara anta att min puls var ojämn. Jag hörde This is the new shit av Marilyn Manson i bakgrunden, min kära barndomsidol och blivande man. Jag var lycklig, men jag hissades ned och klamrade mig fast runt Robins hals, sattes ned på en stol och fick krokarna borttagna. Jag skrattade, jag fnittrade och var så lycklig, så komplett, så i kontakt med mig själv.

Det var galet, jag var galen, vi alla var fnittriga av förväntan och känslor. Lukas var grym, han gjorde min dag, min vecka, min månad, mitt år. Det här kan jag leva på hur länge som helst. Jag trodde en stund att Lukas skulle vara lite högfärdig av sig, veta om att han var grym och se ned på folk, verkligen bete sig som en diva. Som han egentligen har rätt att bete sig, med tanke på hur duktig han är, men det var han inte. Inte ens i närheten, jag hade så sjukt fel om den karln. När jag träffade honom första gången var jag helt jättenervös och orolig, trodde att han skulle klanka ner på mig, skratta åt mig, eller förvänta sig för mycket. Men inte ens i närheten, han var mänsklig, han var på samma nivå och hade humor, han skrattade gott och var kunnig, jag litade på honom direkt. Inga problem, jag la trots allt mitt kontrollbehov åt sidan och lät honom hänga upp mig i luften, lät honom ta över kontrollen över mig själv och mitt liv, och för mig är det stort, att låta någon trycka igenom kanyler i min kropp är bland det största jag kan göra, det bevisar hur trygg han var.

Det har varit värt varenda krona, varje nervös minut, varje sömlös natt av tankar på hur underbart det kommer bli. Mattias var lugn och vet precis hur jag fungerar i situationer som denna, och lugnar mig med några ord. Syster, som får mig att skratta istället för att få panik när mina svaga nerver börjar brista, Felix som förvånar mig gång på gång. Vackra Robin som lät mig hålla fast vid honom, lät mig använda honom som länk mellan mig och verkligheten. Lukas, som gjorde ett grymt jobb, som gav mig den bästa helgen i mitt liv. Alla bidrog, Sandra som var lugn som en filbunke och tog sin första suspension med ett sådant lugn. Eijve som trots sin bristande ekonomi faktiskt skrapade ihop pengarna som krävdes och dök upp, för min skull. Tack, till alla som givit sådana fina ord, som lämnat vacker respons som jag ler och fnittrar åt, som får mig att våga tro på mig själv. Och till alla som klankar ned på det jag gör och då indirekt på den jag är, well fuck you too. Jag kommer alltid äga, jag har hittat mig själv och retar det er, stackare. Jag förstår att det är något att avundas på, att vara vilse är inte lätt, men ta inte ut det på mig. Jag njuter, jag skrattar, jag lever och mår bra och det är allt som krävs för mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga, det har varit underbart och det här tänker jag göra om ofta, det här tänker jag aldrig sluta göra. Det här är jag, det här är mitt liv.