I'm so happy that I'm finally free again.

Jag återtog all kontroll, nu är det jag som chefar över min situation igen.

4 995 kronor, och jag har lyckats skrapa ihop en tiondel. Bara nio delar kvar, gogo!
Jag hoppas på presentkort på IKEA i födelsedagspresent och julklapp.
Oh yes, nu blir det inte en krona till nöjen och jag måste försöka sluta snusa igen.


Men titta på henne - Vilken skönhet!

( Foto stulet från IKEA's hemsida )

BlizzCon med Marcus, fett nice! Just nu är det live raid och jag questar i outlands på min hunter. Allt är som sig bör.
Kaffet smakade gott, mobsen dör som flugor, sällskapet är awesome och jag levlar på sakta men säkert mot 80.

I veckan blir det blodprover, röntgen och fler möten. Jag blir så trött på att behöva vara trevlig mot okända människor. Men det är ett nödvändigt ont, snart har jag en reglerad dos av medicinerna och slipper således blodproverna en gång i veckan, och efter röntgenplåtarna är tagna får jag veta om mina andningsbekymmer är på grund av något fysiskt och då är vi klar med de undersökningarna också.

Och ja, soc får jag väl lära mig leva med ett tag framöver. Men det lär ju bara bli en gång i månaden, och några samtal hit och dit. Och när Östersundsbostäder ringer blir jag bara glad, för då betyder det att jag har en lägenhet med mitt namn på dörren så fort inflyttningsdatumet är nått.

Jag måste köpa möbler.. Och snart fyller jag år, börjar känna mig gammal fast jag fortfarande är ung.
Hatar det här, men jag är så sjukt tillfreds med mig själv ändå!

Jag satte punkt för en era idag.
Från och med idag, kommer inte ett uns saknad flyta genom mina ådror.
Jag klippte alla band idag.
Och jag gjorde det - med ett leende på insidan.

För när jag skrek "Jag hatar dig, ditt as!" ut i tomma luften
Så insåg jag

Nu, nu är jag fri.

"Cause I can't understand what you meant to me
Made me wild, but you tied my hands"

Fick inte en minuts sömn förra natten, började morgonen med att ta miste på tiden och dyka upp en timme tidigt till hälsocentralen så jag fick sitta där och rulla tummarna.

Jag hatar väntrum. Sjuka pensionärer, snoriga barn. Smittohärd.

Kollade lungkapaciteten, fick två puffar brickanyl så jag vibrerade hela vägen därifrån sedan. En söt rynkig tant trodde jag höll på att frysa ihjäl ute vid bussen, fast sanningen var ju att det inte alls var kallt - Det var medicinen.

Kom fram till soc och skulle lämna in kvitton från apoteket. Men receptionen hade lunchsstängt i en timme så jag fick sitta där och fundera på livets stora frågor innan jag äntligen fick åka därifrån.

Men nejnej, det tar inte slut där! Jag var tvungen att springa förbi Östersundsbostäder, för enhetschefen hade vimsat till saker och missförstått och hon kom inte tillbaks förrens på måndag, så jag fick reda ut det. Och även där fick jag vänta i nästan en timme.

Jag som hatar att vänta, jag hatar att ha med sjukvård och myndigheter att göra.
Glad tjej som kom hem och tvärdäckade sedan vill jag lova!

Nåväl, sucks to be me osv. Jag ska återvända till WoW innan jag ska peta ihop ett inlägg med musiklänkar. Antingen inatt, eller imorgon - beror på hur kul det är att spela inatt.

Första snön idag. Täckbyxorna åkte på, barnet i mig kom fram och jag sprang ut och dansade bland snöflingorna, jag åkte rumpkana ned för kullar. Jag var lycklig, eufori. Lillen fotade min lycka, mina barnsliga påhitt innan vi gick på macken för att köpa mjölk till kaffet.

Jag älskar vintern
Nu kanske jag kan andas.

På väg ut. Can't wait!

 

Haha, som jag sa.

Like a child!

 

Jag är så jävla kär i mina täckbyxor.

 

Att posera är bevisligen inte min starka sida.

Men jag var lycklig - det som räknas.

 

Herre på täppan!

 

Åka ned på rumpan, fnittrandes.

 

This is my happy face!

 

Nåväl, vem vill vara vuxen hela tiden?

 

Älskade lillebror, världens bästa!

Vad skulle jag göra utan familj?

