Jag försöker hitta min inspiration igen, jag har inte skrivit något på månader och inte heller tagit upp kameran på ett vettigt vis. Det har blivit ca 10 helkassa foton utan någon tanke bakom sedan hösten föll över staden.
Fick ett mail från Poeter.se, där det stod att dom saknar mig för att jag inte loggat in på några månader och jag måste säga att det är faktiskt ömsesidigt.

Nu kan jag inte ens hålla i en penna, i andra situationer än att skriva en inköpslista.
Min kamera samlar damm när jag har så mycket vackert runt mig som skulle göra sig så bra på bild. Jag vet det, för att jag har tänkt det förut. Men nu ser jag inte mönstret som fanns där då. It's gone, i've lost it for now.

Vad kan jag göra, för att kicka igång inspirationsflödet?

Det kanske löser sig till våren, när isen börjar spricka.

Jag önskar jag kunde fånga liv på bild igen.

Jag vet inte alls vart jag ska ta vägen, hur jag ska sitta, OM jag ska sitta. Hur ska jag stå då? Vad ska jag säga? Vad är rätt och vad är fel?

Min kropp ger mig inga svar, förutom ökad hjärtfrekvens. Dunsdunsduns, i hela bröstkorgen. Hela jag är tokvarm, och obekväm i mitt eget skinn.

Jag har läst samma mening ett tjugotal gånger, inte ens böckerna lugnar mig. Pink Floyd i bakgrunden, till det brukar jag ju kunna sitta och flyta iväg på alla vackra toner. Inatt? Nej, inte ens det fungerar.

Vad är det som gör mig så förtvivlad i själen att jag inte ens kan ta det lugnt i mitt eget hem? Jag ser inte själv vad det är som ligger och gnager i kroppen på mig.
Sist det här hände, sist det här inte gick över.. Nej, det får inte vara!

Nu ska jag gå gropar och diken i mitt golv.