Men lilla fina Ina har blivit stor, och pratade massvis idag. Bland annat "Hej Sabbo!" och "Heddå sten!" efter att hon hade kittlat en sten, tokfnissat och vi skulle röra oss bortöver för att fånga en kaffe åt mig och modern. Tant Saivos tussetroll, den fröken.

Nu väntar något ätbart, fast att jag inte har någon direkt matlust och sen ska jag städa och spela WoW tills jag somnar sittandes. Vilket inte lär ta många minuter med tanke på hur pörskans trött jag känner mig redan nu.

Imorgon däremot, blåbärspaj och Boondock Saints med kära Anna. Inte fy skam.

55 dagar kvar till skolstart, och jag längtar mig knäpp.

Men allt känns så avlägset, och så komplicerat. Så förbannat jävla drygt och jobbigt.

Finns det någon värre känsla än att veta hur mycket förändring skulle behövas, men samtidigt vara så fruktansvärt rädd för allt som är nytt?

Jag kan inte längta mer till hösten, jag vill se rödbruna löv. På marken, virvla omkring och falla i glömska under snötäcket.

Finner ingen som helst inspiration, ingen ork, ingen sömn och ingen lust.

Om jag bara orkade ta tummen ur och göra något av allt jag tänkt.

Jag har förhårdnad, fnasig och torr hud under allt.

Trött på att vara sjuk, hostan tar död på min hals och jag vet inte hur länge jag har intalat mig själv att den faktiskt är bättre än vad den var igår. Fast den inte är det!

Jag är så obotligt trött på att inte få sova om nätterna, utan jag somnar först på morgonkvisten när jag är så utmattad att det inte spelar någon roll hur ont jag har.

Jag är trött, och inte fan får jag någon vila för det.

Men jag har mitt kära WoW-account iaf, och jag har mitt älskade forum med underbart galna amerikaner. Jag har faktiskt en bit torkat renkött också, icke att förglömma den lyxen!

Men jag är trött, och längtar till hösten.