Orden är bortglömda, men poängen ekar och klöser. Minnen som plågar, som hemsöker mig när jag krampar mig själv till dvalan jag kallar sömn. Två sönderbitna tänder so far, tur jag har tandläkartid i november, för sen är det slut på gratis tandvård och således också tandläkarbesöken en gång i kvartalet för att laga tänderna jag bitit sönder i panikångest.

Sömnen.. Den är bortglömd, John Blund har slarvat bort sig på väg till mig i så många år att jag borde varit van vid det här laget, men när jag vet hur tryggt det var att sova där jag hörde hemma, så är frustrationen ett faktum som gnager hela nätterna igenom, när jag meningslöst försöker sova.

Inte ens hösten, inte ens de gulnade löven.. Inte WoW, inte ens maten smakar längre. Men jag fortsätter, av ren tjurighet. Tjurigheten som aldrig gjort mig någon nytta.

Den bittra sanningen är:
Kaffet smakade alltid bättre bredvid dig

Kan saknad döda själen?