Har tänkt på sommaren 2006 mycket inatt. Inte för minnena i sig, utan mer på känslan som fanns där, under de få månaderna. Då allt doftade nyklippt gräs och folköl, då jag satt på min balkong i min dåvarande lägenhet och vrålade sånger om dagarna och var ute och sprang på stan om nätterna.

Då jag och Sara levde snabbt och flyktigt, då vi drack öl i badhusparken för att sedan hoppa i storsjön med kläderna på för att sedan vandra blöta, fulla och glada hela långa vägen hem, och ta ett till dopp på vägen. Sedan in i mitt kök och laga mat, kasta i oss allt och sedan lägga oss i min oxröda hörnsoffa och kolla på Grodan Boll och Kalle Stropp i VHS-kvalité. Och sedan somna så, inlindade i filtar i varsin ände.

Det var kanske inte världens mest händelsefattiga sommar, det var mycket polisnoja, mycket bråk, mycket stök och en hel del annat tjorv. Men jag var lycklig, för känslan genom hela sommaren var precis så som den borde vara. Och just denna morgon, just nu, just idag, så känner jag samma hopp, samma tro och samma kärlek till livet som jag gjorde då.

När The Kristet Utseende spelade på Storsjöyran och jag stod med en rosa och glittrig toaborste i badhusparken och sjöng med, då jag blev så full på slagsmålsklubben att jag tappade bort min t-shirt och mina vänner i ZigZag-tältet och fick gå hem utan, och morsan stod som en fågelholk när hennes fulla, halvnakna dotter trillade in genom dörren och fnittrade med okända autografer fulla ryggen. (Vilka som klottrade är fortfarande en stor gåta!)

Det var en enkel sommar, det var inte så komplicerat att vara jag. Mitt största bekymmer var ölpengar, och allt gick att ordna.
För precis så, känns det nu. Och jag älskar känslan, jag älskar doften av minnesskärvorna som slingrar sig som rök runt mig just nu. Och jag fnittrar, jag ler och mår som en liten prinsessa.

Jag skulle inte vilja göra om den sommaren, jag skulle däremot vilja ha en höst som genomsyras av samma simpla känsla. Lindas in i trygghet i soffan och somna till en film som går att spela om och om och om igen, utan att förstöras.

Första bilden är på en väldigt väldigt trött Saivo, som satt på balkongen och drack eftermiddagskaffet i solen. Och den andra bilden är på mig och Simone en kväll på Österäng. Minns den inte riktigt sådär jättebra, vill minnas att det var en hel del Kir inblandat men det här är nog de enda bilderna jag har från den sommaren så ni får leva med dem. Heh

Jag ska återvända till mitt tedrickande och nostalgiflinande nu, och vänta på att WoW patchat klart och hoppas på att jag har speltid nog att fördriva tid. Lite kaffe och en portion gröt kanske är på sin plats, nu när jag tänker efter. Det börjar bli dags för frukost