Allt rasar. Jag rasar, går sönder.
Min rygg är kaos, att sitta smärtar, att ligga smärtar. Hur jag än vrider mig gör det ont, men det är inte ens mitt största bekymmer just nu.

Vrede, djupt nere och riktigt ilsket tjock.. Helt utan egentlig anledning. Vrede.

"Överallt är jag en främling, men jag känner mig hemma med dig.
Men du lämnade mig, och jag lämnade dig."

Jag tror jag kan ana vad som väntar i vägskälet, vilken lögn. Inte ens en betryggande sådan.
Om jag vore lite vis skulle jag linda in mig i illusioner om att det löser sig, men jag är så korkad att jag lurar mig själv till att det kommer rasa. Vilket jinxar allt, så det faktiskt rasar.

Jag kallsvettas, så ont gör det. Hem till syster och Mattias nu, för att få vila.