Suspension Workshop weekend med Lukas Zpira. Part two

            2010-02-20    04:44:40    BodyMod    1 Kommentarer   + Permalink


Dagen började skitbra, jag var pepp som en demon och rädd som en liten flicka, precis som jag tycker att det borde vara innan en så stor dag, som väntade oss. Robin väckte Felix genom att slita tag i hans huvud, dra det mot sig och skrika "I WILL END YOUUU!!" vilket refererar till en skitrolig video, och jag fnittrade galet mycket. Vi käkade havregrynsgröt och gjorde oss klara, fick reda på att han som skulle köra oss till Ås hade blivit sjuk så vi stod där helt utan skjuts, vilket gjorde mig så orolig. Tänk om, fan det var ju det här som inte fick hända, helvete osvosv. Men jag fick tag på morfar, som gick med på att köra oss så då var det bara att sitta ner, vänta och försöka samla nerverna, packade ihop väskan med lite saker som skulle komma att behövas under dagen och lite att äta, ett stativ osv.

Tiden gick, nervositeten steg och nerverna började poppa i huvudet på mig. Så kom morfar, vi gick ut till parkeringen och satte oss i bilen, började prata lite lätt om allt möjligt, pojkarna satt i baksätet och diskuterade träning och morfar kommer med frågan "Vad ska ni göra i Ås då?"
Hah, vad ska man säga till morfar då? Det finns ju inte med på kartan att jag kan säga till min fördomsfulla svenssonmorfar att jag ska ut och sätta krokar i ryggfläsket och sen hängas upp i luften, så jag blir tyst och iskall i två sekunder och försöker komma på något att rädda situationen med och klämmer ur ett "eh.. Vi ska ut och hänga med lite polare. Hehe.." och sen blev det rätt tyst i bilen, vi alla försökte hålla oss för garv (Iaf jag!)
Men jag slapp ju ljuga, jag skulle ju ut och hänga med lite polare, sen vilken typ utav hänga fick han vänta med att veta tills måndagens tidning trillade ner i brevlådan, det är dumt att uppröra morfar i onödan!

Vi blir avsläppta i Ås, jag upptäcker att jag glömde kameran hemma innanför dörren och dog lite inombords. Fan då, det var inte alls planen. Men jag lät mig inte förstöras för det lilla och bad istället syster ta foton åt mig, och det gjorde hon galant. Den kvinnans bilder är fantastiska och också de fotona som kommer ligga i det här inlägget, all cred till henne! Jag hoppar ganska omgående på Mattias, våldskramar och viskar att jag är nervös, det fixas med musik och alla är förväntansfulla på att riggen ska dyka upp och att resten av gänget också ska komma dit.

Sen sker det på riktigt, Lukas dyker upp med Mirlinda och Eden, riggen kommer och vi börjar smått plocka ihop den, men jag som är så nervös fipplar bara in några saker från släpvagnen och sen sätter jag mig ned, mina fingrar lyssnade inte alls på vad jag sa och vem som hängde i vilken ordning minns jag faktiskt inte riktigt. Men Felix, en riktig hjälte det där.. Woah, vad den grabben visade mig att man inte ska underskatta människor, gav mig lite extra mod och lugnade mina nerver. Det han har gjort i bodymodväg tidigare är ett hål i örat, som han har töjt till ca 6mm, och det är allt. Han tar krokarna utan större bekymmer, han fick ett blodsockerfall vilket inte alls är konstigt när man trycker kanyler och krokar genom ryggen, kroppen reagerar. Och sen så fick han ett till, av ren nervositet, när han skulle hissas upp, men efter det så fixade han det helt galant, han är grym min vapendragare. Och Mirlinda tog ett så fantastiskt foto på oss när han precis hade hissats ned och var så hög på sig själv, sitt adrenalin och sina endorfiner.

Jag avgudar fotot, jag avgudar Felix och jag avgudar min vackra syster Mir. (Och ja, jag avgudar Lukas också. Fantastiska karl)

Tack för allt, jag kan inte säga det nog många gånger.

Sen åt vi, eller om vi åt innan. Minnen flyter ihop lite, det var mycket som hände, mycket att ta in och nu är det nästan en vecka sedan det hände, men det gör inget. Jag är lika lycklig för det, och ni får leva med det. Lite detaljer, är bättre än inga alls.