<3

 

 

Jag hatar frågorna "Hur mår du?" och "Vad var det som hände?". Jag vill inte berätta sådant på kommando. Låt mig vara, tills det kommer fram av sig självt. Risken för att jag drar mig undan, ökar med frågorna. Jag har inga bra svar på rak arm, det är sanningen. Jag vet inte riktigt.
En massa småsaker, hundra bäckar små blev mitt hav. Jag drunknade aldrig, jag blev aldrig dränkt. Jag kommer alltid trampa vatten. Jag saknar inte det som försvann, jag saknar bara de bitar av mig själv som följde med när det tog andra vändningar än väntat. Men det var aldrig anledningen, till min korta isolering. Metaforer, för många metaforer. Men jag tror jag tänker linda in allt, och gömma undan det.

"Drift like sleep"

Dubbel dos av lithionit nu, för mina njurar släpper tydligen inte ut tillräckligt mycket i blodet. Och jag vet inte om det är ett bra tecken för njurfunktionen, eller om de kommer lägga ner snart! Nåväl, med regelbundna blodprover behöver jag nog inte oroa mig för att mina organ ska lägga ner. I morse var jag ner och lämnade ett rör, och för första gången sedan jag blev spruträdd gick det riktigt jävla bra, trots att skötaren inte hittade venen på en gång så gjorde det inte ont.
Jag var aldrig rädd.

Senare på dagen blev det tre sprutor i munnen, och trots att det gjorde ont gick det också väldigt bra. Säg mig, tror ni min rädsla börjar lugna ner sig lite?

"cause we remember always. That it took place forever."

Snart är det dags för eget boende, jag står först i kön hos Östersundsbostäder och jag behöver inte oroa mig för skolan då jag är sjukskriven ett tag framöver. Saker löser sig, och mitt i det här har jag sådan tur, att mina vänner står ut med mig, trots allt.

En fika idag, säkert fyra koppar kaffe, med Eddie, Maria och Ronny. Det var välbehövligt, och mycket trevligt. Det enda jag kan klaga på är väl egentligen senaste patchen till WoW som ställde till mitt liv online lite, men jag vänjer mig väl snart misstänker jag. Och om det är mitt största problem nu - då är det fan fint.


Och på måndag börjar den långa resan av dosreglering och blodprover. I'm not amused, kanylrädd sate som man är.

Oh well, jag ska dricka en kopp te, ta kvällsmedicinen och börja tanka hem alla serier jag missat under tiden jag varit borta. Bye world - I love you!

Genomskinliga ord, skrivna med blöta fingrar mot en immig spegel utan reflektion. Ord som lätt försvann, som föll i glömska så enkelt. Mina ord, jag sa varje stavelse med så mycket kraft jag förmådde.
De nådde aldrig in, eller hur? De nådde aldrig riktigt fram. När jag berättade, hur viktigt det var för mig. Hur stort det kändes i bröstkorgen. Hur viktigt.. hur viktig.

Allt, gled undan fokus, försvann in i difus dimma och allt som blev kvar var hårda kantiga ord som inte talades ur min mun, som riktades mot mig. Orättvisa ord, saker jag inte förtjänat höra. En fras i en framställd dimma, och allt rämnade. Hur är det rättvist? Hur ska jag finna någon logik i det mest ologiska i hela världen?


Inne på månad två och jag trevar fortfarande efter räcket till trappen upp, men jag tror visst mina händer blev bundna i förebyggande syfte. Ibland tror jag att det här var meningen med hela resan, att få återbevisat hur lite det går att lita på människor. Den mänskliga faktorn, att det aldrig går min väg.

Jag borde vetat från början. Jag tror jag visste hela vägen, magkänslan bad mig vända om och springa tills benen inte bar mer, bara för att vara på den säkra sidan. Att ingen är att lita på, att alla riskerar att krossa mig som en liten insekt under en smutsig skosula. Jag tror jag ignorerade, slog på skygglapparna och tjurade mig fast.


För första gången på fyra år känns den där semestern som en riktigt bra idé.
Och jag ska nog börja med medicinerna igen.

Orden är bortglömda, men poängen ekar och klöser. Minnen som plågar, som hemsöker mig när jag krampar mig själv till dvalan jag kallar sömn. Två sönderbitna tänder so far, tur jag har tandläkartid i november, för sen är det slut på gratis tandvård och således också tandläkarbesöken en gång i kvartalet för att laga tänderna jag bitit sönder i panikångest.

Sömnen.. Den är bortglömd, John Blund har slarvat bort sig på väg till mig i så många år att jag borde varit van vid det här laget, men när jag vet hur tryggt det var att sova där jag hörde hemma, så är frustrationen ett faktum som gnager hela nätterna igenom, när jag meningslöst försöker sova.

Inte ens hösten, inte ens de gulnade löven.. Inte WoW, inte ens maten smakar längre. Men jag fortsätter, av ren tjurighet. Tjurigheten som aldrig gjort mig någon nytta.

Den bittra sanningen är:
Kaffet smakade alltid bättre bredvid dig

Kan saknad döda själen?