Sen hängde Robin och han chockerar mig, hans reaktion var fantastisk, precis som han själv är. Att se honom hänga uppochned, sjungandes, vrålandes av rent behag.. Det var en ära, och jag kunde inte hålla mig när han skrek "fuck me!" rakt ut. Så jag frågade "Är det ett löfte, eller ett erbjudande?"
Men något svar fick jag tyvärr inte, haha.
Han har även skapat en perfekt video från helgen, som ni finner HÄR och ÖP var på plats för att vara murvlar (Tack syster för ordet, det uppskattas och används flitigt) och fota Robin, fråga en massa och kläcka ur sig småkorkade kommentarer, men jag förväntar mig inte så mycket ifrån journalister längre, det är ett folk för sig men artikeln blev till min förvåning en positiv överraskning faktiskt. Jag var övertygad om att hela grejen skulle sågas, men det var en väldigt neutral arikel vilket i mina ögon bara framstår som positivt när det kommer till en liten och trångsynt stad med en handfull "extrema" människor. Och den artikeln hittar ni HÄR. Men jag är glad. SVT och ÖP vinklade saker rätt, och SR klantade sig lite men jag fick en förklaring och orden som den ena kvinnan använde sig utav var inte menade som jag uppfattade det. Så efter allt, så var medias syn på det här förvånansvärt bra.


Sen var det iaf dags för mig, jag var sist ut då jag skulle arbeta under dagen. När vi åt vart jag så nervös att jag inte fick i mig många tuggor, jag hade PMS och min bindväv sitter fortfarande lite för hårt även om jag fått en behandling av världens bästa Arne och trots att min syster drog och masserade min rygg innan mannen, myten, legenden, världens bästa Lukas började rita upp. Men jag är fruktansvärt jätterädd för kanyler, och även fast jag inte såg någon så kände jag paniken sprida sig, greppa tag i ryggraden och lamslå mig lite smått. Efter två krokar och massa svordomar sa jag att jag inte skulle fixa det, att jag hade för ont och att jag skulle kräkas. Men sen tog jag mig i kragen, skällde ut mig själv mentalt och lyssnade på vad Lukas sa, att skrika skulle bara göra smärtan mer intensiv, om jag bara andades ut det som han sa åt mig att göra, så skulle det inte smärta på samma sätt. Och hör och häpna, världens bästa visste vad han snackade om. Hah!

Jag andades, sa "Okey, do it!", andades in, kände kanylen och andades ut, frustade lite, klämde förmodligen sönder stackars Robins hand och sen satt den där. Det gjorde inte så ont, när jag lät det komma och lät det försvinna med andetagen, det ska jag minnas tills nästa gång.
Efter att krokarna var fastsatta så spände det fruktansvärt i min högra sida, jag måste ha spänt mig konstigt under krokandet, så jag försökte sträcka ut armarna och få det att släppa, Mattias hjälpte mig genom att dra i armarna på mig och drog krokarna så de satt mer i linje med kroppen (Bara rättade till alltså, inga nya hål) och efter några minuter så släppte det, och adrenalinet pumpade redan nu. Jag ställde mig under riggen och tänkte "nu sker det. Äntligen, äntligen.. Nu ska jag få flyga, nu ska jag få vara fri" och Mattias började dra i repen efter ett tag, jag skrek och hade ont, förbannade PMS till att vara ivägen jämt och ständigt, så fort jag ska hänga är den där och jävlas med mig. Så jag gav upp, klipptes loss och gick runt i salen, domderade att musiken skulle bytas och gav mig själv en och annan smäll, höll på att springa omkull stackars Felix som förmodligen inte förstod vad jag sysslade med. Jag peppade mig själv, jag sa åt mig själv att inte ge upp det jag drömt om i månader, att inte fega ur för att det smärtade i skinnet,  det gick sist och det skulle gå igen, jag skulle upp och så var det inte mer med den saken. Så jag ställer mig under riggen igen, blir fastknuten och stödjer mig på fina, fina Robin som har så starka armar, och Lukas börjar nu dra i repen, huden tänjs ut och jag börjar gå lite för att vänja mig vid känslan, för det är en överväldigande och konstig känsla när huden tänjs ut på det viset. Jag stönar galet mycket och nu, nu kommer det.. känslan, kicken, ruset, allt. Odödligheten, friheten och rastlösheten. Jag ville upp, men jag lider fortfarande av kontrollbehovet helmer, jag var inte redo att släppa taget om marken ännu, det gör lite ont men det släpper, nu spänner det mest och jag är helt fokuserad på mig själv, Lukas röst och Robins ögon. Det var allt som existerade, jag märkte inte att syster tog foton, jag vet inte vart Felix stod eller vart Mattias höll hus, vad resten av åskådarna sysslade med var jag inte heller medveten om. Jag existerade, världen gjorde inte det. Det är maffigt, det är större än ni kan tänka er. Jag var alltet, jag var ingenting. Jag var odödlig och mänsklig, ingenting går ihop men allt är så logiskt ändå. Jag signalerar eller säger åt Lukas att hissa upp mig, eller om jag bara tänkte tanken, jag minns inte. Men helt plötsligt så känner jag inte marken längre, jag hänger.. Fuck me, jag hänger!

Bara tanken på att hänga gör mig fnittrig i hjärtat, jag vill dansa och sjunga, jag vill skratta och gråta av lycka, jag vill vara så naken och liten, så stor och så mäktig på samma gång varje dag, varje sekund av livet. Jag vill hänga längre, högre, göra det bättre och bara existera på samma nivå som jag föreställer mig att gudar gör.

Jag hänger, förstår ni? Jag gjorde det, jag fixade det och jag var så mycket på samma gång, överväldigande till hundra, så jag blir svimfärdig och lite smått illamående, jag har sett foton och ser själv att jag började tappa färgen i ansiktet, om läpparna och jag kan bara anta att min puls var ojämn. Jag hörde This is the new shit av Marilyn Manson i bakgrunden, min kära barndomsidol och blivande man. Jag var lycklig, men jag hissades ned och klamrade mig fast runt Robins hals, sattes ned på en stol och fick krokarna borttagna. Jag skrattade, jag fnittrade och var så lycklig, så komplett, så i kontakt med mig själv.

Det var galet, jag var galen, vi alla var fnittriga av förväntan och känslor. Lukas var grym, han gjorde min dag, min vecka, min månad, mitt år. Det här kan jag leva på hur länge som helst. Jag trodde en stund att Lukas skulle vara lite högfärdig av sig, veta om att han var grym och se ned på folk, verkligen bete sig som en diva. Som han egentligen har rätt att bete sig, med tanke på hur duktig han är, men det var han inte. Inte ens i närheten, jag hade så sjukt fel om den karln. När jag träffade honom första gången var jag helt jättenervös och orolig, trodde att han skulle klanka ner på mig, skratta åt mig, eller förvänta sig för mycket. Men inte ens i närheten, han var mänsklig, han var på samma nivå och hade humor, han skrattade gott och var kunnig, jag litade på honom direkt. Inga problem, jag la trots allt mitt kontrollbehov åt sidan och lät honom hänga upp mig i luften, lät honom ta över kontrollen över mig själv och mitt liv, och för mig är det stort, att låta någon trycka igenom kanyler i min kropp är bland det största jag kan göra, det bevisar hur trygg han var.

Det har varit värt varenda krona, varje nervös minut, varje sömlös natt av tankar på hur underbart det kommer bli. Mattias var lugn och vet precis hur jag fungerar i situationer som denna, och lugnar mig med några ord. Syster, som får mig att skratta istället för att få panik när mina svaga nerver börjar brista, Felix som förvånar mig gång på gång. Vackra Robin som lät mig hålla fast vid honom, lät mig använda honom som länk mellan mig och verkligheten. Lukas, som gjorde ett grymt jobb, som gav mig den bästa helgen i mitt liv. Alla bidrog, Sandra som var lugn som en filbunke och tog sin första suspension med ett sådant lugn. Eijve som trots sin bristande ekonomi faktiskt skrapade ihop pengarna som krävdes och dök upp, för min skull. Tack, till alla som givit sådana fina ord, som lämnat vacker respons som jag ler och fnittrar åt, som får mig att våga tro på mig själv. Och till alla som klankar ned på det jag gör och då indirekt på den jag är, well fuck you too. Jag kommer alltid äga, jag har hittat mig själv och retar det er, stackare. Jag förstår att det är något att avundas på, att vara vilse är inte lätt, men ta inte ut det på mig. Jag njuter, jag skrattar, jag lever och mår bra och det är allt som krävs för mig. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska säga, det har varit underbart och det här tänker jag göra om ofta, det här tänker jag aldrig sluta göra. Det här är jag, det här är mitt liv.



(Miniatyrerna är klickbara)

 




Foton & text är copyright  © Saivo (om inte annat anges i bloggen).





Mir

Otroligt väl beskrivande, men sedan minns jag det väldigt väl md och matar in egna minnen i din text ;) Loved it.

2010-02-20    05:00:01    http://beyondforever.blogg.se/


FUNDERA PÅ DET HÄR INNAN DU KOMMENTERAR:

• I can hunt you down and kill you.
• Du ser väl vad du ska göra här?
  Visa hänsyn,vi är alla olika & har olika vägar i livet.
• Ingen marknadsföring. Spam, reklam för bloggar,tävlingar,gratissidor eller dylikt raderas & IP-nummer blockeras.

• Vill du kontakta mig privat så gör du det här: 


    bloglovin

Namn

Giltig E-postadress

Blogg/Hemsida